lenas egna

Jag uppgraderade min wp-version häromdagen, och sen dess är inget sig likt. Till att börja med var hela admindelen försvunnen, bara blanka vita sidor. Den lyckades jag dock efter lite trixande få tillbaka. Men hipp som happ och lite här och där dyker det upp felmeddelanden om att det inte finns minne så det räcker, vilket jag inte tror riktigt på. Det var helt enkelt något som gick snett när jag uppgraderade.

Och jag erkänner. Jag fuskade och tog ingen backup på varken databas eller filer innan, det ska man göra (men va fasen, jag har alltid gjort det förut, och har aldrig behövt använda det). Jag avaktiverade inte heller alla plugins innan. Det ska man också göra. Och det fusket var antagligen allvarligare, där orskades nog en del konflikter när databasen uppdaterades.

Nu är det mycket som inte fungerar. Lägga in bilder t ex. Jo, bilder direkt i inläggen går nog, för löjliga familjen-bilderna har jag för mig att jag la in efteråt. Eller kanske inte. Men lägga till i galleriet går inte.

Det lutar åt att jag får göra en helt ren installation och hoppas att det trasiga felet försvinner. Sen. Nån gång.

Detta är vad jag kallar en driftig unge.

Hon till vänster ska nu äta jordgubbar med grädde och se mord begås i Midsomer. Han till höger är i Björkängen och dansar(?) till Thorleifs. Det är väl tur att vi inte sitter ihop i alla fall.

Om man skulle ta och blogga lite då kanske? Det är visst midsommarafton idag, har ni firat? Jag har ätit både sill och jordgubbar, och det är för mig essensen av midsommar. Några festligheter av typen ut-och-röja har jag inte ägnat mig åt sedan tonåren, och den andra sortens festligheter av små-grodor typen la jag väl ner i 7-årsåldern tror jag. Så det är sill och jordgubbar som återstår, och det är bra så.

Min frånvaro här har till största delen berott på att jag varit strängt upptagen med uppdraget jag fick via Agnetha, att göra en ny sida åt Trollhättans BHK. Inte för att jag inte haft tid över att blogga, för det har jag väl kunnat ta mig förutom de sista två-tre dygnen kanske, utan mer för att jag gav mig ut på lite djupa vatten och därmed blev så koncentrerad på det hela att jag liksom inte klarat av att tänka tankar utanför det. De djupa vattnen var att jag (och det är inte första gången det händer) ville göra extra braiga saker, saker som jag egentligen inte kunde eller visste hur man gjorde, bara visste att man kunde, och så har jag fått lära mig under tiden.

Det där är ju både bra och dåligt. Dåligt därför att det förstås tar mycket längre tid än om jag ägnar mig enbart åt sådant jag behärskar. Rent affärsmässigt också ganska dåligt eftersom jag gör mer än vad som är beställt. Och det kan tänkas, men jag hoppas verkligen att det inte är så, att jag ibland drämmer till med så mycket finnesser att det kanske blir krångligare istället för enklare och smidigare. Men det är ju bra också. Framför allt att jag kan utnyttja möjligheten att lära mig nya saker. Den här gången har jag bl a lärt mig Ajax, något som jag tänkt de senaste två åren eller så att jag borde sätta mig in i, det är verkligen något jag behöver kunna, men det är både svårt och tråkigt att bara sätta sig och läsa och göra tillrättalagda övningsexempel. Jag behöver något riktigt att tillämpa det på, och det fick jag nu.

Nu är sidan iaf klar. Dvs det är den inte alls, det återstår både det ena och det andra som jag ska fixa i efterhand, men den fungerar och det för stunden nödvändiga och väsentliga finns på plats, och det är huvudsaken. Och nu kan jag kanske tänka andra tankar än hur man undviker att två olika javascript-ramverk orsakar konflikter (ganska hopplöst), eller hur jag bäst filtrerar ut det innehåll jag vill ha på ett visst ställe utan att det ska bli krångligt för användaren. Kanske. För jag fastnar liksom i sånt här och har svårt att släppa kod-tänket, och ikväll skulle jag efter de senaste dygnens intensivkodande lägga mig tidigt, och istället tänker jag på hur jag bäst får ett anmälningsformulär att självt räkna ut om en kursdeltagare är yngre än 12 år vid kursstart och i så fall visa extra fält för förälder. Nästan så jag måste testa lite, men jag ska inte, min hjärna behöver nog vila en natt.

Min bloggfrånvaro har inte varit total, förresten. Jag har inte bloggat här, och inte på hundarhundar, och inte varit på bloggy och ännu mindre på facebook (undrar om jag nånsin kommer att återvända dit?), men häromdagen startade jag en ny blogg. En irritationsblogg. Det kan väl vara bra att ha?

Orkar faktiskt inte blogga och rapportera om Lydnads-SM. Det har varit två långa dagar och jag är fullständigt slut. Och då har jag ändå bara varit publik, inte funktionär och framför allt inte tävlat… Monster har inte heller tävlat (nej, han är inte riktigt på SM-nivå än…), men han är minst lika trött, trots att han bara gjort en SM-dag.

Det får bli nån sorts sammanfattning imorgon istället. Och lite bilder. Nu är det sängen som gäller.

Och då menar jag inte dagen igår, som var en födelsedag helt i min smak. Dvs ungefär som en vanlig dag, fast med tårta. Visserligen bestod tårtan i det här fallet av varsin bakelse, men det var den bästa Budapest jag ätit på mycket länge. Lite otippat är det därmed ICA Maxi som nu leder mitt Budapest-test i Kalmar. Fast jag har nog rätt många ställen kvar att testa.

Nej, det var dagen idag som blev av det sämre slaget. Jag vaknade med huvudvärk som inte kändes ett dugg bättre efter ett par koppar kaffe, och eftersom det bara fanns två magnecyl i huset ville jag inte chansa med det utan tog till de tyngre drogerna med en gång. Och det finns ju en anledning till att jag oftast försöker undvika min migränmedicin så länge som möjligt, för sen skulle jag bara ”ligga och blunda” lite, medan tabletten gjorde sitt jobb.

Klockan var halv tre när jag slog upp ögonen igen, yr och förvirrad och visste inte riktigt om det var dag eller natt, tom i magen och med grav koffein- och nikotinbrist. Hundarna hade inte varit ute sedan före sex någon gång, men jag var tvungen att sätta på kaffe och hälla i mig först. Det verkade dock inte gå någon nöd på dogsen, de låg i hallen och sov och inte ens när jag började röra på mig blev det någon vidare fart på dem. Det ösregnade ute, vilket nog var en bidragande orsak, de blir alltid slöare av regnväder.

Jag tyckte i alla fall att de var värda en rejäl promenad vid det laget, men funderade över hur jag skulle göra. Om jag tog båda samtidigt misstänkte jag att jag i mitt fortfarande lite yra och avtrubbade tillstånd nog skulle ge upp efter en ganska kort sträcka, men om jag tog dem en i taget och gick långt, skulle ju hund nr 2 få vänta extremt länge. Så lösningen blev att jag först tog u Monster på en kort rastningsrunda, sedan bytte till Carrey och gick en lång runda, och så bytte jag till Monster igen som också fick en lång runda. Alltsammans i ösregn.

Ja, sen var ju den dan över. Jag hatar den sortens dagar som bokstavligt talat bara försvinner till ingen nytta alls.

Jag skulle ju kunna inleda med att säga att jag fallit för trycket att äntligen ta mig för att blogga. Men det har faktiskt varit ganska tryckfritt den här gången, inget tjat och inget gnäll. Antingen betyder det att mina läsare plötsligt begåvats med ett större tålamod, eller också att de (ni) fullständigt tappat detsamma och övergett mig.

Däremot föll jag till slut för facebook-trycket. Jag har länge strävat emot, men till slut ville jag åtminstone ta reda på what’s all the fuzz was about. Och det är så finurligt (eller inte) anordnat, att man inte ser någonting just, om man inte har ett konto och är inloggad. Väl där så hittades jag snabbt av ett par bekanta, och det var ju kul, så hittades jag av några fler och jag själv hittade ett par stycken. Ja, så var jag lite aktiv där några dagar. Men… näe. Hela konceptet känns så rörigt och grötigt med en miljon funktioner som jag inte behöver och inte vill ha.

Det brukar sägas att det som framför allt gör facebook så fantastiskt är att man kan hitta gamla klasskompisar och andra som man tappat kontakten med för länge sen. Ja, det är möjligt. Men jag har inget sånt behov. Alls. De personer jag tappat men skulle vilja återuppta kontakten med är mycket lätt räknade. Och jag behöver inte facebook för att hitta dessa. Nu har jag inte varit inne på facebook på någon vecka, och jag har en bunt vän-förfrågningar liggande obesvarade. Med ett par undantag är det folk jag känner tidigare, och hade jag tänkt fortsätta med facebook så hade jag svarat ja på förfrågningarna. Det är bara det att jag inte tänker hänga där. Vill ni något så finns jag på andra ställen, där jag trivs. Här t ex. Och på Bloggy (även om jag gör långa pauser där också ibland). Ja, så har jag ju telefon också. Och mail.

Ett annat tryck jag föll för är foppa-tofflorna. Jag har sagt sen de dök upp att aldrig, never ever, skulle jag ta på mig något så fult. Det spelar ingen roll hur bekväma de sägs vara. Men så, under värmeböljan i somras (ja, lördag-söndag måndag som var alltså, det kan ha varit all sommar vi fick, jag tror det är höst nu) så ökade behovet av något sandal-aktigt. Något lite svalare än mina rejäla street-walking-kängor, men stadigt nog att kunna gå med hundarna i. Och så hittade jag foppa-tofflorna. De är diskret matt-svarta och liksom inte så omfångsrika, liknar mer ett par trätofflor än de där färgglada Kalle Anka-fötterna jag sett hittills.

Sommaren tog ju som sagt slut, så mina foppisar har fått göra inomhustjänst. Och jädrans så sköna de är…