Jag är i vissa stycken ganska obstinat, och håller på min ståndpunkt även om jag rent logiskt kan förstå motargumenten. T ex när det gäller vissa saker i lydnaden, även om jag vet att det finns risk för neddrag i poängen för ett visst utförande, så vill jag ha det så därför att jag tycker att det är snyggare.
Men det händer att även jag ger mig, och gör som de flesta tycker är bättre. Det var så när det gällde ingångar och helt om i fritt följ/linförighet, jag föredrog den gamla varianten med ingång respektive vändning bakom ryggen, därför att jag tycker det är snyggare när det är rätt utfört än den moderna som nästan alla använder numera. Men det insåg jag redan innan Monster ens var påtänkt att det är ack så mycket lättare att lära in och få ett tajt utförande om man låter bli att krångla till det med hunden bakom ryggen. Dessutom hade Carrey den moderna varianten inlärd när han kom, så jag lärde mig de nya vändningarna med honom.
Svårare har det varit för mig att acceptera platsliggning med hakan i backen. Av samma orsak, jag tycker att det är så himla mycket snyggare med en hund som ligger med huvudet rest och ser alert ut, men ändå ligger still. Och argumenten att det är lättare att verkligen få hunden att ligga riktigt still utan att ens vicka på rumpan, om den har en uppgift att koncentrera sig på, bet inte på mig. Det var faktiskt så att jag tyckte att då tar jag väl ett poängs neddrag då, för jag tycker att det är snyggare med rest huvud sådeså.
Men nu har jag gett mig. Efter att Monster börjat krångla på platsen, och testar alla möjliga beteenden medan han ligger, så inser jag att just det att få något att koncentrera sig på nog är precis vad han behöver. Så nu backar vi och gör om.
Och är det någon (blänger västerut) som känner ett oemotståndligt behov av att säga ”det är ju det jag sagt hela tiden”, så gör det då för tusan.
Jag kommer aldrig att ändra åsikt beträffande vad jag tycker är snyggast när det gäller platsliggning. Men å andra sidan: Vad är det för fel med att få en tia på ett moment egentligen?
Vad är egentligen vitsen med att i tid och otid använda ordet ”absolut” istället för ett enkelt ”ja”? När det handlar om att svara på en enkel ja-eller-nej-fråga, eller bara ett instämmande, eller som en sorts sammanknytning till vad som sagts innan?
Innebär inte ”absolut” lite mer? Att man vill ge extra eftertryck åt något? Om ordet redan är överanvänt och förbrukat, vad ska man då ta till för att få den där extra tunga betydelsen? ”Jätteabsolut” kanske?
Jag gillar inte när det går inflation i orden. Språket tappar nyanser och blir platt. Det är ungefär som att använda utropstecken (gärna flera stycken) i varje mening, kursiveringar och fetstil eller varför inte VERSALER på tok för ofta. Det blir ju inget kvar att ta till när man verkligen behöver betona något då.
Så. Dagens surkärringinlägg. Och så kom jag just på att jag ju har en irritationsblogg för sånt här.
Och för att förekomma besserwisserkommentarer (språket är ett engagerande ämne, jag får fortfarande kommentarer på det här inlägget från mars -06!): Nej, jag är inte heller perfekt. Jag har språkliga brister jag med. Det går bra att reta sig på dessa.
Vi hade alltså besök här av S&A och alla hundflickorna i en dryg vecka. På den veckan hanns en hel del med, bl a skrällde Carrey till på Ölands BHK:s inoff och blev BIS. Det var inte bara han som skrällde, vi hade det värsta åsk- och regnvädret jag nog någonsin varit med om rakt över oss under finalen vilket också resulterade i den snabbaste BIS-final jag någonsin sett. Anledningen till att Carrey var anmäld var egentligen att hussen ville ha lite övning i handlingens ädla konst inför hussens och Carreys gemensamma veterankarriär. Och det gick ju bra! Visserligen tog Sandra över snöret till finalen eftersom KFF hade hemmamatch och det finns vissa gränser för hur husse prioriterar utställningar, men ändå!
Dagen efter var det officiell utställning för bl a Monster, han blev bästa hane med CK och hade visst inte skött sig alls som han brukar i ringen (själv jobbade jag i den andra ringen och såg aldrig spektaklet) utan varit allmänt stökig. När vi i efterhand analyserade situationen kom vi fram till att det var Ullis fel. Det känns alltid bra att ha något att skylla på.
Sen hann vi med att spåra två gånger också. För Monsters del var resultatet första gången strålande, jag var lycklig resten av dagen och nästa dag också över hans insats. Den andra gången blev två gånger, vid första försöket tappade han bort sig i första vinkeln och var sen inte intresserad av att ens försöka hitta rätt, så jag selade av. Han fick en chans till ett par timmar senare, då jag gick med honom diagonalt mot andra benet tills han hittade spåret och då var han med på noterna igen. Godkänt på sätt och vis, eftersom han klarade det flera timmar gamla fältspåret i stark vind, men man får ju inte den sortens extrachanser på tävling.
Vi har grillat och spelat krocket (i lag, A var visserligen överlägset bäst men ingen vidare lagspelare så vi förlorade) och spelat minigolf (jag lyckades knipa sistaplatsen där också, det var något med tuttarna som var i vägen för armarna), hälsat på lillebrodern och tränat lite lydnad och simmat med hundarna. Och värstinghundarna-själsfränderna Monster och Mella tog sig dessutom ett rejält gyttjebad sista dagen.
Fyra personer och sex hundar i en trerumslägenhet i en vecka blir ganska utmattande. Allra mest var det faktiskt Monster som var utmattad efteråt, men så var det väl också han i sällskap med Mella som höll igång mest. Att den svarta faran skulle vara utmattad när hon kom hem har jag däremot svårt att tro…
Innan jag ger mig på att försöka summera veckan som gick, tar jag gårdagens stora begivenhet: agilityträning. Mitt livs första tänkte jag säga, men det är inte riktigt sant, jag gick ju nån agilitykurs för sisådär femton år sen med Peggy. Med blandat resultat. Hon lyckades aldrig lära sig varken slalom eller att hoppa genom däck, paradnumret var bordet som inte ens används längre. Där var hon istället så duktig att bc-ägare blev gröna av avund.
Det var i alla fall första agilityträningen i modern tid för mig, och den första med Carrey. Dock långt ifrån den första för honom. Han är egentligen alldeles för duktig för mig, bensäker på det mesta och dessutom så snabb som man bara kan begära. Hinner jag inte med, eller är för otydlig med handlingen blir han frustrerad och hoppar mot mig och skäller så jag blir lomhörd, alternativt väljer ett lämpligt hinder på egen hand. Vi hade en ganska svår bana (tyckte jag i alla fall) med flera fällor och besvärliga svängar, men det var egentligen bara ett par saker som var problem för Carrey och som jag kan se att han behöver tränas på. Övriga fel (en hel del…) orsakades enbart av mina missar, jag var för långsam, för otydlig, viftade med fel arm, glömde vägen osv osv. Jag behöver alltså ganska mycket träning. Men det var hur kul som helst, och jag kommer att fortsätta att åka till den öppna måndagsträningen, kanske blir det också en kurs i höst. Kanske också nån tävling…
När jag kom hem var jag genomsvettig och helt slut, men eftersom mitt numera mycket ambitiösa träningsschema även krävde lydnadsträning för Monster, bytte jag bara tillbehör i träningsryggan och hund och gick ut igen. Själva träningen gick sådär, mest beroende på att jag nog var lite väl trött och det inte blev så genomtänkt, men också för att Månsen numera börjat testa hur pass frivillig en platsliggning egentligen är. Och om den nu inte är frivillig, vad man i så fall kan hitta på att göra medan man ligger där. Fem steg bakåt i den träningen alltså.
Men när vi gick hem, så överraskade han mig positivt. Vi tränar ju i lina för att slippa kopplet, han är fortfarande på tok för benägen att springa iväg, framför allt till andra människor, för att jag ska vilja ha honom lös helt och hållet. Dels vill jag inte utsätta främmande människor för det (det är inte alla som begriper att en sådan attack egentligen är 100% glädje), dels, och framför allt, vill jag inte att han ska få den belöningen det skulle innebära för honom. Så vi tränar alltså med släpande lina. Och efter träningen brukar han få gå i linan hemåt en bit. Så länge som jag tycker att han sköter sig. Och igår var han så himla duktig och lyhörd på mina signaler att han fick gå lös med linan släpande hela vägen hem! Precis hela vägen, jag behövde inte ens koppla honom inne på gården, han klarade svårigheterna som finns där och gick fint vid min sida när jag bad honom, ända fram till porten! Så himla stolt jag blev över lille grisen!
Och den upprättelsen behövde han sannerligen. Så sent som i förrgår drog han ifrån mig utan att lyssna det minsta. Försvann bakom en trädridå och var borta flera minuter. Jag var lite nervös för att det var rådjursjakt, men han har hittills inte stuckit på enbart vittring, den enda gången det faktiskt hänt var ju när rådjuret skuttade upp bara några meter framför honom, och det var som tur var inget sånt nu heller. Han hade ”bara” ägnat sig åt lite uppletande. Vattenuppletande. Då var han rätt billig ett tag, men igår steg priset skyhögt igen.
Jamen alltså. Det är ju sommar. Och semester. Typ.
Datorn har över huvud taget inte varit påslagen på tio dagar eller så. Men nu så. Nu blir det nog lite vardag i det här hushållet igen. Hussen har visserligen semester fortfarande, men delar av återstoden kommer tydligen att tillbringas på det där bygget som aldrig tycks bli klart (tredje semestern i rad nu, men nu är det visst ”bara” garaget kvar…), så jag återgår väl till mitt så smått.
Jag återkommer troligen (förhoppningsvis) ikväll med lite uppdatering över veckan som varit.
Som så många andra har jag tagit mig några dagars datorvila. Jag släpade både kamera och dator med till Sandra, och släpade sen hem bådadera igen, utan att ha packat upp någondera. Och datorn var rätt skön att ha nerpackad även när jag kom hem, så det fick den förbli några dagar. Ett par nödvändiga nätärenden skötte jag från A:s dator, där varken mail, FB, RSS-program eller min egen blogg pockar på uppmärksamhet. Det kanske är lite fult att inte ens kolla mail på så länge, men de som kan tänkas ha tillräckligt viktiga ärenden har mitt telefonnummer också, så jag tänker inte ha dåligt samvete.
Det var alltså Tvååkers-utställningen som var det ena ärendet för min resa. Jobb i båda dagarna, fast det fanns somliga som trodde att vi ställde ut själva och väntade förgäves på rapport. Vi fick jobba för favvo-domaren alla kategorier, och har emellanåt nästan haft opassande roligt i ringen. Tur det, för jag har fått skriva låååånga kritiker i nära nog överljudshastighet, men har man samtidigt roligt så är det rätt ok. Dessutom blev vädret väldigt mycket bättre än vad det verkade innan, så det har inte funnits mycket att klaga på.
Jag var kvar i Mölndal ända till måndagen, söndagen gick åt till hundpassning, då jag ensam fick ta hand om alla sex jyckarna medan S&A var på Borås Djurpark med gudbarnet. Deras gudbarn, alltså. (Är det förresten ett gudbarnbarn till mig, eller kanske ett barngudbarn? Jag känner att det fattas en term här…) Gothia Cup började visst i helgen, vilket innebär att varenda gräsplätt av någorlunda storlek i hela Göteborg med omnejd kryllar av ungar i alla storlekar och det viner fotbollar genom luften (eller kanske oftare studsar runt fötterna) överallt. Att i detta genomföra ett par rastningsrundor, varav åtminstone den ena helst av slaget långpromenad, med sex hundar, varav ett par älskar ungar och ett par andra tycker ungar är rätt läskiga djur, och där samtliga (utom möjligen Silly) tycker att fotbollar är bland det roligaste som finns, och där dessutom de där ungarna och fotbollarna finns på det som till vardags är deras gräsplaner, där man brukar få springa lös och busa, det har sina sidor. Nej, jag gick inte med alla sex samtidigt, det gör man inte ens under normala omständigheter ensam. Jag gick inte heller med tre åt gången, vilket funkar bra annars om de är i rätt konstellationer. Det fick bli tre vändor med två hundar i varje.
Ärende nummer två för resan var förstås att byta tillbaka till rätt hundar. Måndag förmiddag passade jag på att bada pojkarna före hemresan, det är ju utställning igen i kommande helg, och det är så mycket lättare att bada hund där än här. På hemvägen på eftermiddagen pinkade Carrey på lillebrors huvud. I tisdags hämnades Måns genom att pinka ner allt det vita på storebrors framben. Som tur är har hussen åtgärdat avloppet i vårat badkar medan vi var borta, så det är möjligt, om än fortfarande lite bökigt, att genomföra en tvätt av nödvändiga delar även här nu.
Eftersom Måns numera är fullcertad (har jag kommit ihåg att nämna det tidigare?), och det alltså ”bara” fattas lite bruksmeriter för att han ska få titeln som talar om hur snygg han är, så har jag sparkat mig i röven, satt upp ett tydligt mål, och gjort ett detaljerat och ambitiöst träningsschema. Sandra ansåg att det var för ambitiöst och därför kommer att spricka ganska snart. Det tror jag inte, fortfarande efter två dagar håller jag det! Däremot hade jag glömt bort att det förekommer en del helgerf ramöver där jag helt enkelt inte är hemma, och om vi inte ens befinner oss på samma plats, Monster och jag, då blir det väldigt svårt med träning. Men annars så…
Eller jo, jag vill nog byta tillbaka till mina pojkar ändå. Det har varit trevligt och annorlunda att ha tjejerna här, men det är ju inte mina hundar! Framför allt inte min Måns… Carrey är ju framför allt husse-hund, och husse längtar han också.
Imorgon åker jag västerut och tar med en röd och en svart. På tillbakavägen ska jag istället ha den röde fadern till de båda, och så den vackre blå. Dessutom ska jag ha med mina kvarglömda grejer: datorsladd och behå.
Förutom att det är krångligt, extremt otydliga anvisningar och absolut o-intuitivt. Så får jag liksom krypningar under huden av det här:
Såhär borde det se ut:
Ja, jag är kanske petig i överkant. Men jag är inte så petig med allting. Inte med dammtussar och sånt t ex.
Men föralldel. Lite kul är det väl med facebook. Kul och gräsligt irriterande och nästan lite kusligt ibland. Bloggy är minst lika kul, och tack vare att det är både enkelt, snabbt och intuitivt så är det inte heller irriterande. Men det finns folk jag känner på facebook som inte finns på bloggy. I flera fall är det lite dumt. I några fall ganska skönt…
Igår kväll var det dags för en ny kulturomgång. Dock bara för oss tvåbenta den här gången. Vi såg föreställningen ”Svensson, Svensson” på Krusenstiernska gården. A köpte biljetterna redan i julas, och detta var den direkta anledningen till att jag inte kunde vara på plats i Eskilstuna igår.
Klassisk svensk förvecklingskomedi (eller säger man förväxlingskomedi? Strunt samma, vilket som passar bra i sammanhanget), men utan att vara buskis av mera tröttsamt slag. Kanske inte riktigt my cup of thea, men på det hela taget en rolig kväll. Det mest roande för min del var att se vissa, signifikanta likheter mellan A och Gustav Svensson…
Vi konstaterade att vi inte är några friluftsteaterproffs. För att vara det behöver man såväl sittdyna som regncape. A klagade över träsmak, men jag har liksom inbyggda sittdynor och klarade mig bra. Det mest besvärliga var kylan. Man var ju inte riktigt van vid måttliga 17 grader, och så lite blåst på det så satt jag förstås och huttrade ordentligt. I pausen blev det språngmarsch till bilen (som jag helt otippat lyckats hitta en parkering till alldeles i närheten, det stora problemet med evenemang på Krusenstiernska är just bristen på parkeringsplatser, varenda liten gränd och större gata mellan Slottsallén och lasarettet blir proppfull) för att hämta fleecefilten, sen gick andra halvlek bättre.
Det började falla stora regndroppar i pausen också och det var då vi insåg att alla, precis alla utom vi hade varsin regncape som man skyndsamt och prasslande draperade sig i. Det kom såpass många regndroppar att man kunde se att våra jeansben blev prickiga, sen gick det över. Så vi klarade oss med blotta förskräckelsen den här gången. Och nästa gång ska vi vara bättre förberedda.
Omgörning in public
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.
