Jaha, inte kom jag iväg till affären ”snart” inte. Det dröjde rätt länge faktiskt. Och när jag kom ut därifrån med fulla kassar med godsaker, guess what? Det regnade… och åskade, och var nästan mörkt ute. Men fortfarande lika varmt. Och jag framhärdade, la köttet (som btw blev kycklingklubbor efter mycket velande, men tack så mycket för förslagen!) i marinad och förberedde tillbehören. Här ska grillas om det så ska ske under paraply, sådeså.
Det blev rätt mycket tillbehör… Färskostfyllda paprika-”båtar”, sparris, knipplök och rödbetor. Och bröd. Sallad och potatis känns däremot överflödigt. Paprikabåtarna ska läggas på grillen, den förkokta sparrisen likaså (och därefter beströs med parmesan), rödbetorna ska kokas. Frågan är hur jag ska göra med löken, ska jag lägga den direkt på grillen eller skulle den må bra av att förkokas också?
Jag ska nog hälla upp ett svalt glas vitt och fundera lite över det. Om det nu är den sista varma dagen, så är det också den varmaste. Termometern är en bra bit över trettistrecket, även efter regnet. Nu är det nog mer regn på väg förresten…
Jaha, idag ska det tydligen vara den sista dagen på den här perioden med sol och värme. Och jag drabbas nästan av lite panik för att jag inte tagit tillvara på det bättre, t o m nästan förfallit till lite klagan över att det varit för varmt. Inte en enda gång har vi grillat t ex! Det är väl nästan lag på att man ska grilla när det behagar vara vackert väder i Sverige?
Så ikväll ska vi ta den sista chansen (nåja) och grilla som bara den. Frågan är bara vad? Jag känner verkligen inte för standardkarré, det måste bli något mer fantasifullt än så. Jag ska strax åka och handla, och det lutar nog åt att jag väntar på att inspirationen ska rinna till vid köttdisken.
A bestämde oss för att vi skulle se Larz-Kristerz på Larmtorget igår. Jag var minst sagt måttligt intresserad, men tänkte att A faktiskt följer med utan alltför mycket motstånd på mina (hund-)grejer, så jag offrade mig. Och tänkte samtidigt att det kunde kanske vara bra med lite miljöträning för Mellan. Eftersom det inte blivit några fysiska aktiviteter att skryta med de senaste dagarna, så skulle lite mental träning (och trötthet) sitta fint. Och Dizzy fick slinka med hon också.
Nu verkar det som om det var en större utmaning för damerna med det inledande glassätandet vid gästhamnen, där det var jämförelsevis glest med människor (vilket ändå innebar en strid ström med förbipasserande), såpass att det gick (och tydligen också var tvunget) att hålla koll på alla. Inklusive medföljande hundar av varierande modeller. Det är det som är det besvärliga enligt tjejerna. Det ska muttras mer eller mindre högljutt på alla, och när man tystar ner dem ska den Svarta Faran alltid ha sista ordet och ge ifrån sig ett ”muff” till.
Själva huvudattraktionen på det fullständigt knökfulla Larmtorget var däremot inte så spännande. I den trängseln gick det inte att bry sig om människor alls, och hundar fick lov att vara väldigt nära för att behöva muttras över. När en matte med en berner sennen placerade sig alldeles intill oss var det först viss upprördhet, men när den stora jycken inte brydde sig och blev kvar på sin plats så fick den vara det.
Det blev ganska lång väntan innan Älvdalspojkarna körde igång, först hände ingenting, sen var det nån sorts tävling med lokala förmågor innan det var dags. Efter en stunds väntan la sig Dizzy ner, medan Stella noggrant och ålande mellan våra ben dammsög varje kvadratcentimeter av kullerstenen inom sin radie i jakt efter… ja, vem vet? När det så äntligen började och Larz-Kristerz hade kört 2-3 låtar talade Dizzy tydligt om att ”jamen nu kan vi det här, nu gör vi nåt annat”, genom att sitta framför mig och spänna ögonen i mig och då och då putta på min godisficka. MellaBella växlade mellan att ligga mellan A:s fötter och få fullständiga fnatt och hoppa jämfota på höjden som bara hon kan och busmorra.
Nånstans där gav vi upp och drog oss därifrån. Och missade därmed detta.
Om hundarna blev trötta? Nej, inte nämnvärt. Men vi kom hem i en alldeles lagom tid, tillräckligt sent för att det skulle ha blivit lite svalare, men innan alla harar och kaniner tagit gräsmattorna i besittning, så vi kunde ta en rejsstund vid vattentornet (och faktiskt ville Dizzy också rusa ordentligt nu), och sen verkade de faktiskt rätt trötta och nöjda.