kulturträning

A bestämde oss för att vi skulle se Larz-Kristerz på Larmtorget igår. Jag var minst sagt måttligt intresserad, men tänkte att A faktiskt följer med utan alltför mycket motstånd på mina (hund-)grejer, så jag offrade mig. Och tänkte samtidigt att det kunde kanske vara bra med lite miljöträning för Mellan. Eftersom det inte blivit några fysiska aktiviteter att skryta med de senaste dagarna, så skulle lite mental träning (och trötthet) sitta fint. Och Dizzy fick slinka med hon också.

Nu verkar det som om det var en större utmaning för damerna med det inledande glassätandet vid gästhamnen, där det var jämförelsevis glest med människor (vilket ändÃ¥ innebar en strid ström med förbipasserande), sÃ¥pass att det gick (och tydligen ocksÃ¥ var tvunget) att hÃ¥lla koll pÃ¥ alla. Inklusive medföljande hundar av varierande modeller. Det är det som är det besvärliga enligt tjejerna. Det ska muttras mer eller mindre högljutt pÃ¥ alla, och när man tystar ner dem ska den Svarta Faran alltid ha sista ordet och ge ifrÃ¥n sig ett ”muff” till.

Själva huvudattraktionen på det fullständigt knökfulla Larmtorget var däremot inte så spännande. I den trängseln gick det inte att bry sig om människor alls, och hundar fick lov att vara väldigt nära för att behöva muttras över. När en matte med en berner sennen placerade sig alldeles intill oss var det först viss upprördhet, men när den stora jycken inte brydde sig och blev kvar på sin plats så fick den vara det.

Det blev ganska lÃ¥ng väntan innan Älvdalspojkarna körde igÃ¥ng, först hände ingenting, sen var det nÃ¥n sorts tävling med lokala förmÃ¥gor innan det var dags. Efter en stunds väntan la sig Dizzy ner, medan Stella noggrant och Ã¥lande mellan vÃ¥ra ben dammsög varje kvadratcentimeter av kullerstenen inom sin radie i jakt efter… ja, vem vet? När det sÃ¥ äntligen började och Larz-Kristerz hade kört 2-3 lÃ¥tar talade Dizzy tydligt om att ”jamen nu kan vi det här, nu gör vi nÃ¥t annat”, genom att sitta framför mig och spänna ögonen i mig och dÃ¥ och dÃ¥ putta pÃ¥ min godisficka. MellaBella växlade mellan att ligga mellan A:s fötter och fÃ¥ fullständiga fnatt och hoppa jämfota pÃ¥ höjden som bara hon kan och busmorra.

Nånstans där gav vi upp och drog oss därifrån. Och missade därmed detta.

Om hundarna blev trötta? Nej, inte nämnvärt. Men vi kom hem i en alldeles lagom tid, tillräckligt sent för att det skulle ha blivit lite svalare, men innan alla harar och kaniner tagit gräsmattorna i besittning, så vi kunde ta en rejsstund vid vattentornet (och faktiskt ville Dizzy också rusa ordentligt nu), och sen verkade de faktiskt rätt trötta och nöjda.