lenas egna

Innan jag ger mig på att försöka summera veckan som gick, tar jag gårdagens stora begivenhet: agilityträning. Mitt livs första tänkte jag säga, men det är inte riktigt sant, jag gick ju nån agilitykurs för sisådär femton år sen med Peggy. Med blandat resultat. Hon lyckades aldrig lära sig varken slalom eller att hoppa genom däck, paradnumret var bordet som inte ens används längre. Där var hon istället så duktig att bc-ägare blev gröna av avund.

Det var i alla fall första agilityträningen i modern tid för mig, och den första med Carrey. Dock långt ifrån den första för honom. Han är egentligen alldeles för duktig för mig, bensäker på det mesta och dessutom så snabb som man bara kan begära. Hinner jag inte med, eller är för otydlig med handlingen blir han frustrerad och hoppar mot mig och skäller så jag blir lomhörd, alternativt väljer ett lämpligt hinder på egen hand. Vi hade en ganska svår bana (tyckte jag i alla fall) med flera fällor och besvärliga svängar, men det var egentligen bara ett par saker som var problem för Carrey och som jag kan se att han behöver tränas på. Övriga fel (en hel del…) orsakades enbart av mina missar, jag var för långsam, för otydlig, viftade med fel arm, glömde vägen osv osv. Jag behöver alltså ganska mycket träning. Men det var hur kul som helst, och jag kommer att fortsätta att åka till den öppna måndagsträningen, kanske blir det också en kurs i höst. Kanske också nån tävling…

När jag kom hem var jag genomsvettig och helt slut, men eftersom mitt numera mycket ambitiösa träningsschema även krävde lydnadsträning för Monster, bytte jag bara tillbehör i träningsryggan och hund och gick ut igen. Själva träningen gick sådär, mest beroende på att jag nog var lite väl trött och det inte blev så genomtänkt, men också för att Månsen numera börjat testa hur pass frivillig en platsliggning egentligen är. Och om den nu inte är frivillig, vad man i så fall kan hitta på att göra medan man ligger där. Fem steg bakåt i den träningen alltså.

Men när vi gick hem, så överraskade han mig positivt. Vi tränar ju i lina för att slippa kopplet, han är fortfarande på tok för benägen att springa iväg, framför allt till andra människor, för att jag ska vilja ha honom lös helt och hållet. Dels vill jag inte utsätta främmande människor för det (det är inte alla som begriper att en sådan attack egentligen är 100% glädje), dels, och framför allt, vill jag inte att han ska få den belöningen det skulle innebära för honom. Så vi tränar alltså med släpande lina. Och efter träningen brukar han få gå i linan hemåt en bit. Så länge som jag tycker att han sköter sig. Och igår var han så himla duktig och lyhörd på mina signaler att han fick gå lös med linan släpande hela vägen hem! Precis hela vägen, jag behövde inte ens koppla honom inne på gården, han klarade svårigheterna som finns där och gick fint vid min sida när jag bad honom, ända fram till porten! Så himla stolt jag blev över lille grisen!

Och den upprättelsen behövde han sannerligen. Så sent som i förrgår drog han ifrån mig utan att lyssna det minsta. Försvann bakom en trädridå och var borta flera minuter. Jag var lite nervös för att det var rådjursjakt, men han har hittills inte stuckit på enbart vittring, den enda gången det faktiskt hänt var ju när rådjuret skuttade upp bara några meter framför honom, och det var som tur var inget sånt nu heller. Han hade ”bara” ägnat sig åt lite uppletande. Vattenuppletande. Då var han rätt billig ett tag, men igår steg priset skyhögt igen.