lenas egna

Vad är egentligen vitsen med att i tid och otid använda ordet ”absolut” istället för ett enkelt ”ja”? När det handlar om att svara på en enkel ja-eller-nej-fråga, eller bara ett instämmande, eller som en sorts sammanknytning till vad som sagts innan?

Innebär inte ”absolut” lite mer? Att man vill ge extra eftertryck åt något? Om ordet redan är överanvänt och förbrukat, vad ska man då ta till för att få den där extra tunga betydelsen? ”Jätteabsolut” kanske?

Jag gillar inte när det går inflation i orden. Språket tappar nyanser och blir platt. Det är ungefär som att använda utropstecken (gärna flera stycken) i varje mening, kursiveringar och fetstil eller varför inte VERSALER på tok för ofta. Det blir ju inget kvar att ta till när man verkligen behöver betona något då.

Så. Dagens surkärringinlägg. Och så kom jag just på att jag ju har en irritationsblogg för sånt här.

Och för att förekomma besserwisserkommentarer (språket är ett engagerande ämne, jag får fortfarande kommentarer på det här inlägget från mars -06!): Nej, jag är inte heller perfekt. Jag har språkliga brister jag med. Det går bra att reta sig på dessa.