lenas egna

Jomen jodå. Jag är här. Har haft en period av kan/vill/törs/orkar inte. Nånting. Tappad sug liksom.

Annars är det väl okej. Förutom att sommaren börjar ta slut. Och att mina bihålor gör sig påminda igen. Vilket faktiskt var väldigt länge sen sist nu. Och det är inte så mycket nu så att det ens är värt att klaga över egentligen. Men ändå.

Jag konstaterar att dagarna rasslar på i samma takt oavsett om jag hänger med eller inte. Och eftersom de inte kommer tillbaka, och eftersom varje försvunnen dag som jag inte hängt med alls är ett stort slöseri, så får jag väl ta mig i kragen och försöka delta i livet igen.

Jomen. Nu har jag ju i alla fall bloggat. Alltid nåt.

Jag har den sista tiden helt snöat in på det här med klickerträning igen, och är nästan som nyfrälst. Egentligen har jag aldrig övergett klickern, jag har använt den hela tiden med Monster, framför allt när vi påbörjar något nytt. Men det här med shaping tyckte jag i början var för svårt, och dessutom hade jag väl inte riktigt det där tålamodet som krävs heller, så jag har blandat in mycket hjälper och lockanden på mera konventionellt sätt. Men nu när jag satte igång att träna på allvar, med ett riktigt mål framför mig, och började granska våra lydnadsmoment (eller rättare sagt fragment av moment), så insåg jag att det fattas mycket… Och vad värre är, en hel del av det som finns är för dåligt vad gäller precision och säkerhet, och jag använder alldeles för mycket hjälper som jag kommer att få ett h-te att jobba bort. Så somliga saker har jag helt enkelt börjat om från början med, och nu använder jag enbart shaping. Det finns en massa bra argument för shaping som träningsmetod (och förmodligen mot också), men det som jag framför allt känner nu när det börjar lossna för oss är att FY BUBBLAN vad roligt det är! 795 gånger roligare än att försöka locka och visa och korrigera fram ett beteende! Och dessutom tror jag att Monster tycker det är lika roligt, vilket är en enorm vinst bara det!

Det här shapingnörderiet har förstås fört med sig att jag läst en massa i ämnet, och igår började jag läsa en diskussion om koppelträning. Det finns en hel del olika sätt att tackla problemet med dragande hundar även inom klickertänket, och idag fyllde Canis på med en artikel med ytterligare lite fler tips. Nu på kvällspromenaden började jag en intensivträning med Monster, efter att ha gjort ett alldeles egen hopkok av olika tips.

En del i vår träning var det klassiska knepet att stanna när det blev drag i kopplet. Det svåra är att stanna i tid, innan han hunnit fram till någon åtråvärd luktfläck och därmed självbelönat sitt dragande. Oftast när det blir ett idiotryck så hinner det bli två-tre steg innan man fått stopp på sig själv, och då kan det vara försent. Ständigt beredd, alltså. Och så stå stilla och invänta att han vänder sig, tar kontakt och går ett par steg mot mig. Då går jag igen, utan att säga något. När det handlar om att han vill fram till något särskilt, en stolpe eller en luktfläck eller så, så får det bli belöningen att till slut komma fram utan att dra. Är det bara ett dragande i största allmänhet, så väntar jag tills vi gått några steg utan drag, och klickar och belönar sen. Men jag belönar aldrig direkt när han stannar och vänder upp mot mig efter att jag stannat, eftersom det väldigt lätt blir en beteendekedja som inleds med dragandet. (Dra – stopp – vända – belöning.)

En ”huvudnyckel” i klickerträning är ju att fokusera på det som är rätt och belöna det flitigt, och under en koppelpromenad är ungefär allting utom drag och ryck i kopplet rätt. Så jag försökte att klicka och belöna allt möjligt. Gå vid min sida, stanna och lukta, gå framför mig, gå längst ut i kopplet, allting som inte innebar drag belönades. Ibland även när han gick i fotposition med kontakt, men inte mer än något annat för att undvika risken att han låser sig i fotposition. Det har jag ju varit med om en vända, och det är inte roligt det heller… Och jag vill att han ska känna sig lite ”fri” även i koppel, när det handlar om promenader. Jag belönade inte heller ur handen vid min sida av samma orsak, utan släppte godisarna på marken lite framför oss istället.

Och jodå, nog verkar det som om det gick in ett och annat i monsterhjärnan. Det är ytterligare en fördel med shaping, ju mer man tränar, desto lättare blir det att lära in något nytt. Och vi tränar rätt mycket nu. På slutet kom eldprovet, sträckan där det passerar en löptik (förmodligen i höglöp, att döma av reaktionen igår kväll när vi råkade få närkontakt). Där blev det väääldigt svårt… Men så tänkte jag till. I alla andra träningssituationer sänker man ju kriterierna när störningarna blir för svåra. Då kan jag ju inte begära att han ska klara det här utan vidare? Så jag sänkte kriterierna. Monster hade siktet inställt på en punkt uppe i gräset vid sidan av cykelvägen, var ganska låst och klarade uppenbarligen inte av att vända sig mot mig frivilligt. Så jag backade några steg för att ”väcka” honom, han vände sig och tittade mycket bedjande på mig och jag sa ”varsågod” och släppte kopplet. Han tog två jätteskutt och ställde sig sen och slafsade njutningsfullt. Bättre belöning än så kan knappast en hormonstinn 2-åring få, antar jag…

Det krävdes lite övertalning, men det gick att få med honom därifrån sen. Och han verkade inte ha fastnat där med tanken heller, bara några meter därifrån var han helt med mig och gick sen fint som aldrig förr den sista biten hem.

Nu återstår att se hur konsekvent jag kommer att vara i den här träningen. Det är nog det det hänger på om det ska bli ett långsiktigt resultat. Och så måste Carrey tränas efter samma metod. Och dessutom båda tillsammans. Det är nämligen då de verkliga problemen finns.

Har ni sett vad många solar jag har i väderrutan nu? Najs. Ännu najsare är det att det verkar som om det kommer att hålla i sig hela helgen, och att i stort sett samma väderläge gäller även Ronneby, där jag kommer att befinna mig. Visserligen innebär det att det kanske blir väl varmt för en del hundar, och vi kommer säkerligen att få höra Owes stämma i högtalarna en och annan gång, påtalande att det sitter hundar i varma bilar. Det sistnämnda är förstås väldigt tråkigt, men om jag bara ser till mig själv så vill jag gärna ha en utställning där man inte fryser eller blir blöt. Hellre varm än kall, det är min åsikt.

Jag ska jobba både lördag och söndag, men den här gången blir det inte hotellövernattning, utan jag ska köra emellan. På lördagen ska nämligen Dizzy och Monster ställas, så både Sandra och Anders åker med då. Sandra som handler och Anders som tälttekniker, bärare och sällskap. De får en lång dag, jag måste vara på plats klockan åtta, och för en gångs skull går aussie allra sist i sin ring, så det är antagligen inte dags förrän framåt 13-tiden. På söndagen ska även Sandra jobba, därav detta framochtillbakaåkande.

Sandra vill nog helst leja ut visningen av den röda championdamen, som vägrar uppföra sig med någon slags championvärdighet med matte i snöret. Möjligen hittar hon någon villig vid ringside, annars vore det kanske en möjlighet att Ullis testade, hon är ändå på plats vid briardringen (eller hur??? *slänger en uppfordrande blick mot Skyttelund*). Det skulle å andra sidan bli lite trixigt, eftersom hon är bannlyst vid ringside tills Monster är färdigbedömd. Om han får korn på sin favorittant så uppträder nämligen han allt annat än värdigt han också…

På tal om ingenting så är jag innerligt trött på min blogg. Inte på att skriva, men på att så mycket fattas. Det var ett ganska dumt beslut av mig att göra en ren ominstallation när något gick snett vid uppgraderingen förut. Det hjälper inte riktigt att man backupar alla inlägg, det är så mycket annat som blir fel och försvinner. Och jag har inte haft tid/lust/ork att ta itu med allt det felande. Jag vill göra ett nytt tema och få till allting från grunden igen. Men jag har flera lovade grejer som borde gå före. Å andra sidan, att göra något nytt åt mig själv brukar få fart på inspirationen att göra annat också, det har blivit lite väl stillastående sista tiden.

Vi gjorde ett agilitypass i måndags igen, Carrey och jag. Världens bästa Ullis var med och fångade oss på bild. På många bilder… Jag har en lång stund försökt välja vilka bilder som lämpade sig för publicering, först tänkte jag välja bort de där jag förkommer med en alltför tydlig skärpa (Carrey och jag åldras inte riktigt med samma behag, om man säger så…), men å andra sidan är de som agilitybilder betraktat såpass bra att jag till slut valde att ta med allihop. Det innebär också att det blir många ungefär likadana (väldigt många missade kontaktfält!), och det kanske inte är så kul för den som inte är specialintresserad av just agility. Men jag tänkte att jag kanske kan få användbara kommentarer av någon på området kunnig, Lisa t ex.

Carrey är så himla duktig (tycker iaf jag). Han är ordentligt säker på alla hinder, det enda riktiga problemet är kontaktfältet på balansbommen. Han söker hinder om jag bara är tydlig nog, han hoppar diagonalt utan problem, han vänder på en femöring bara jag säger till i tid. Någon enstaka gång river han ett hinder, men det är väl mitt ansvar att se till att han får tillräcklig ansats, antar jag. Så har han då en matte som inte hinner med, som för det mesta viftar med fel arm (mycket tydligt på flera av bilderna), som glömmer bort banan, som oftast börjar gapskratta när det blir fel istället för att ta tillbaka och göra rätt… Men det kanske blir ordning även på henne med lite träning.

Jag har ett par regelfrågor: Jag upptäckte att Carrey inte bara hoppar över kontaktfältet på väg ner för balansbommen (och på bilderna ser det banne mig ut som om han gör det bara för att retas med mig), även på uppvägen flyger han över, är det tillåtet? Och ett par gånger kom han på fel sida om ett hopphinder, men hejdade sig från att hoppa och sprang istället under, vände och hoppade sedan från rätt håll (syns också på ett par bilder). Vad säger regelboken där?

Observera att det finns en ”sidan 2″ med bilder också. Egentligen ska det ju hänga ihop, för det är samma album, men jag har inte tid att forska närmare i saken just nu. Det var bara en enkel inställning. Men jag vill gärna få albumet att uppföra sig som det gjorde förr också.

Samtliga bilder är tagna av Ulrika Bergström.

Vi har ett soffbord i värsta 70-tals-gillestuga-stuk. Massiv furu, med tjock skiva och rejält underrede. Jag tycker att det både är för stort och fult, husse är väl inte riktigt av samma åsikt och jag har inte lagt så jättestor energi på att forma om hans åsikt heller. Än så länge.

Hursomhelst, bordet står där det står, stort, otympligt och tungt. Mycket tungt faktiskt. Men inte för tungt för en monsterhund. Om en monsterhund lägger sig på rygg under nämnda bord och därefter sträcker på benen, så kan bordet lyftas flera centimeter. Förmodligen mer, men längre än så är inte monsterbenen i förhållande till bordets höjd. Det räckte i alla fall för att en blomvas skulle välta.

Om vi nu skulle misslyckas med bruks och spår finns det kanske möjlighet att tävla i bänkpress istället? De fysiska förutsättningarna verkar ju finnas, och han är inte ens dopad. Såvitt jag vet.

00:19 *pip* och pin klarvaken. Två stycken oplanerade tupplurar under kvällen, och vid midnatt var jag mer kaffesugen än sömnig… Det var väldigt gott med kaffe. Och ännu mer osömnig är jag.

Har ni hört talas om Voddler? En ny tjänst som fungerar ungefär som Spotify, men för film. Titta på filmer gratis, och få lite reklam på köpet. Eller betala om du vill slippa reklam. Det lär fungera utmärkt. Det är i betatest-stadiet än och som brukligt är behöver man en invite för att få testa. Läs mer om hur det fungerar på Teknik&Trender, Eva Wieselgren har testat.

Mitt nya ambitiösa jag tog i morse mitt andra, mer lata jag i örat och drog iväg ut på spårträning redan vid åttatiden. Hundarna följde med alldeles frivilligt, hussen krävde lite övertalning men med ett löfte om att jag (kanske) kan följa med på en FF-match nån gång så fick vi med honom också.

Carrey fick sisådär 3-400 meter i den fina skogen vi upptäckte när S&A var här, bara ett par vinklar och inga större svårigheter mer än att vegetationstypen och därmed underlaget växlade. Efter en timmes liggtid gick han på, han var noggrann och målmedveten och duktig. För ovanlighetens skull missade han två apporter av fyra möjliga. Det verkar som om han numera släpper sitt ”leta-pinne-beteende” när han har någon svårighet i spåret, och koncentrerar sig på det istället. Åtminstone den andra missade pinnen låg strax efter en övergång från fuktig mossa till torr barrmatta, där han fick jobba lite extra. Och det är nog att se som ett gott tecken att han gör så, tidigare kunde han släppa spåret totalt om han fick luftvittring på en pinne långt ifrån. Han tog sig runt spåret och hittade slutet och var glad och nöjd med sig själv, och det är huvudsaken.

Monster fick ytterligare ett fältspår enligt appellreglerna, och det tänker jag ge en detaljerad analys i träningsbloggen senare.

Någon punka råkade vi inte ut för idag. Men i fredags tog A bilen den korta sträckan till Berga Centrum, en sträcka som är så kort att vi normalt sett aldrig kör dit. Men nu stod bilen på gatan och skulle ändå köras in i garaget, så han tog den ändå. När han klev ur bilen på parkeringen var ena framdäcket tvärplatt. Jag har inte riktigt fattat hur det fungerar, men tydligen finns inget reservdäck, utan någon nödlösning som innebär att man blåser upp det punkterade däcket och så ska det hålla ett tag. Jag vet inte heller riktigt om det inte fungerade som tänkt, men hursomhelst så sitter det nu ett vinterdäck där fram i väntan på att en däckverkstad ska öppna imorgon.

Igår var jag ringsekreterare på isländsk fårhund-special (en ras som jag för övrigt aldrig någonsin kommer att skaffa, skulle jag av någon anledning få för mig det så hoppas jag att någon tar mig till läkare) på Kalmar BK. Vädret var vackert och skulle så förbli hela dagen, så jag tog cykeln dit. Platsen jag ställde ifrån mig cykeln på valde jag enbart för att den inte skulle vara i vägen för någon, intill altanräcket på den sidan som inte ligger mot planen. Det var tydligen ett soligt ställe.

När dagen var slut satte jag ner min väska i cykelkorgen och skulle dra fram cykeln en meter så att jag kunde hoppa på. Det gick inget bra. Att dra den alltså. Det var ingen vanlig punka så att däcket var platt, hela däcket hade liksom åkt av fälgen. För säkerhets skull både bak och fram.

När jag fått tillåtelse att ställa in cykeln (som saknar ett fungerande lås) i ett förråd och började baxa iväg den ditåt var det flera som sa ”jaså, det var det som smällde förut och skrämde hundarna!”. Jag hade också hört smällarna, men inte tänkt så mycket på det…

Det var alltså sant det där som sades när jag var liten. Att man inte skulle ställa cykeln i solen, för däcken kunde explodera. Men eftersom jag aldrig varit med om, eller ens hört talas om att det verkligen hänt, så trodde jag att det var en skröna. Men där ser man. Undrar om man ska bli orolig för att få mask i magen när man äter äppelkart nu också? Visserligen äter jag aldrig äppelkart, men ändå? Och så var det nåt med lövhögar också, att man inte fick gå/sparka i dessa, då var det nåt annat ruskigt som kunde hända. Men jag har glömt vad.