lenas egna

Jag har den sista tiden helt snöat in på det här med klickerträning igen, och är nästan som nyfrälst. Egentligen har jag aldrig övergett klickern, jag har använt den hela tiden med Monster, framför allt när vi påbörjar något nytt. Men det här med shaping tyckte jag i början var för svårt, och dessutom hade jag väl inte riktigt det där tålamodet som krävs heller, så jag har blandat in mycket hjälper och lockanden på mera konventionellt sätt. Men nu när jag satte igång att träna på allvar, med ett riktigt mål framför mig, och började granska våra lydnadsmoment (eller rättare sagt fragment av moment), så insåg jag att det fattas mycket… Och vad värre är, en hel del av det som finns är för dåligt vad gäller precision och säkerhet, och jag använder alldeles för mycket hjälper som jag kommer att få ett h-te att jobba bort. Så somliga saker har jag helt enkelt börjat om från början med, och nu använder jag enbart shaping. Det finns en massa bra argument för shaping som träningsmetod (och förmodligen mot också), men det som jag framför allt känner nu när det börjar lossna för oss är att FY BUBBLAN vad roligt det är! 795 gånger roligare än att försöka locka och visa och korrigera fram ett beteende! Och dessutom tror jag att Monster tycker det är lika roligt, vilket är en enorm vinst bara det!

Det här shapingnörderiet har förstås fört med sig att jag läst en massa i ämnet, och igår började jag läsa en diskussion om koppelträning. Det finns en hel del olika sätt att tackla problemet med dragande hundar även inom klickertänket, och idag fyllde Canis på med en artikel med ytterligare lite fler tips. Nu på kvällspromenaden började jag en intensivträning med Monster, efter att ha gjort ett alldeles egen hopkok av olika tips.

En del i vår träning var det klassiska knepet att stanna när det blev drag i kopplet. Det svåra är att stanna i tid, innan han hunnit fram till någon åtråvärd luktfläck och därmed självbelönat sitt dragande. Oftast när det blir ett idiotryck så hinner det bli två-tre steg innan man fått stopp på sig själv, och då kan det vara försent. Ständigt beredd, alltså. Och så stå stilla och invänta att han vänder sig, tar kontakt och går ett par steg mot mig. Då går jag igen, utan att säga något. När det handlar om att han vill fram till något särskilt, en stolpe eller en luktfläck eller så, så får det bli belöningen att till slut komma fram utan att dra. Är det bara ett dragande i största allmänhet, så väntar jag tills vi gått några steg utan drag, och klickar och belönar sen. Men jag belönar aldrig direkt när han stannar och vänder upp mot mig efter att jag stannat, eftersom det väldigt lätt blir en beteendekedja som inleds med dragandet. (Dra – stopp – vända – belöning.)

En ”huvudnyckel” i klickerträning är ju att fokusera på det som är rätt och belöna det flitigt, och under en koppelpromenad är ungefär allting utom drag och ryck i kopplet rätt. Så jag försökte att klicka och belöna allt möjligt. Gå vid min sida, stanna och lukta, gå framför mig, gå längst ut i kopplet, allting som inte innebar drag belönades. Ibland även när han gick i fotposition med kontakt, men inte mer än något annat för att undvika risken att han låser sig i fotposition. Det har jag ju varit med om en vända, och det är inte roligt det heller… Och jag vill att han ska känna sig lite ”fri” även i koppel, när det handlar om promenader. Jag belönade inte heller ur handen vid min sida av samma orsak, utan släppte godisarna på marken lite framför oss istället.

Och jodå, nog verkar det som om det gick in ett och annat i monsterhjärnan. Det är ytterligare en fördel med shaping, ju mer man tränar, desto lättare blir det att lära in något nytt. Och vi tränar rätt mycket nu. På slutet kom eldprovet, sträckan där det passerar en löptik (förmodligen i höglöp, att döma av reaktionen igår kväll när vi råkade få närkontakt). Där blev det väääldigt svårt… Men så tänkte jag till. I alla andra träningssituationer sänker man ju kriterierna när störningarna blir för svåra. Då kan jag ju inte begära att han ska klara det här utan vidare? Så jag sänkte kriterierna. Monster hade siktet inställt på en punkt uppe i gräset vid sidan av cykelvägen, var ganska låst och klarade uppenbarligen inte av att vända sig mot mig frivilligt. Så jag backade några steg för att ”väcka” honom, han vände sig och tittade mycket bedjande på mig och jag sa ”varsågod” och släppte kopplet. Han tog två jätteskutt och ställde sig sen och slafsade njutningsfullt. Bättre belöning än så kan knappast en hormonstinn 2-åring få, antar jag…

Det krävdes lite övertalning, men det gick att få med honom därifrån sen. Och han verkade inte ha fastnat där med tanken heller, bara några meter därifrån var han helt med mig och gick sen fint som aldrig förr den sista biten hem.

Nu återstår att se hur konsekvent jag kommer att vara i den här träningen. Det är nog det det hänger på om det ska bli ett långsiktigt resultat. Och så måste Carrey tränas efter samma metod. Och dessutom båda tillsammans. Det är nämligen då de verkliga problemen finns.