lenas egna

Upptäckte precis just nu att anmälningstiden till Växjö gick ut igår! Jag var helt säker på att jag hade den här veckan på mig också, och var ute i god tid för en gångs skull… Förbannade skit!

Jaha, så är jag officiellt kärringförklarad nu då. Det känns väl… okej ändå. Jag har inget emot själva åldern, bara jag får må bra. Och det ska jag förhoppningsvis få göra nu. Kanske inte på en gång, det kan ta nån månad eller två innan kroppen och medusinen samarbetar helt och hållet tydligen, men sen så. Sen är jag förmodligen som en ny människa, typ.

Efter doktorsbesöket mitt i centrum, tänkte jag handla det lilla jag behövde komplettera till middagen. ICA Baronen passade ju bra, eftersom jag parkerat utanför. Men när jag kom in var ingenting sig likt. Att butikerna där flyttar runt och byts ut är inte ovanligt, men nu var hela ICA borta? Istället fanns där en skoaffär, och där hittade jag skorna jag vill ha till vintern. Snygga och sköna, och inte särskilt dyra. Det fanns ännu snyggare, men jag som tidigare varit en hejare på att spatsera med höga klackar har på senare tid skämt bort mina fötter och börjar dessutom bli gammal nog att hellre välja bekvämt än snyggt. Och kan jag då få både bekvämt och snyggt är det ju toppen.

Men de där med klack var förstås fasligt snygga…

Igår var det måndag, och nästan en kurskväll. Kursen går nämligen bara varannan vecka, men instruktören har spänt ögonen i oss och förkunnat att han förväntar sig att se oss på klubben för egen träning även måndagarna däremellan. Då är han själv där och tränar, och ”finns tillgänglig för frågor vid behov”. På så vis får man ju nästan dubbel kurs för samma peng. Och man vågar inte annat än att åka dit heller.

Igår var jag där tidigt, så Monster och jag hann träna en hel del på en nästan folktom plan. Han skötte sig finfint, var koncentrerad på vad vi gjorde och alldeles tyst (vilket är en bedrift bara det). Vi avbröt innan han tröttnade (duktiga jag!) och han fick ett gristryne att mumsa på. Sedan låg han lungnt kvar vid mina fötter och betraktade alldeles avslappnat ett par belgare som körde långa inkallningar med extremt mycket peppning och rop och hojtande från hussarna. Det gick hur bra som helst, ända tills en kurskompis till oss kom emot oss och sa ”hej”. Då flippade han ur fullständigt… Blev överlycklig i tron om att hon kommit enbart för hans skull, och tokfrustrerad när han insåg att så tydligen inte var fallet. Andra hundar går numera ganska bra att bortse från, men människor. *suck* Nån som behöver lite tillgänglighet till sin hund? Vi har mer än vi behöver.

För att slippa bråka om saken blev det vila i bilen för monsterhunden. Vi människor gick in i klubbstugan för att se filmen Appellydnad av Inki&Roland Sjösten. Filmen sågade vi sedan enhälligt. Eftersom Sjöstenarna tävlat på högsta nivå i hur många år som helst, så fungerar väl bevisligen metoderna, men vi var överens om att väldigt mycket kändes förfärligt bakvänt och konstigt.

Efter filmen hade jag tänkt mig att testa lite med hoppet. När vi tränar det hemma använder vi en sån där ganska lågt placerad planka som avgränsar parkeringar, ni vet. Det går inte så bra… Monster använder den mest som avstamp för att hoppa så långt som möjligt, han gillar ju att flyga. Jag tänkte mig att hopphindret, om det är högt nog, kanske skulle motverka det. Men jag var så hungrig efter filmen att jag glömde bort vad jag tänkt, och åkte hem istället. Nu står hoppet(!) till söndag, då ska jag hjälpa till på spårtävling och kan nog få till ett träningspass innan de tävlande dyker upp.

Att jag tog steget och ringde doktorn. De som känner mig vet att detta är ett synnerligen drastiskt steg. Och det gällde varken depression eller bihålor, utan kärringsymptomen. Det har blivit värre och värre, svettningarna är en sak, det är obehagligt och jobbigt, men det hade jag kanske kunnat stå ut med, men sömnlösheten är värre. Jag la ihop två och två också, och kom på (tadaaa!) att om jag inte får sova riktigt så är det inte så konstigt att jag inte mår bra varken till kropp eller själ.

Ringde doktorn gjorde jag förstås inte. Jag ringde vårdcentralen. Som numera tydligen heter hälsocentral. Där ville dom inte veta av mig, utan hänvisade till lasarettets gynmottagning. Som inte heller ville veta av mig, utan hänvisade mig vidare till en privat gynmottagning. Där fick jag av en synnerligen vänlig sköterska en tid redan i morgon.

Jag hade ju räknat med att få träffa en allmänläkare och därmed kunnat ta upp frågan om någon lämplig bihålemedicin samtidigt, det känns lite konstigt att göra det med en gynekolog, så jag tror jag avstår. Bihålorna får klara sig själva ett tag till.

Har varit och handlat. Storhandlat. Jag och stadens pensionärer (jag trodde jag var smart som tog mig till Maxi redan på förmiddagen, när det nu är fredag och löning och så, men tänkte inte på pensionärerna…) har trängts runt hyllorna på Maxi. Jag trängs nästan hellre med barnfamiljer, ärligt talat. De är oftast mer effektiva liksom, även om de har en klase skrikiga barn runt sig. Pensionärerna parkerar sin stooora kundvagn på längden intill en kyldisk, och står sedan länge och vänder på falukorvarna innan de bestämmer sig medan de samtidigt blockerar fyra-fem andra artiklar. Träffar de sen en bekant vid disken så är det lika bra att gå vidare till grönsakerna. Där det förmodligen står en annan pensionär och klämmer på gurkorna.

Men det var inte pensionärerna som var plus eller minus egentligen. Minuset var på apoteket, där jag var först. Skulle inhandla Bromhexin, som är min patentmedicin för sprängande bihålor. Men se det gick inte. Bromhexin i tablettform finns inte längre!? Det fick bli Bisolvon istället, same shit men dyrare. Och det verkar som om inte det heller finns i vanliga svälja-hela-tabletter längre, bara såna som ska lösas i vatten. Same shit, fast ännu dyrare. Why?

Pluset blev på Maxis barnklädesavdelning. (Nej, jag springer inte och kollar barnbarnskläder redan, man passerar den när man går in vare sig man vill eller inte.) Tunna fingervantar är en förbrukningsvara för mig vintertid. Såna där ”magiska” fingervantar är de enda som funkar i hundsammanhang, man kan både hantera koppel och bajspåsar och godis och klicker utan att behöva vara barhänt. Men de slits. Minst två par per vinter går det åt. Nu fyndade jag ett fempack för endast 59 riksdaler, och vintern är räddad! Förvisso är det barnstorlek och något korta i skaftet, men de är ju som sagt magiska och räcker till på själva handen. Vuxenstorlek fanns också, fast inte till samma facila pris, och dessutom för stora för mig.

Ett plus och ett minus alltså. Och så har jag ett frågetecken. Vad i hela friden ska man äta för fisk nuförtiden? Om man nu inte vill köpa dyr färsk fisk i fiskdisken, utan nånting att ha på lut i frysen? Fiskarna heter ju så konstigt numera. Jag stod och tummade på något som såg ut som avlånga plattfiskar med ett namn som lät japanskt, men det slutade med lax. Igen. Inte för att lax inte är gott, men jag skulle vilja variera mig litegrann. Min fiskreportoar är minsann inte så bred så det stör, och ska det dessutom vara samma fisksort hela tiden blir det ganska ensidigt.

Don’t try this at home. Åtminstone inte på hunden. Och åtminstone inte om du tänker tävla eller ställa ut. Det måste vara doping i dess hemskaste form. Men Henrik Rydström och andra fotbollsspelare är ju inte hundar.

Lörd-sönd: Det blev ju inte riktigt som tänkt, av olika orsaker. Jag kom efter i min plan.

Månd: Hade tänkt komma ifatt, men ”komma-ifatt” var tydligen inget bra tänk alls. Resultatet blev panikångest och en sväng ner i hålet igen. Kan dock tänka förnuftigt och bestämmer mig för att försöka avstå komma-ifatt-tänket ett tag framöver. En-sak-i-taget-tänk är det som gäller. Kom trots svackan iväg på kursen på kvällen, som tur var. Vilket lyft! Jag älskar upplägget på kursen, och Monster var närapå ett Mönster, både vad gäller upp- och utförande. Var smått euforisk vid hemkomsten.

Tisd: Kom igång igen, i en lagom hastighet. Men bihålorna spränger mer och mer och gör ordentligt ont framåt kvällen och redan där misstänker jag hur onsdagen ska bli…

Onsd: Värken i bihålorna triggar igång migränen. Tillbringar förmiddagen med att försöka stå ut tills det är dags att klara av en kort lunchrastning, genomför den och petar därefter i mig en dubbel Anervan och lägger mig. Värken släpper framåt kvällen, återstår drog-bakfyllan.

Torsd: Har inte ont någonstans, bihålorna känns okej, ångesten syns inte till. Jag försöker att inte ha någon komma-ifatt-ambition. Gör vad jag hinner och så får det vara bra med det.

Av en eller annan anledning kunde jag inte somna igår. Största anledningen vet jag nog, de där svettanfallen som kommer mest på kvällen och natten är inte insomningsbefrämjande. Från ett ögonblick till ett annat är jag genomsvettig, och det handlar inte om lite fukt i pannan, hela jag badar i svett och jag kastar av mig täcket. Snart fryser jag, eftersom jag egentligen inte är varm, och så på med täcket igen. Efter en stund är det repris. Och efter att ha upprepat detta några gånger är även sängkläderna fuktiga. Att gå upp och duscha och byta sängkläder skulle visserligen göra hela anrättningen lite mer aptitlig, men det är ju ändå bara tillfällig hjälp så det gör jag inte. Till slut somnar jag förstås ändå, men igår tog det tid, flera timmar.

Resultatet var att jag knappt var vid medvetande när A gick i morse, trots att jag stod upprätt. Jag svepte två koppar kaffe i rask takt, men de gjorde ingen verkan, huvudet surrade och jag var nästan vinglig av trötthet. Så jag la mig ner och vilade, bara en liten stund… Och sov som en sten till klockan var över tio (var fanns svettanfallen då?). Jamen hur bra var det på en skala då? Dels hade jag verkligen inte tid med det, mycket av det jag skulle gjort i helgen blev av olika skäl inte gjort då (papperhögen ni vet…), och det kommer ju inte att bli lättare att somna ikväll heller då.

Jag har aldrig tidigare haft några större problem med sömnen, jag har somnat ungefär när jag lagt ner huvudet på kudden. Visst har det funnits enstaka tillfällen när jag inte somnat, men några timmars minus på sömnkontot har inte varit hela världen. Jag har klarat att sova 4-5 timmar flera nätter i sträck utan att sluta fungera dagtid för det, och det var inte ens länge sen. Men nu börjar plötsligt kroppen ställa krav på rejäl nattsömn. Då tycker jag det är taskigt av kroppen att samtidigt försvåra den där nattsömnen.

Näe, pappershögen var det ja. Och ikväll är det kurs.

Om jag hade läst Agnethas kommentar till gårdagens inlägg redan igår, så hade jag kanske (eller troligen inte) följt hennes äckliga råd. Men det gjorde jag inte, jag använde mig istället av modellen att sova bort symptomen. De försvann inte helt, men tillräckligt. Men sover man så tar man förstås tid ifrån annat. Det blev tvätt och bio och just inget mer.

Idag är symptomen kvar men mindre, och jag har faktiskt varit ute och spårat. Det hade nog i ärlighetens namn inte blivit av om jag inte fått ett telefonsamtal igår och därmed sällskap idag. Och vilken dag det blev! Spåren gick väl lite sådär, Carrey hade en sån där ”promenera-i-spårlina-dag” i skogen och Monsters fältspår blev i knähögt gräs och det vållade vissa problem för herrn. Men jag fick en massa råd om framför allt vad jag gör och inte gör där bakom, råd som till största delen känns riktiga och vettiga och som jag ska försöka ta till mig. I stort sett gick det ut på att jag ska vara lite mer aktiv i spåret med Monster, och väldigt mycket mer passiv med Carrey.

Solen sken och det var riktigt sommarvärme. Hur många grader vet jag inte, men det var inga problem att ha bara linne på sig. Vi fikade förstås, både under spårens liggtid och efteråt, och det var så skönt att vi blev sittande länge, länge, så dagens frisk-luft-ranson är i alla fall fylld med råge.

Nu ska jag gå ett varv med dammsugaren, och sedan göra raggmunksmet. A är på fotboll med en jobbarkompis som skulle följa med hit efteråt för att slå ihjäl ett par timmar i väntan på ett tåg, och i en svag stund utlovade jag visst raggmunkar med fläsk till herrarna. Matchen slutar om en knapp timme, så det kanske är dags att jag sätter fart nu…

…sa kärringen som blödde näsblod.

En hel hög saker har jag som jag ska göra idag: tvättstugan om en halvtimme, så ska jag dammsuga, gå den dagliga långpromenaden med dogsen (som nog får bli två, det är så mycket löptiklukter nu och båda tillsammans blir skitjobbiga och jag tappar humöret), arbeta mig ner en bit till i min pappershög (kanske kan jag komma till botten idag eller imorgon, det vore härligt, när den är klar har jag nämligen göra roligare grejer på priolistan), och så bio ikväll. Inget, inte ens pappershögen känns övermäktigt längre, inuti mår jag bra nu, det svängde fort när jag väl kunde trampa ifrån där nere på botten.

Men. Då vaknar jag med ont i halsen, öronen(!) och bihålorna. När jag nu är på G med både energi och lust, så ska kroppen krångla och mesa med att vara trött redan i starten.