lenas egna

Om jag hade läst Agnethas kommentar till gårdagens inlägg redan igår, så hade jag kanske (eller troligen inte) följt hennes äckliga råd. Men det gjorde jag inte, jag använde mig istället av modellen att sova bort symptomen. De försvann inte helt, men tillräckligt. Men sover man så tar man förstås tid ifrån annat. Det blev tvätt och bio och just inget mer.

Idag är symptomen kvar men mindre, och jag har faktiskt varit ute och spårat. Det hade nog i ärlighetens namn inte blivit av om jag inte fått ett telefonsamtal igår och därmed sällskap idag. Och vilken dag det blev! Spåren gick väl lite sådär, Carrey hade en sån där ”promenera-i-spårlina-dag” i skogen och Monsters fältspår blev i knähögt gräs och det vållade vissa problem för herrn. Men jag fick en massa råd om framför allt vad jag gör och inte gör där bakom, råd som till största delen känns riktiga och vettiga och som jag ska försöka ta till mig. I stort sett gick det ut på att jag ska vara lite mer aktiv i spåret med Monster, och väldigt mycket mer passiv med Carrey.

Solen sken och det var riktigt sommarvärme. Hur många grader vet jag inte, men det var inga problem att ha bara linne på sig. Vi fikade förstås, både under spårens liggtid och efteråt, och det var så skönt att vi blev sittande länge, länge, så dagens frisk-luft-ranson är i alla fall fylld med råge.

Nu ska jag gå ett varv med dammsugaren, och sedan göra raggmunksmet. A är på fotboll med en jobbarkompis som skulle följa med hit efteråt för att slå ihjäl ett par timmar i väntan på ett tåg, och i en svag stund utlovade jag visst raggmunkar med fläsk till herrarna. Matchen slutar om en knapp timme, så det kanske är dags att jag sätter fart nu…