lenas egna

Ni har väl inte missat den? Den stora nyheten?

Jag skulle ju släppa ämnet egentligen, men om jag vänder på det?

Tecken på att jag mår bättre:

Jag är hungrig.
Jag längtar till nästa kurstillfälle på måndag.
Jag sov gott inatt och vaknade utsövd.
Jag andas lättare.
Jag bloggar.

Å andra sidan har jag en jäkla huvudvärk. Men det kanske hör till, en sån där när-spänningen-släpper-huvudvärk.

När jag häromdagen slog på datorn för första gången på ett par veckor upptäckte jag att det kommit några nya kommentarer på ett äldre inlägg, där jag berättade om hur jag lyckades få dubbel cykelpunka. Det var dock inte min otur (eller ev klantighet) rörande cykeln kommentarerna gällde, utan vad jag mer i förbigående nämnt om isländska fårhundar. Först tänkte jag bara ignorera det hela, men eftersom kommentarerna var ganska nya och jag inte vill verka feg (feg kan jag vara i andra sammanhang, men inte i min egen blogg), och dessutom står för vad jag skrivit, så tar jag ändå upp det.

Hela inlägget med kommentarer finns här.

Bästa Maria Babkin och Lasse Österlund.

”Jag blir mycket upprörd av att av att ryktet går att DU SOM OFFICIELL ringsekreterare på SIFK.s rasspecial bara KAN med och yttra dig så negativt och så fult om en ras som isländsk fårhund.” Nej, som ringsekereterare på er officiella utställning yttrade jag mig verkligen inte negativt om er ras. Det skulle ha varit väldigt oartigt. Det jag skrev, det gjorde jag efteråt hemma hos mig själv i min egen blogg och som privatperson. Och det var min egen åsikt om rasen som sådan, att den inte tilltalar mig, jag uttryckte.

”Du borde inte ha det jobbet och du måste onekligen bara mkt inkompetent vad det gäller hundar. Är det sådanna här människor som dig som sitter på våra tävlingar då vill inte jag vara med längre. Detta kommer att tas upp inom SIFK.” Mitt uppdrag gällde att vara ringsekreterare på er utställning. Jag kom, jag gjorde jobbet (såvitt jag vet till full belåtenhet), blev tackad, fick betalt och åkte hem. Mission completed. Ingenstans i ringsekreteraruppdraget finns angivet att man ska agera ambassadör för rasen man jobbar på (varken under eller efter utsällningen). Ingenstans finns angivet vad som är tillåtet eller inte utanför själva uppdragen (mer än att man ska vara medlem i SKK och inte bryta mot grundreglerna). Vill ni ta upp detta inom er rasklubb så… javisst. Min kompetens när det gäller hundar kan förstås diskuteras om det känns meningsfullt. Men jag ser inte att det har med saken att göra. Man behöver inte kunna ett skvatt om hundar för att vara ringsekreterare, och man behöver heller inte kunna särskilt mycket för att tycka mer eller mindre om olika raser. Jag kan dock tillräckligt mycket för att veta vilka egenskaper hos en hundras som tilltalar och passar just mig (och tvärtom).

”Du som anlitad ringsekreterare skall inte generalisera officiellt på detta sätt. Du har betalt för att skriva och inte komma med dumma kommentarer officiellt. Jag har inte upplevt detsamma som dig trots att jag jobbat en hel del med isländska fårhundar. Du borde be dessa hundägarna om ursäkt.” Ja, jag generaliserar och dessutom fullt medvetet. Jag känner ingen individ av rasen, men såg alltså vad jag antar kan anses vara ett representativt urval av individer vid er rasspecial. Utifrån detta generaliserar jag. Men jag har fortfarande bara skrivit att det inte är en ras för mig, om än i något andra ordalag. Och varken detta eller något annat jag skriver i min blogg har jag betalt för. Om det ingått i uppdraget (och därmed det som jag fick betalt för) att efteråt inte skriva något som kunde uppfattas negativt om rasen i min blogg, så hade jag inte tagit det. Och- exakt vilka hundägare är det du vill att jag ska be om ursäkt? Alla som var på den aktuella utställningen? Eller alla som har isländsk fårhund? Och för vad? För att vi inte delar favoritras?

”Kl 0104 den 3/8 lade du mera bränsle på elden om isländska fårhundar. Detta inlägg på natten förvånar mig, du har verkligen engagerd dig i denna ras på ett negativt sätt. Hoppas att du kommer att få förklara din inför SKK tävlingskommittè. Du är ingen värdig representant för ringsekreterarskrået.” (Det låter nästan här som om det har någon speciell betydelse att jag skrivit på natten, vilket det givetvis inte har. Det är inte särskilt ovanligt att jag gör det.) Och nej, tvärtom, jag har inte engagerat mig alls i rasen, mest i förbigående uttryckt att det inte var en ras i min smak, och därefter (på natten) svarat på en kommentar om detta. Faktum är att jag är ganska ointresserad av rasen, vilket för övrigt gäller samtliga spetsar. Men det är förstås helt okej och naturligt att andra männskor är det! Vi är ju olika, lever olika sorts liv och har olika intressen, och det är ju för väl då att det finns så många vitt skilda hundraser, så vi alla kan få en som passar, eller hur?

Tillägg: För att undvika missförstånd; jag upplevde er utställning som trevlig och välarrangerad, samtliga utställare var synnerligen glada och trevliga.

Det är som en rad väggar som ska passeras. Det finns en dörr i varje vägg, stängd men olåst. Det är antagligen jag själv som stängt den tidigare, men jag minns inte varför. Jag måste ta mig igenom den, till andra sidan om väggen, och det är det som är det otäcka. Det är bara att öppna dörren och gå igenom, och jag vet egentligen vad som finns på andra sidan, för jag har ju varit där förut.

Men även om jag vet vad som finns där, är jag rädd att förutsättningarna kanske ändrats sen jag var där förra gången. Att jag kanske inte har tillträde längre. Det finns inget som säger att det skulle vara så, ingen har sagt något om det, men tänk om det är så?

Men det är bara att öppna dörren och gå igenom och känna efter. Jag har passerat några väggar nu, och för varje vägg jag passerar mår jag bättre. Men så finns det en vägg till… och en till. Men har jag kommit så här långt kan jag nog ta resten också. Idag ska jag ta en till.

Därmed tror jag inte att jag ska ägna mig åt det här trista ämnet mer. Tror jag.

Inget är så farligt som man tror när man är där längst nere. Eller jo, en del är faktiskt precis så farligt, eller ännu värre, men om jag bara kan bli arg på det (kanske inte på själva företeelsen, fortfarande på mig själv, det gäller att vända det så) istället för knäckt, så fixar jag det också. Ilska är en bra kraft.

Något som absolut inte är så farligt som jag tror i min bubbla, är att träffa folk. Jag började en kurs med Monster i måndags, och det var nog bra. Ur flera synpunkter. De sista veckorna har jag inte ens tränat hund, så det är förstås bra att tvingas komma igång med det igen. Och det var nog väldigt bra att jag tvingades ut bland folk, tvingades vara lite social, tvingades tänka tankar som rörde sig utanför mitt eget misslyckade jag. Av en lycklig slump ringde I i fredags och sa att det fanns ett återbud i appellydnadskursen och tyckte att det kunde jag behöva. Hon tänkte nog mest på att jag kunde behöva det för Månsens del, och visste inte hur ordagrant rätt hon hade.

Kursen blir nog bra. Upplägget är för mig helt nytt, men passar oss perfekt. Mer som en träningsgrupp än kurs, bara en hund i taget, visa upp var vi står, feedback och goda råd från både instruktör och övriga i gruppen, och så hem och träna vidare till nästa gång. Det ger ju även Monster en chans att visa vad han verkligen kan, när vi inte har 6-7 andra hundar omkring oss. Som Peter sa, det finns ingen anledning att träna på det, så blir det ju aldrig på tävling.

Ja, så är det ju fika också. En viktigt del i kursplanen när det gäller mig.

Det sägs att man kan behöva sjunka ända till botten för att kunna sparka ifrån ordentligt. Kanske har jag nått botten nu då? För idag känns det som om apatin, håglösheten och självföraktet börjar ersättas av en sorts ilska. En ilska och vrede riktad mot mig själv, att jag tillåtit mig själv att bli sån här, må så här. Kanske irrationellt, men ilskan ger ändå någon sorts energisk beslutsamhet, och det behöver jag sannerligen.

Det är många trådar jag måste ta tag i nu, och det enda sättet att komma tillbaka är att göra just det. Men jag får ta dem en i taget till att börja med. Somliga känns förstås lättare, och det vore enklast att prioritera därefter, men den bistra sanningen är att jag får göra en akutordning istället. Somligt är helt enkelt viktigare än annat.

Jag hälsar mig själv tillbaka till verkligheten.