lenas egna

Vi försökte oss på ett litet träningspass på hemmaplan idag, Månsen och jag. Alltså hemmaplan i bokstavlig mening, gräsplätten alldeles utanför porten. Och jag kan lova att det är ungefär det svåraste stället av alla. Det är alldeles för mycket att hålla koll på där, och som enligt Monster är hans ansvar att hålla koll på. Alla grannarna, från gamla tanter till småbarn, vaktmästarna som är bästa kompisar, cockern Benji som bor i markplan och därmed har egen tomt som han vaktar med sitt liv (och alltså blivit en ärkefiende, eftersom vi måste passera hans staket varje gång vi går ut och in).

Men det vore ju hur praktiskt som helst att kunna nyttja den gräsmattan till träning, och jag har ofta tänkt att när vi kommit så långt att det verkligen skulle funka, då har vi kommit långt.

Och…. så långt har vi faktiskt kommit nu! Jag gjorde bara sånt som jag tycker sitter bra, dvs kortkorta linförighetssnuttar, mest vändningar och halter. Och så ett snabbt läggande. Och en liten platsliggning. Och det gick över förväntan alltihop!

Visserligen var inte Benji ute, och visserligen lyste både tanter och ungar och vaktisar med sin frånvaro under den korta stunden vi höll på, och visserligen fegade jag lite och höll till litegrann i skymundan bakom cykelskjulet, men ändå. Jag har absolut ingenting att anmärka på Monster, varken vad gäller kontakt, koncentration eller utförande.

Det finns hopp!