lenas egna

Vi var till klubben en sväng idag, jag och båda hundarna. Vi var där på tidiga eftermiddagen, så det var praktiskt taget folktomt. Med Monster testade jag först lite av varje, med långlina på för att slippa kopplet.

Linförighet (fast man får väl kalla det fritt följ med en släpande lina?), utmärkt. Läggande under gång, sådär. Jag går för fort fram, och begär lite för mycket än så länge. Backa tillbaka och gör rätt.

Hopp. Idag var det plötsligt inga som helst problem att hoppa utan att nudda hindret? Och hela momentet hopp-sitt-hopp (dock utan ingången) var det heller inga problem att utföra, fast vi just aldrig tränat på det.

Apport. Jag kunde inte låta bli att prova, och eftersom jag inte hade någon medhjälpare testade jag varianten som jag egentligen skulle övergå till när valpinkallningsmetoden satt ordentligt, nämligen att kasta apporten en liten bit ifrån mig, och samtidigt röra mig snabbt ifrån den. Jodå, Monster köpte den idén också och var snabb att ta apporten och lika snabb att komma efter mig. Men springande med Monster efter mig ser jag förstås inte om det blir något tugg eller inte, så jag behöver nog en medhjälpare ändå, som tuggspion om inte annat.

När Carrey fått ett litet pass han också lade jag båda plats, med Monster i sin tiometerslina. Av en ren slump, utan att jag tänkt på det, råkade de hamna så nära planket som används för dolda förare, att det var inom tiometersradien… och då kunde jag inte låta bli. Jag stod först bredvid planket, och tog sen ett par steg bakom. Det finns titthål borrade, så jag kikade förstås. Monster låg kvar lungt och fint, men jag stod inte kvar mer än i några sekunder och gick sen fram och belönade. Jaja, jag vet. Det är dags att jag börjar lita mer på min hund. *suck*

Monsters reaktion när jag försvann bakom planket var rätt kul. Istället för att som Carrey (och de flesta andra hundar gör väl så också) fixera punkten där jag försvann med blicken, vred Monster tvärt på huvudet och tittade mot andra änden av planket. Enligt hans logik så borde jag om jag försvinner in till höger, komma ut till vänster.

Varför i helskotta måste SAS ha reda på om jag är fru eller fröken för att jag ska få boka en biljett? Okej för att dom vill ha reda på om jag är man eller kvinna, det kanske finns någon vits med det, men om jag är gift eller inte? För män spelar det ju ingen roll, en man är Hr rakt av bara.

Och är jag egentligen Fru eller Frk? Jag känner mig väl mera som fru, om jag tänker och känner efter, men tekniskt sett är jag nog fröken. Tror jag. Eller är det en gång fru, alltid fru som gäller? Dvs om man en gång har förvärvat fru-titeln, så kanske man aldrig blir av med den, inte ens vid skilsmässa?

Fasen. Tänk om jag har fyllt i fel nu då, och inte får komma ombord på planet. Inget avbeställningsskydd tog jag heller.

———————————————-

För att förekomma nyfikna frågor om vart jag ska resa: En veckoslutskurs för utställningsansvariga i SBK:s regi. Inte så himla glamouröst precis.