lenas egna

Svenska filmdeckare har på senare år fastnat i ett spår som det inte verkar gå att ta sig ur. Envisa schabloner när det gäller karaktärer och story, bristande research och skådisar som går på rutin. Beck, Wallander och van Veeteren. Same, same but different names.*

Så lite nytänkande är väl inte fel.

Att låta ett tyskt produktionsbolag göra film av en svensk deckare var dock verkligen ingen bra idé. Kanske tycker man i Tyskland att det blev ett bra resultat, men låt det stanna där. Bra för tyskarna i så fall, men låt oss slippa.

Men om engelska BBC tar sig an en svensk (och på film redan välkänd) romankommissarie, så blir förstås resultatet utmärkt. Genom att inte krångla till det med dubbningar fram och tillbaka, och inte blanda in svenska toppskådespelare i biroller (som tyskarna gjort, enligt uppgift för att öka trovärdigheten, just det fick mig att verkligen gapskratta, vilken trovärdighet?), utan göra filmen i svensk miljö och med svenska namn men rakt upp och ner på engelska, så blev det faktiskt trovärdigt. Och bra. Sådär som engelska deckare nästan alltid är.

Så där har vi receptet. Skicka alla bra svenska deckarromaner till England och invänta resultatet.

——————————————————————————

* Filmerna som bygger på Stieg Larssons böcker undantagna. Of course.