lenas egna

Obs! Detta inlägg består av 100% gnäll. Du behöver inte läsa. Nu är du varnad.

Jag avskyr det här tillståndet av ”på-väg-att-bli-sjuk”. När huvudet känns som om det var placerat inuti en glaskupa, så att både syn- och hörselintryck blir dämpade och liksom avlägsna. När muskler och leder värker, när kroppen inte vill göra något annat än ligga ner. Avskyr! Kanske mycket beroende på att tillståndet väldigt ofta övergår i… ingenting. Det varar några dagar, och sen är det bara borta. På-väg-att-bli-sjuk visar sig vara ett falsklarm. Det känns ju inte trovärdigt ens för mig själv då!

Jag är (nästan) hellre riktigt sjuk då, med snor, feber, hosta och alla såna synliga (och ljudliga) attribut. Så att jag kan bli tyckt synd om på riktigt. Och så att det finns verkligt fog för att klaga.

Men icke desto mindre tycker tydligen kroppen att även det här på-väg-att-(kanske)-bli-sjuk-tillståndet är på riktigt. För jag mår inte alls bra. Hittills idag har jag åstadkommit absolut ingenting. Orkar helt enkelt inte. Ikväll är det kurs, och jag vill verkligen inte missa det, men har flera gånger tänkt att det här måste räknas som giltigt förfall. Och hur ska jag orka det, när jag inte ens orkat bära ut en soppåse?