lenas egna

Det var tydligen för sent att fylla på med kaffe igår kväll. Migränen hade redan gjort entré, jag kände det innan jag somnade, och i morse var det bara att knapra i sig ett par piller och återvända till sängen. Det var nog ett bland de värsta anfallen ever. Så jäkla ont så länge händer inte så ofta. Klarar inte ljus och inte ljud, och att vara i upprätt ställning några minuter (för toabesök t ex) kräver en kraftansträngning av stora mått. Äta eller dricka går inte heller, allt är äckligt.

Nån gång mitt på dagen ringde Carin, och bara tack vare att jag just varit på toa och sedan stod i köket för att peta i mig ytterligare piller svarade jag. Men jag lät nog som en zombie i luren, fattade först inte vem det var och var osäker på om jag över huvud taget kände någon Carin… Hon fattade som tur var direkt vad det var med mig och avslutade samtalet. Skulle ringa imorgon tror jag? Annars gör jag det.

Inte förrän efter sju ikväll klarade jag att vara uppe, och kunde få i mig först lite kaffe och efter det lite att äta, och sedan mera kaffe. Och plötsligt, ungefär som att stänga av en kran, var värken som bortblåst. Mycket märkligt.

Och imorgon är en annan dag. Då jävlar. Då ska jag väl äntligen kunna få en må-bra-dag, vara effektiv och få saker gjorda? Men eftersom den här veckan blev som den blev står städning och hundarna högst på prioritetslistan.