Precis som jag misstänkte, så glömde jag bort efit-uppdraget igår, redan efter fyra bilder. Det blev ju lite fjuttigt… Jag kanske skulle gå in för en efod-vecka i stället? Ett Foto Om Dagen i en vecka? Det är ju inte värre än vad somliga alltid gör.
Om jag inte glömt bort det, så skulle ni kanske ha fått se mitt hackande och mixande och fräsande och rörande som så småningom resulterade i en Chicken Vindaloo, en very hot* anrättning som som föll mycket väl ut. Jag blev väldigt nöjd själv, och middagsgästen Håkan påstod att det var det godaste han ätit på flera år? Det var ändå ett litet risktagande, för jag har aldrig lagat det så helt från grunden förut, ingen färdig ”cooking sauce” eller ens en curry paste att grunda med.
Ni skulle kanske också ha fått se när herrarna såg på fotboll (KFF spelade visst oavgjort mot Helsingborg), eller när vi åt, eller när A ganska omedelbart efter maten somnade som en liten gris i fåtöljen, eller när Håkan och jag gemensamt försökte åstadkomma en formel i Excel (det gick sådär… dvs inte alls), eller när jag sedan skjutsade hem Håkan, eller när jag gick ut med hundarna i regnet, eller rentav när jag själv därefter hällde upp det efterlängtade vinglaset (fasen vad man blir sugen på vin när man inte kan dricka!) som jag bara hann smaka på innan jag slocknade i soffan som gris nr två.
Smeten i långpannan förresten. Receptet hittade jag hos Raz och blev väldigt sugen på att prova. Jag hade rätt i mitt antagande att formen var för stor, men prova du också föralldel, jag tror absolut att recpetet är värt det, men en form av typen ”liten långpanna” är nog mycket lämpligare för att få rätt konsistens.
——————————————————————
* Receptet föreslog 12 chilifrukter. Det tyckte även en sån som jag var i vassaste laget, så jag köpte bara fyra. Och fegade sen och hade bara i tre. Visst blev det Very Hot ändå, men både Håkan och jag gillar ju Extra Very Very Hot och en Vindaloo ska verkligen vara det, så vi hällde på extra chili flakes när vi åt. Och nästa gång ska jag nog ha i åtminstone fem chilisar.
Hos Raz blev jag påmind om att det är en efit-dag idag. Ni vet, när man tar Ett Foto I Timmen. Efter som det var år och dar sen jag var med sist, tänkte jag att det kunde vara kul igen. Nu började visserligen min dag för länge sen, men jag kan ju köra ett dygn från nu. Med reservation för att jag säkert kommer att glömma av det hela rätt som det är.
Så nu kör vi. Jag tänker lägga alla bilderna i samma inlägg, så du som håller koll via rss får snällt maka dig hit för uppdateringar.
11-tiden. Jag har handlat inför kvällens middag. Hade förvånansvärt många av ingredienserna hemma redan.
12-tiden. Röjer. Golvet var färdigröjt, men hundarna är som treåriga människobarn och har redan dragit ut minst 14 leksaker ur lådan.
13-tiden. Min nya, fina dammsugare. Den var visserligen klar för en halvtimme sen, men golvmoppen gjorde sig inte så bra på bild.
14-tiden. Måste erkänna en viss skepticism. Jag tror att storleken på formen var ett misstag.
Det var tydligen för sent att fylla på med kaffe igår kväll. Migränen hade redan gjort entré, jag kände det innan jag somnade, och i morse var det bara att knapra i sig ett par piller och återvända till sängen. Det var nog ett bland de värsta anfallen ever. Så jäkla ont så länge händer inte så ofta. Klarar inte ljus och inte ljud, och att vara i upprätt ställning några minuter (för toabesök t ex) kräver en kraftansträngning av stora mått. Äta eller dricka går inte heller, allt är äckligt.
Nån gång mitt på dagen ringde Carin, och bara tack vare att jag just varit på toa och sedan stod i köket för att peta i mig ytterligare piller svarade jag. Men jag lät nog som en zombie i luren, fattade först inte vem det var och var osäker på om jag över huvud taget kände någon Carin… Hon fattade som tur var direkt vad det var med mig och avslutade samtalet. Skulle ringa imorgon tror jag? Annars gör jag det.
Inte förrän efter sju ikväll klarade jag att vara uppe, och kunde få i mig först lite kaffe och efter det lite att äta, och sedan mera kaffe. Och plötsligt, ungefär som att stänga av en kran, var värken som bortblåst. Mycket märkligt.
Och imorgon är en annan dag. Då jävlar. Då ska jag väl äntligen kunna få en må-bra-dag, vara effektiv och få saker gjorda? Men eftersom den här veckan blev som den blev står städning och hundarna högst på prioritetslistan.
Och onsdagen den kom och gick. Jodå, jag fick lite gjort, men det blev helt andra saker än vad jag hade tänkt mig. Det är inget fel i att planera, man måste bara vara beredd att planera om ibland, som någon vis människa sagt. Och den här gången var det i alla fall inte helt fel saker som blev gjorda (ni vet som när man plötsligt får för sig att man måste städa köksskåpen dagen innan en tenta), bara andra saker. Så jag gör väl en ny plan för morgondagen.
————————————–
Ibland förstår jag inte hur människor tänker. När man säger en sak och sedan gör något som går stick i stäv med det man sagt (och det alltså handlar om viktiga saker, som i förlängningen på olika sätt kommer att ha stor betydelse för andra människor), och det man gör så uppenbart kommer att slå tillbaka på en, då fattar jag inte alls hur man tänker. Hur ska man kunna försvara sin handling i efterhand då?
Och nej, det handlar inte om en politiker. Då hade jag kanske inte varit så förvånad.
————————————–
Jag körde en favorit i repris och somnade i soffan, nån gång strax efter nio tror jag. Vaknade vid midnatt och nu har hundarna fått sin nattrastning. Jag har huvudvärk, jag har inte druckit kaffe ikväll. Det verkar lite dumt att göra det nu, och jag hade tänkt försöka låta bli, men jag tror jag måste. Koffeintabletterna är slut, och jag är hellre vaken ett par timmar nu än har migrän imorgon.
Jag drog till med rubriken ”onsdag” bara för att betona att det faktiskt finns andra veckodagar än måndagar och fredagar. Faktiskt. Även om de smyger förbi snabbt och tyst.
Med tanke på den mängd förvirrade tankar som passerade igår, så hade jag nog lite feber. Flera gånger gav tankarna utmärkta blogguppslag, men idag minns jag ingenting av det. Kanske lika bra det.
I alla fall. Idag känns det bättre. Inte helt bra men bättre, och jag har bestämt att nu får det vara nog med ynk för den här gången. Idag fungerar jag skapligt igen, och ska väl kunna få lite gjort.
Ja… mer än så hade jag visst inte att säga för tillfället. Jag försöker komma på vad onsdag heter på franska, det har jag kunnat en gång. Jo, men det förekommer förvirrade tankar även utan feber. Eller också har jag lite feber idag med?
Obs! Detta inlägg består av 100% gnäll. Du behöver inte läsa. Nu är du varnad.
Jag avskyr det här tillståndet av ”på-väg-att-bli-sjuk”. När huvudet känns som om det var placerat inuti en glaskupa, så att både syn- och hörselintryck blir dämpade och liksom avlägsna. När muskler och leder värker, när kroppen inte vill göra något annat än ligga ner. Avskyr! Kanske mycket beroende på att tillståndet väldigt ofta övergår i… ingenting. Det varar några dagar, och sen är det bara borta. På-väg-att-bli-sjuk visar sig vara ett falsklarm. Det känns ju inte trovärdigt ens för mig själv då!
Jag är (nästan) hellre riktigt sjuk då, med snor, feber, hosta och alla såna synliga (och ljudliga) attribut. Så att jag kan bli tyckt synd om på riktigt. Och så att det finns verkligt fog för att klaga.
Men icke desto mindre tycker tydligen kroppen att även det här på-väg-att-(kanske)-bli-sjuk-tillståndet är på riktigt. För jag mår inte alls bra. Hittills idag har jag åstadkommit absolut ingenting. Orkar helt enkelt inte. Ikväll är det kurs, och jag vill verkligen inte missa det, men har flera gånger tänkt att det här måste räknas som giltigt förfall. Och hur ska jag orka det, när jag inte ens orkat bära ut en soppåse?
Regn. Höstruskregn. Tvätt (redan avklarad). Städa. Veckohandla. En typisk fredag i oktober.
Ja, det är tydligen fredag igen, fast det nyss var måndag. Å andra sidan har jag faktiskt varit mer energisk och kreativ och produktiv den här veckan än på mycket länge. Inte någon maxprestation precis, men det tar sig. Jag känner ingen särskild panik när jag inte har hunnit eller orkat med något jag tänkt, samtidigt som jag börjar känna att jag kan pressa mig själv litegrann vid behov igen.
Dagens dilemma är inte stort, men dock. Ska jag trängas med pensionärerna på Maxi nu på förmiddagen, eller med barnfamiljerna i eftermiddag?
———————————————-
Tillägg: Nu är det snöflingor i regnet igen. Och jag som var på så bra humör…
Nu var det inte riktigt så här illa när det snöade nyss, det var mera av typen ”enstaka stora blöta flingor i regnet”, men ändå… Jag vill inte! Inte än. Ge oss lite mer tid. Okej, jag tar hösten då, jag accepterar den om jag måste, men låt mig för fan slippa vintern ett par månader till!
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.
