lenas egna

Jaha. Jag åkte alltså på kurs i fredags. Kursen var på alla sätt en bra kurs. Inte för att jag lärde mig något helt nytt precis, men jag fick bekräftat att det jag kunde, det var rätt. Och det ger en trygghet som är bra att ha när det stressar till sig. För det gör det alltid på ett eller annat sätt i ”utställningsbranschen”. Söndag förmiddag hade jag ont i huvudet. Migrän i antågande trodde jag – och Sandra som satte igång att ge mig massage i nacke och axlar, men sen började jag frysa omåttligt och dessutom må illa, så det var helt klart något annat. Resan till Arlanda, väntetiden på Arlanda och sedan flygturen hem blev en enda lång huttrande längtan efter min säng.

I nämnda säng blev jag sedan kvar mer eller mindre i ett sträck till halv fyra i morse. Då var jag pigg. Nu har jag läst mail, svarat på de som ska besvaras samt skrivit ett par som skulle skrivas. Jag har läst ifatt i alla bloggar. Jag är lite hungrig för första gången sen i lördags, men tänkte vänta tills Nyhetsmorgon börjar om en kvart och ta frukost vid teven.

Sen hoppas jag piggheten håller i sig, jag har jobb att göra. En bugg på ett gammalt jobb som jag fick rapporterad före helgen men inte hann med då. Nu känner jag mig stressad över att det gått två dagar till, och risken finns att det kan gå åt många timmar bara att hitta felet. Tur att kaffe smakar gott igen.

Jamen vad är detta? Jag försov mig igen! Grovt också. Och jag var inte ens vaken särskilt sent igår kväll. Jag skulle ju hinna massor den här förmiddagen innan jag åker till Kydingeholm, nu får jag vara glad om jag hinner duscha och packa, typ. Har i alla fall hunnit en hundrunda (som jag inte fuskade till och gjorde jättekort, husses sk långpromenader som dogsen får hålla tillgodo med i ett par dagar är ungefär lika långa som en normal rastningsrunda för mig).

Blogga hinner jag absolut inte i alla fall. Istället kan ni läsa när fotbollsspelaren Tobias Carlsson berättar om sin hund. Fint.

Ev kommer det kanske nån uppdatering från helgen. Eventuellt alltså.

Jo, jag skulle ju börja ett nytt liv igår (igen) och bli sådär strukturerad och jätteeffektiv som jag egentligen vill vara. Det gick ju sådär…

Det började inte så bra igår morse. Av någon anledning vaknade jag inte. Jo, det gjorde jag ju, men ett par timmar senare än jag tänkt mig, och det förstörde stora delar av förmiddagen. Eftermiddagen blev väl något bättre, men den var kort eftersom jag var tvungen att börja med maten tidigt för att kunna sticka iväg till kursen direkt när A kom hem. Efter kursen var väl inte dagen helt slut, men jag var det.

Och idag… blev en sån där dag som ni kanske inte vill veta alla detaljer om. Men om jag säger att jag under förmiddagen aldrig var längre bort från toaletten än vad lägenhetens väggar medgav, så fattar ni kanske. Strukturerad var jag i alla fall minst av allt. Sen sov jag ett par timmar och sen fick jag lov att vara extra effektiv för att hinna utföra en riktig måste-måste-grej. Ja, så var det tvättstugan och sen var den dagen också slut.

Men imorgon. Då jädrar.

Kursen då? Mja, det har väl varit bättre gånger än igår. Det konstiga var att vid förra kurstillfället, när Monster inte fått gjort något på flera veckor och var överladdad så in i vassen, gick det långt över förväntan. Igår, när vi faktiskt hade tränat rätt skapligt sen sist och jag tycker mig ha sett en del framsteg i allt vi tränat, då fungerade han inte alls. Okoncentrerad och gapig var han för det mesta, och testade gränserna för mitt tålamod mest hela tiden.

Det blev ett par genombrott dock. Mentala genombrott för min del. För första gången kopplade jag loss och gick lite längre ifrån vid platsliggningen. Visserligen hade jag lina på som en medhjälpare stod en bit bakom och höll i. Den behövde aldrig användas, men den var bra för min skull, så slapp jag sända ut nervösa signaler. Han låg tiden ut, lite pip och lite vridningar var det men inget skall den här gången. Mitt andra mentala genombrott kom när Monster efter att ha sprungit i sin vanliga raketfart till mig och satt sig vid sidan vid en inkallning, lika snabbt bestämde sig för att han nog vill springa lite mer och drog iväg över planen innan jag hann blinka. Och… jag fick inte panik! Jag höll mig lugn och halade fram repbollen och han kom tillbaka, värre än så var det faktiskt inte.

Jaha, då blev klockan över midnatt idag igen. Men jag är på väg mot sängen, det är jag. Det var jag igår också, vid ettiden. Men precis när jag skulle resa på mig började ett reprisavsnitt av Parkinson, ett avsnitt med tillbakablickar på musikergäster genom åren, alltifrån Bing Crosby till Sting. Och gäster i det här avsnittet var Michael Bublé och Rod Stewart. Så jag blev sittande i soffan, och eftersom jag egentligen var på väg att resa mig blev det på soffkanten, liksom bara på ena skinkan. Och blev sittande så till programmet var slut en timme senare…

Sen började Diggiloo, och jag fortsatte att sitta där på en skinka bortåt en halvtimme till, inte precis för att jag inte kunde lämna programmet, mer för att jag vid det laget blivit för trött för att resa mig. Fördelen(?) med att sitta längst ut på soffkanten på bara ena skinkan, är att man somnar banne mig inte.

Men nu är det raska steg till sängen via tandborsten, imorgon (idag) är det nämligen måndag, och jag hade tänkt att jag skulle ta och börja ett nytt och bättre liv då. Jösses, så strukturerad och effektiv jag kommer att vara!