Sådärja. Jag har lyckats över förväntan med installationen av Ubuntu och några av programmen jag behöver. Det som varit trixigast har varit att installera Apache/PHP/MySQL, men det kan vara ganska trixigt att få till i Windows också.
En del saker känns lite konstiga och ovana. Man får använda terminalkommandon (typ som DOS-prompten) en hel del så länge man håller på och installerar och konfigurerar, och det känns lite läskigt. En del saker har jag inte riktigt fattat, andra fungerar precis som man är van vid från Windows, men en hel del har jag blivit positivt överraskad av. Framför allt att det går så snabbt. T o m uppkopplingen verkar snabbare, men det vet jag inte om det är inbillning.
Jag har dock inte slängt ut Windows, det ligger i ett hörn (ett väldigt stort hörn faktiskt, hur jag än raderade och packade ihop fick jag det inte mindre än 30 GB, och det känns irriterande) och skäms. Det kan finnas tillfällen när jag kommer att behöva det, så det får stanna tills vidare.
Det känns i alla fall väldigt rent och nytt och fräscht. Ungefär som det brukar göra när man har en helt ny dator. Innan man hunnit samla på sig en massa onödigt skräp, som sprids ut överallt och som man inte kommer sig för med att slänga. Ja, ungefär sådär som det är i det verkliga livet.
Och man får inspiration av en ny och fräsch och ren arbetsmiljö. Det ska bli roligt att komma igång när jag är klar med programinstallationerna.
Efter att nu ha testat Ubuntu några dagar på garderobsdatorn har jag blivit lite förälskad. Det är roligt, snabbt och okomplicerat att jobba med. Inget krångel och inte en massa dumma frågor som Windows alltid ställer. Såpass förälskad har jag blivit att jag nu bestämt mig för att övergå till Ubuntu på min egen dator också. Det passar ju bra nu, när jag ändå bränt ner alla bilder och onlinelagrat andra viktiga filer och alla avslutade och pågående projekt.
Det är bara det att det är fredagen den trettonde idag…. Jag är visserligen inte skrockfull, och har aldrig lagt märke till att jag haft någon särskilt otur när det inträffat tidigare, men ändå. Lite försiktighet skadar inte. Så nu håller jag på och gör recovery-skivor, som enligt uppgift ska återställa datorn i leveransskick om saker och ting skiter sig. Det är ju för övrigt en sak som jag borde ha gjort när den var ny, så det var väl bra att det blir gjort nu då.
Sen blir jag nörd på riktigt. Linux-nörd. Om inte annat så är ju pingvinen söt, eller hur?
Nästan så man inte minns hur det känns med sommar. Förrän man hittar en sån här bild.
Då kommer man ihåg igen. Värmen, ljuset, lukten, surret i luften. Det bästa är att det kommer tillbaka. Fast det dröjer rätt länge, det gör det.
Min dator var redan före helgen ganska välfylld och i stort behov av en rensning, och när den sen helt oplanerat blev mellanlagringsstation för alla återfunna bilder, ja då blev den proppfull. Behovet av rensning gick från stort till överhängande. Så jag har börjat gå igenom alla bilder. Och det är precis som förr, då när man hade pappersbilder och satte sig för att sortera och eventuellt klistra in i album, man fastnar. Börjar fundera över nästan varenda bild, var när hur varför?
Jag har hittills fått ihop en CD, det går inte fort det här. Ibland försöker jag vara lite sträng när jag går igenom en mapp, radera helt misslyckade eller meningslösa bilder och när jag tagit många på samma motiv bara spara den bästa. Men ofta slinker allting med ändå. Och egentligen skulle jag ju lika gärna kunna bränna rubb och stubb då, rakt av. Men det gör jag inte. Det vore väl för enkelt.
Jag löste det. Efter mycket om och men så fick jag tag i bilderna på garderobsdatorn. Det fanns fler än jag kunde ana, bilder från maj 2004 till september 2007. Inget av programmen jag hittade löste egentligen problemet med att Windows inte ville släppa in mig, inte ens det avancerade extranördiga som jag kämpade länge med. Men sen kom jag på den ljusa idén att installera ett operativsystem till, och si, därigenom kunde jag komma åt filsystemet och hitta alla bilder. Väl där hade jag ju tänkt att jag skulle bränna ner allt av värde på cd-skivor, men ett nytt problem dök genast upp. Jag kunde bara starta det nya operativet från en start-CD, och då kunde jag ju inte bränna samtidigt…
Många bilder fanns det... roliga att återse även om inte så många var bra.
Efter visst trixande fick jag igång en uppkoppling med hjälp av det mobila bredbandet (se där, nu kom det till nytta också), trots att USB-modemet enligt manualen endast skulle fungera ihop med Windows. Och så påbörjade jag förflyttningen av bilder till Microsoft Skydrive för mellanlagring. Om det var bredbandet som inte var så himla brett eller om det var webbplatsen som var trög vet jag inte, men när jag hade lyckats prångla ut 10 bilder av 1 855 på en kvart insåg jag att jag måste komma på något snabbare. Vid det laget var klockan bortåt halv fyra söndag morgon, och min tankeförmåga var väl kanske lite nedsatt. För efter några timmars sömn (och en hint på ett forum) satte jag istället igång att flytta filerna till min dator med hjälp av ett USB-minne. Det tog bara halva dagen.
En biverkning av hela operationen blev att jag plötsligt hade en fungerande dator till. Nästan fungerande i alla fall, den gick ju fortfarande bara att starta med hjälp av en CD, men eftersom jag gett upp hoppet om Windows så bestämde jag mig för att installera om Ubuntu (ja, det är så det heter, operativsystemet som räddade mig och som är en Linux-distribution) och låta det radera Windows och ta hela hårddisken. Och därefter fungerar datorn finfint. Så nu ska den få flytta till Sandra, så att hon kan blogga och lägga upp bilder på mage och hundar hur ofta som helst.
Det återstår bara ett problem att lösa nu. Internet Explorer samarbetar inte så bra med Ubuntu. Faktiskt nästan inte alls. Och det finns fortfarande vissa sidor som enbart fungerar i IE. Själv skiter jag oftast i sådana sidor, men det finns sidor och bloggar(?) som Sandra brukar besöka som är sådana. Möjligen kan jag ha överseende med privata hemsidor som inte funkar, folk sitter hemma på kammaren och pysslar med detta som en hobby, och missar man besökare för att sidorna inte följer standard så är det väl inte hela världen, men SKK:s avelsdata??? Hallå? Hur tänkte man där då?
Jaha. Jag trodde att jag snubblat över Det Perfekta Programmet. Det som skulle lösa alla mina problem och plågor. Nästan. Det skulle i alla fall plättlätt kunna lösa problemet med den bortglömda (förträngda) datorn i garderoben. Jag visste inte ens att något sådant program fanns, som liksom skulle låta mig komma in i datorn ”bakvägen”, utan att behöva kunna en massa DOS-kommandon (som jag inte kan) eller riskera att radera några filer. Garderobsdatorn har stått där ett par år eller så nu, har ibland gett mig lite dåligt samvete för att jag inte försökt göra något åt det, men mest har den varit bortglömd.
Men nu fick jag alltså lösningen serverad. Ladda ner och installera. Öh…?? Sådant brukar väl inte precis vara några bekymmer med, men jag fick minsann krångla och läsa och försöka och försöka igen flera gånger. Sen skulle det installerade brännas på en CD, som garderobsdatorn skulle startas från. Och det är nåt med mig och cd-skivor alltså… Jag har väl aldrig övat tillräckligt, antar, jag. För jag lyckas alltid göra nåt fel, och får kassera ett par skivor minst, innan jag får det rätt (jag är förresten osams med hela proceduren redan när jag ska öppna den där idiotiska plastförseglingen, dra-här-remsan har ju aldrig någon ände att dra i, och det brukar behövas både knivar och plåster innan jag kommer så långt att jag ens har en skiva utanför förpackningen). Men tredje cd-skivan blev faktiskt riktig.
Fram med den tämligen dammiga garderobsdatorn. Efter visst klurande och många många många omstarter lyckades jag få den att boota från cd:n. Lycka! En liten stund. För inte kom jag in inte. Programmet fungerar säkert utmärkt, fast inte just på min garderobsdator.
Och jag kom att tänka på den gamla sanningen: Om något verkar vara för bra för att vara sant, så är det antagligen inte sant. Den gäller här också.
Men skam den som ger sig. Jag har redan hittat ett annat program som kanske, kanske kan lösa mitt problem. Jag har bara ett (eller två eller fem) problem att lösa först: det här programmet är betydligt mer avancerat och omfattande och kräver en hel del riktigt nördiga kunskaper som jag inte sitter inne med. Inte just nu, men kanske framåt morgonkvisten. För nu har jag liksom fått för mig att jag ska lösa det här med garderobsdatorn….
Jag tänkte blogga. Hade faktiskt uppslag för åtminstone tre bloggposter idag. Men sedan klockan 07.30 är det någon som håller på att perforera huset jag bor i genom att ihärdigt köra med en slagborrmaskin i betongväggen. Jag klarar inte att tänka. Alls.
Frågan är om jag klarar av att genomföra en fredagsstädning? Hur mycket kan man skylla på slagborrande i betongvägg?
En och annan kanske ställer ovanstående fråga och tänker att det går säkert inte alls, eftersom mänskan inte skrivit ett ord om det på länge. Och det är helt korrekt. Eller var åtminstone tills i måndags.
På väg till kursen i måndags så tänkte jag igenom mina ursäkter till att träningsmängden den sista tiden varit så skral. Jag hade en godtagbar ursäkt till att jag inte var på förra kurstillfället för två veckor sen, då var jag (nästan-)sjuk, och det inkluderar väl stilleståndet ett par tre dagar efter det också. Och jag har godtagbara ursäkter för att det inte blivit någon träning på klubben däremellan och för den delen inga spår heller, jag har nämligen haft mycket starkt begränsad tillgång till bilen den sista tiden. (Jodå, jag har cykelavstånd till klubben, men cykeln lider fortfarande av dubbelsidig punka.) Någon enstaka dag till kan jag väl ursäkta med att jag inte hunnit/varit hemma medan det är ljust ute, och mörkt blir det som bekant tidigt nu. Någon dag var visst Monster dålig i magen också…
Men hur jag än försöker, så får jag inte ursäkterna att räcka till totalt träningsstillestånd i flera veckor. Jobbigt men sant. Och det kändes inte så kul att åka till kursen igår med den känslan. Jag vill ju kunna visa upp framsteg sen sist, nu kom jag knappt ens ihåg vad vi skulle ha behövt träna på om vi hade tränat… Fast det var väl antagligen allting, typ.
Monster var synnerligen överladdad redan när vi kom dit, och eftersom jag inte fick överta bilen förrän i sista stund så var vi dessutom sena, och så säger Peter att vi ska börja med en platsliggning… Suck och stön. Det kommer aldrig att funka, tänkte jag. Men jodå, efter diverse strul före läggandet, där jag fick backa och försöka få in honom i position på nytt flera gånger, så la han sig snyggt och prydligt. Jag gick ifrån i kopplets längd och han låg kvar. Hunden bredvid satte sig upp flera gånger och matten fick gå fram och lägga om, inga problem för Monster. En hund längre bort reste sig och gick fram till sin matte (som hade lämnat på lite längre avstånd) ett par gånger och fick läggas om, inga problem det heller. För första gången gick jag inte fram och belönade under tiden, bara berömde försiktigt med rösten. Han låg faktiskt kvar hela tiden, men på slutet blev det en del pip och ett par skall. Jag misstänker att det blev lite väl stort hopp, från att ha blivit belönad med godis var 20:de sekund till inte alls, det var väl inte helt genomtänkt av mig. Jag tycker ändå att han var extremt duktig som klarade det som han gjorde med de förutsättningarna.
Vi körde lite framförgåendeövning, enligt den mer klassiska metoden med att placera en leksak som dragning högt upp, och visst blev det dragning för Monsters del allt… Men när han kom fram började han istället leta efter köttbullen som en tidigare hund som inte är så värst intresserad av leksaker använt. Och dessutom tror jag (och Peter håller med) att det för Monsters del (som ju är en hund helt i avsaknad av lagom-läge) är bättre att, även om det tar längre tid att lära in, försöka få in ett sakta-gående först.
Så budföring. Detta kan bli vår absoluta paradgren. Vi har bara testat en enda gång tidigare, då med Andreas som mottagare, och vi förberedde väldigt dåligt (Andreas blev liksom inte införstådd med att det var en förstagångs-övning) och Monster fattade aldrig vad han skulle göra. Nu gjorde vi det som en valpinkallning, där först mottagaren höll hunden, sedan föraren. Peter bestämde att Monster skulle ha mycket mindre retning än de övriga (bara gå ifrån honom, inget lockande med leksaker eller röst), och dessutom skulle han göra ingången också och inte bara tas emot med leksak som de andra! Att han inte behöver någon retning för att springa fort vet jag, men inkallning med ingång har vi gjort kanske 2-3 gånger tidigare, för längesen, och dessutom bara till mig. Men vad bekymrar det en monsterhund. Han for iväg som om han gick på raketbränsle, snodde runt vid sidan och satte sig tvärt. Lika lätt åt båda hållen.
Summan av kvällen: Det känns bra. Jag måste höja ribban, börja ställa krav och lita på min hund lite mer. Han kan mer än jag tror. Han har inte blivit sämre av att vi inte tränat. Däremot lär han sig förmodligen ännu mer om vi tränar mer…
Nu ska jag göra om gårdagens träningspass som är inbakat i långpromenaden. När vi kommer till springa-lös-stället kallar jag då och då in hundarna och så tar vi ett moment eller två. Med dubbelhundsträning. Det blir inte så mycket precision när jag kör båda hundarna samtidigt, men dels tror jag det är nyttigt för Monsterhjärnan att bryta vild lek och direkt ställa om sig till en stunds koncentration (och jag blir väldigt nöjd själv över att han lyckas med detta). Dels är det bra konkurrensträning, att försöka göra så bra ifrån sig som möjligt samtidigt som man ska trängas med storebror, att liksom ändå koncentrera sig på mig. Så gör vi förstås ett par platsliggningar, där jag går ganska långt ifrån. Jag har som mål att Monster så småningom ska kunna ligga kvar även om jag hämtar Carrey och gör något annat med honom. Och så kör vi dubbel- och enkelinkallningar. Dvs båda hundarna får sitta kvar, och så kallar jag in en i taget eller båda samtidigt. Det sistnämnda ger väldigt mycket tempo, kan jag lova… Dock ingen vidare ingång, för jag måste värja mig när båda två kommer dundrande samtidigt.
Omgörning in public
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.
