Planen för denna nyårsafton var först och främst att gå en rejäl långpromenad med dogsen för att om möjligt få dem lite trötta inför kvällen. Tvingade att gå någorlunda ordentligt i koppel lite längre sträckor ger lite menatal trötthet, och fritt lösspringande däremellan möjligen fysisk dito. Så tänkte jag. Men det var så inihelvete kallt, så min mentalitet räckte inte för att försöka åstadkomma något snyggt koppelgående. Och dessutom mötte vi rådjur flera gånger under vägen, särskilt förstås på de platser där det är tänkbart att släppa hundarna, så något sådant spring blev det inte tal om. Jag såg sammanlagt 7 rådjur, måste man ut i skogen för att slippa dem eller? Givetvis är det jag som är tröttast, både mentalt och fysiskt. Men hundarna fick åtminstone såpass att de ligger avslappnade och nöjda.
Nu har jag värmt mig med en glögg, hussen sover middag på order av mig. Inte för att nyårsfirandet blir så överdrivet storslaget, men det är väl kul om vi är vakna båda två kanske. Fortsättningen på planen är nu dusch och ångbastu för min del (sen borde jag väl vara varm rätt igenom?), därefter hade jag tänkt mig gemensam matlagning. Rosa bubbel är inhandlat till hussen och mig, fyllda märgben till de fyrbenta gossarna. Det blir nog bra det här.
Idag är det ju en sån där dag när man ska se tillbaka och summera. På det gångna året, och den här dagen just det här året ska man tydligen summera hela det gångna seklet också. Den där se-tillbaka-grejen tänker jag inte ägna mig åt särskilt mycket, och att summera seklet i år är ett principiellt matematiskt fel. Titta på en linjal. Den första decimetern består av centimetrarna 1-10. Nästa decimeter börjar med 11. Samma princip gäller för allting annat, en hundralapp består av 100 kronor, först på den hundraförsta kronan börjar man på nästa hundralapp. Alltså börjar vi inte på nästa decennium förrän 2011. Okej? (Enligt samma princip firade hela mänskligheten millenieskiftet fel år, i själva verket var det nog just det som var den stora milleniebuggen.)
En snabb titt, utan att gå tillbaka och kolla i bloggen, på året som gått ger mig känslan av att det inte var ett särskilt bra år. Inte jättedåligt, inga stora katastrofer eller så, men det känns som om det framför allt präglats av en stor energilöshet. Vilket nog kan stämma, det var väl alldeles i början på året jag drabbades av insikten att jag blivit tant, med alla tillhörande symptom…
Det känns bättre att se framåt. Nästa år minsann, då ska jag…. Nej. Inga nyårslöften. Men jag tror att nästa år blir bättre. På många plan. Nästa år blir t ex året när vi äntligen tävlingsdebuterar, Månsen och jag. Och om det nu inte blir det, så kommer det nog aldrig att ske. Nästa år blir också året när jag blir mormor. Ordet ”mormor” känns än så länge bara som just ett ord, och det ska bli väldigt spännande att se om Kurts ankomst verkligen förvandlar mig till en mormor också. 2010 kommer hur som helst att bli ett spännande år!
På tal om tävling, så skulle vi någon gång råka ut för en tävling i snö, så kan jag nog glömma det där med platsliggning. Dagen före julafton beordrade Sandra ut mig för att fotografera hundarna i snön för julkortet Andreas skulle göra. Sagt och gjort, jag tog några bilder med sittande hundar och skapligt resultat. Så tänkte jag att det kunde bli fint att ha dem liggande i snön också, så jag la dem ner prydligt och fint intill varandra, tog ett par steg bakåt, men jag hann inte ens höja kameran…
Jag har inga särskilda ursäkter för min frånvaro, mer än det vanliga, förkylning som kommer och går (mer det förra än det senare) och aldrig tycks vilja lämna mig ifred och gör mig tröttare än en igelkott så här års, plus att julen (visserligen en sällsynt nedtonad och avslappnad jul, men ändå) kom emellan och så det där med att dagarna rinner iväg fortare än man hinner säga spikmatta.
Som jag inte fick någon. Jag tror inte att jag någon jul fått det som för tillfället varit årets julklapp. Men vad gör det, spikmattan är jag lika gärna utan.
Tack för alla julkort förresten! Själv har jag förstås inte skickat något, så ta det inte personligt att inte just du fick nåt. Ingen fick. Sandra (dvs Andreas) gjorde däremot ett kenneljulkort, där jag och de fyrbenta gossarna fick vara med. Kortet finns här, eftersom Sandra saknar en massa mailadresser så var det inte så många som fick det mailvägen.
Jag har iaf överlevt julen, och förkylningen verkar nu äntligen ha övergett mig, bara lämnat rester i form av bihålor som fortfarande dummar sig om nätterna, men det hela avslutades med en storartad migrän under annandagen. Faktiskt ett av de värsta anfallen jag någonsin haft, och lite fundersam blir jag över att min kärringmedusin kan ge migrän som biverkning, och att man ska iaktta viss försiktighet om man har migrän innan, och medicineras för det. Jag vill ogärna klaga på den mycket rara doktorn jag träffade, men hade det inte varit på sin plats att kanske fråga om sådan saker innan han frikostigt skrev ut receptet? Jaja, det är snart återbesök, så får vi väl se.
När vi ändå pratar sjukdomar (vilket verkar vara det som den här bloggen mest används till nu för tiden), så tänker jag åtminstone inte skaffa mig nån svininfluensa. Jag har utan att smittas klarat två potentiella högrisktillfällen, utställningarna i Växjö och Stockholm, och nu är det dags för Göteborg. Men nu är jag minsann vaccinerad! Jag traskade iväg till närmaste VC idag, den var fullständigt folktom, i receptionen satt en ”kommer strax”-lapp och jag väntade… Och väntade. Men så fick jag se en annan lapp på väggen, ”Vaccinationer” med en pil, och jag följde pilen runt hörnet och sedan nästa pil längs en korridor, fortfarande inte en männsika, ny pil och folktomma undersökningsrum… Nästan lite kusligt faktiskt. Sen gick jag förbi en öppen dörr med en människa innanför som sa ”hej” och höll på att skrämma slag på mig. Jag får väl utgå från att hon hade någon sorts vårdutbildning för hon frågade vad jag ville och jag sa att jag ville ha en spruta och då fick jag det och sen sa vi hej och jag gick hem.
Om det nu var på riktigt med den där sprutan, och inte nåt som jag drömt, så har jag med största sannolikhet feber och muskelvärk inom 12 timmar. Denna spådom är baserad på min vaccinationshistorik. Jag har alltid reagerat, på varenda vaccination i hel mitt liv, så jag räknar kallt med det nu också. Så därför är det läge med varsin långis för dogsen nu. Imorgon kanske det bara blir kortisar.
…vart jag tagit vägen, så är jag här. Men jag har tydligen fått jordens mest envisa förkyling, som har hållit i sig hur länge som helst nu. Så fort jag tycker att den börjar ge med sig och att jag börjar bli piggare igen, så tar den nya tag och jag återgår till tidigare tillstånd av snorighet, sprängande bihålor och en närmast total orkeslöshet. Så det är inte bara bloggen som blivit försummad, det har i stort sett allting annat också blivit.
Så var det den här extremt omänskliga kylan också. Den kan ju ta knäcken på vem som helst. I varje fall tar den knäcken på mig. I söndags skulle jag gå en promenad med hundarna, det var ju så vacket vinterväder, gubevars. Promenaden blev betydligt kortare än jag tänkt, dels pga att hundarna var mer än lovligt jobbiga (det var då jag kom på att deras jobbighet som gradvis ökat troligen berodde på att jag gått samma vända varje dag sedan snön kom, och att den vändan utmynnar i lösspringade på Karlssons Äng, så båda hundarna hade nu drabbats av en alldeles för hög förväntan för att kunna hålla sig i skinnet), dels på att jag började frysa om fingrarna nåt alldeles infernaliskt redan efter några minuter. Innan jag var hemma igen värkte fingrarna så jag knappt kunde hålla tårarna tillbaka, och väl inne, när upptiningen börjat, då kunde jag inte det längre. I en kvart satt jag på toa och tjöt som en barnunge med fingrarna i ljummet vatten. Fy för den lede, vad ont det gjorde! Visst hade jag väl kunnat satt på mig bättre på händerna, men jag måste ju kunna hantera kopplen också!
Sandra tyckte att jag skulle ta med mig kameran ut i vintervädret, men jag fattar inte hur jag skulle kunna hantera den? Jag vägrar t o m att plocka upp bajs när det är så här jädra kallt som det varit.
16 minusgrader blev vår bottennotering. Och visst, jag veeet, det har varit mycket kallare på andra håll, och på många håll är det alldeles normalt i flera månader, men jag skiter i såna jämförelser. Grejen för mig är ju hur kallt jag upplever att det är, och jag upplever det som fullständigt omänskligt vedervärdigt. Idag har kylan gett med sig en del, det är väl ”bara” några enstaka grader nu, å andra sidan ska vi visst ha en ny omgång blåst och kratigt snöfall över oss igen redan i eftermiddag…
För tillfället skiner solen över all snö, och det är ett par minusgrader. Det är så himla snyggt så. Och fönstren är tillräckligt rena för att jag ska kunna titta på prakten inifrån. Några fler fördelar med vintervädret än att det är snyggt att se på kan jag inte komma på… Ute är det ju ett elände att ta sig fram utan personskador, och kallt så fingrarna blir som isglassar trots dubbla vantar. De där två minusgraderna känns som åtta (och det är ingen gissning, jag har en liten väderwidget på skärmen som påstår det) tack vare den envisa nordosten. Ändå är det tydligen som bäst just nu, det påstås att det ska mulna på, blåsa upp och komma en massa mer snö frampå eftermiddagen, så det är väl lika bra att jag försöker ta mig ut nu.
Om man nu ska försöka se något positivt i det hela, så tycker i alla fall hundarna att det är fasligt roligt. Ja, och så är dom ju lika rena när vi kommer in som innan vi gick ut, och det är ju rätt skönt särskilt nu när dom fortfarande är utställningsfräscha. (På tal om det, tack för gratulationer om utställningsframgångarna! För den som inte har koll på hur det gick , har Sandra rapporterat utförligt här och här.)
Avslutningstävlingen som vi skulle ha i måndags, blev redan förra veckan uppskjuten en vecka. I måndags, när jag verkligen inte mådde bra, tyckte jag det passade utmärkt. ”En hel vecka till att träna på”, tänkte jag dessutom. I tisdags anföll vintern. Jag vet inte vad som händer på måndag, men kylan och därmed snön ska ju stanna så det där med tävling känns ju lite främmande…?
Nähe. Om jag kanske skulle ta och sluta ynka mig över den här jämrans förkylningen, snyta mig och försöka delta i livet igen?
Först en sväng ut med hundarna. Vädret är nog inte ett dugg lämpligt för en förkyld och bihåleinflammerad krake som jag, men det skiter hundarna fullständigt i. Väglaget är dessutom direkt olämpligt för bensköra klimakterietanter med två alldeles för stora och starka och ouppfostrade jyckar som tycker just väglaget, dvs isfläckar omväxlande med packad halkig snö, omväxlande med djup lössnö, är himla lattjo.
Strategin blir därför ”en hund i var armhåla”, dvs en på var sida med kortkorta koppel för minsta möjliga spelrum, snabb (men försiktig) marsch kortast möjliga väg till närmsta lämpliga släppa-lös-ställe. Sedan blir hundarna självmotionerande, även den nyblivna veteranen blir yster som en unghund i snön.
Det är så förbaskat rörigt just nu. I hemmet förvisso, men det är nog inte värre än vanligt. Det är värre i mitt huvud.
Förra veckan blev en konstig vecka. Jag hade rätt mycket att göra, fast jag tyckte att det inte var det. Det var mest små grejer, men många och viktiga. Och jag hattade fram och tillbaka och fick ingen ordning på nånting och kom just ingenvart och ett par av de små grejerna körde ihop sig rejält och tog en massa tid och det blev bara mer och mer rörigt. och känslan är att jag inte hinner.
Många mindre grejer, som inte hänger ihop med varandra och på det viset ger en naturlig ordningsföljd, det är inte min pryl. På något vis tror jag att jag då kan göra alla samtidigt, och det kan jag inte. Det blir bara en enda röra och jag får inget gjort. Jag ska ha stora, rejäla saker att bita i, såna där jag kan börja i ena änden och jobba sig framåt, det spelar ingen roll om andra änden ligger långt fram i tiden, då kan jag koncentrera mig och stänga ute omvärlden och verkligen komma framåt.
Den här veckan ser ut att bli likadan. Nu har jag skrivit en lista på det jag ska göra, kanske kan det hjälpa, listor brukar ju vara bra? Men det är fortfarande många (men ganska små) grejer, och det gör att listan ser hemskt lång ut. Och jag får känslan av att jag inte kommer att hinna, om jag inte gör flera saker samtidigt, och det vet jag ju hur bra det går. Dessutom gick i stort sett hela förmiddagen åt att besvara en massa viktiga mail som blev kvar sen förra veckan.
Och dessutom ska veckan innehålla tvätt och packning, och borstning, kloklippning, badning och borstning igen av två hundar. Och ett styrelsemöte.
Styrelsemötet, ja. Vi hade lite diskussioner om hur vi skulle lösa logistiken iḱväll, A behöver jobba över om han ska kunna vara ledig på fredag, och mötet börjar 18 så jag behöver bilen en kvart innan. Logistikproblemet löste sig, jag har tillgång till bilen hela dagen idag och nyss kom jag på att styrelsmötet är imorgon…
Sandra undrade varför jag inte bloggade, om jag nu var så pigg som jag skrev i förra inlägget. Och det kan man ju fråga sig. Men allting är ju relativt, då när jag skrev det var jag väldigt pigg jämfört med hur jag varit dagarna innan. Och jag är väl pigg nu med, om man med det menar ”inte sjuk”. Men annars är jag mest väldigt trött. Hela tiden. Egentligen har jag, eller har haft, en hel del att blogga om, men startmotorn går liksom inte igång, det finns ingen gnista. Jag behöver kanske nya tändstift?
Trött, som sagt. Jag gör det jag måste, men utan större engagemang eller entusiasm. Det jag måste, men just inget mer.
Men nu gnäller jag värre än jag behöver faktiskt. Det finns grejer som är roliga med. Att träna med Monster är för tillfället roligt. Eller åtminstone spännande. Han överraskar mig i stort sett varje gång, ibland genom att kunna utföra något alldeles klockrent, trots att vi knappt tränat på det, ibland genom att se ut som ett frågetecken när jag begär något skitenkelt, eller genom att göra något helt annat än det jag trodde vi höll på med.
Igår t ex. Jag var då extra laddad eftersom han uppfört sig så fint på kursen kvällen innan (ytterligare en överraskning!), och gick ut för att träna en stund. På coachens inrådan kan det vara smart att inleda med en inkallning eller två, för att göra av med lite överskottsbränsle. Så jag lämnade Monster sittande och gick iväg. Också på coachens inrådan ska jag för varje inkallning belöna kvarsittandet minst två gånger, eftersom det finns en viss (ähum, ganska stor) benägenhet för tjuvstarter (det behövs då inga nya tändstift hos hunden iaf!). Men när jag vände mig om fanns ingen hund kvar där jag lämnat honom… han var upptagen med att släpa upp en stor gren ur diket intill. Nytt försök, efter ett extremt tydligt S T A N N A – K V A R gick jag iväg en bit igen. Vände mig om, och visserligen var Monster kvar där jag lämnade honom, men han hade lagt sig ner och med en mycket lång hals sträckte han sig efter en mindre pinne som råkade ligga bredvid honom, och la sig därefter tillrätta och började förnöjt tugga på den…
Det tog hela fem försök, med hela tiden minskad svårighetsgrad, innan lille grisen lyckades åstadkomma ett kvarsittande som jag kunde belöna. Därmed tyckte jag att det kunde räcka med träning för den gången.
Om två veckor har vi kursavslutning med tillhörande avslutningstävling. Jag har gett mig tusan på att ha åtminstone ett moment helt klart som jag kan utföra tävlingsmässigt, och jag trodde ända tills igår att just inkallningen skulle vara det säkraste kortet. Men jag har förstås ingen aning om vad han tänker överraska med då.
Omgörning in public
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.
