lenas egna

Sandra undrade varför jag inte bloggade, om jag nu var så pigg som jag skrev i förra inlägget. Och det kan man ju fråga sig. Men allting är ju relativt, då när jag skrev det var jag väldigt pigg jämfört med hur jag varit dagarna innan. Och jag är väl pigg nu med, om man med det menar ”inte sjuk”. Men annars är jag mest väldigt trött. Hela tiden. Egentligen har jag, eller har haft, en hel del att blogga om, men startmotorn går liksom inte igång, det finns ingen gnista. Jag behöver kanske nya tändstift?

Trött, som sagt. Jag gör det jag måste, men utan större engagemang eller entusiasm. Det jag måste, men just inget mer.

Men nu gnäller jag värre än jag behöver faktiskt. Det finns grejer som är roliga med. Att träna med Monster är för tillfället roligt. Eller åtminstone spännande. Han överraskar mig i stort sett varje gång, ibland genom att kunna utföra något alldeles klockrent, trots att vi knappt tränat på det, ibland genom att se ut som ett frågetecken när jag begär något skitenkelt, eller genom att göra något helt annat än det jag trodde vi höll på med.

Igår t ex. Jag var då extra laddad eftersom han uppfört sig så fint på kursen kvällen innan (ytterligare en överraskning!), och gick ut för att träna en stund. På coachens inrådan kan det vara smart att inleda med en inkallning eller två, för att göra av med lite överskottsbränsle. Så jag lämnade Monster sittande och gick iväg. Också på coachens inrådan ska jag för varje inkallning belöna kvarsittandet minst två gånger, eftersom det finns en viss (ähum, ganska stor) benägenhet för tjuvstarter (det behövs då inga nya tändstift hos hunden iaf!). Men när jag vände mig om fanns ingen hund kvar där jag lämnat honom… han var upptagen med att släpa upp en stor gren ur diket intill. Nytt försök, efter ett extremt tydligt S T A N N A – K V A R gick jag iväg en bit igen. Vände mig om, och visserligen var Monster kvar där jag lämnade honom, men han hade lagt sig ner och med en mycket lång hals sträckte han sig efter en mindre pinne som råkade ligga bredvid honom, och la sig därefter tillrätta och började förnöjt tugga på den…

Det tog hela fem försök, med hela tiden minskad svårighetsgrad, innan lille grisen lyckades åstadkomma ett kvarsittande som jag kunde belöna. Därmed tyckte jag att det kunde räcka med träning för den gången.

Om två veckor har vi kursavslutning med tillhörande avslutningstävling. Jag har gett mig tusan på att ha åtminstone ett moment helt klart som jag kan utföra tävlingsmässigt, och jag trodde ända tills igår att just inkallningen skulle vara det säkraste kortet. Men jag har förstås ingen aning om vad han tänker överraska med då.