lenas egna

Jag försöker verkligen få ur mig ett blogginlägg, men det går inget bra. Jag hade tänkt skriva om snön, om en oväntad bussresa igår, om spårträningsteorier, om mitt plötsliga anfall av extrem huslighet häromdagen, och jag har börjat. Först på det ena, sen på det andra. Men det blir liksom inget av det.

Så det får vara för tillfället. Snön har ju så många redan skrivit om, bussresan var totalt händelselös, spårträningsteorierna är ju just bara teorier och huslighetsanfallet gick över.

Om tre dagar är det 1 februari, och det var då vi kom överens om att vintern ska vara slut och våren börjar. Just nu ser det väl inte riktigt ut som om motparten kommer att hålla överenskommelsen. Men jag ger inte upp, för att hjälpa våren på traven och för att verkligen suga upp även de allra minsta vårtecknen, startar Dagens Vårtecken då. På måndag. 1 februari.

För andra söndagen i rad var vi och tränade på klubben, förra gången var vi tre stycken som stämt träff, igår tillfälligtvis bara två. Men när vi nu är flera som puffar på varandra, så kanske det kan bli en god vana? Appellplanen är noggrant skottad, så vi kan inte skylla på vintern, dessutom siktar vi nu på gemensam tävlingsstart i slutet på april. Siktet är med andra ord inställt, no more excuses, det är bara att träna på!

Båda de här söndagarna har jag mest fokuserat på att få Månsen att koncentrera sig på mig och att hålla kontakten så mycket han bara kan. Och båda gångerna har han varit totalt hopplös till att börja med, men sedan blivit bättre och bättre. Igår körde jag lite linförighet, bara kortkorta sträckor med många vändningar och halter, läggande under gång, inkallning (där vi särskilt tränar på och belönar kvarsittandet), och lite platsliggning utan störning från andra hundar, men med retning i form av att jag gick runt honom och dinglade med en repboll.

Karin hade kameran med, och när jag efteråt fick se den här bilden blev jag både glad och överraskad. Jag hade aldrig trott att det skulle se så himla bra ut på bild! Visserligen är jag smärtsamt medveten om att den kontakten och den positionen oftast bara varar en liten liten stund, sekunden efter att bilden är tagen kan han mycket väl ha slängt sig åt sidan och hotat att rycka armen av mig… Men ändå, håll med om att det ser snyggt ut!

Foto: Karin Moberg

Igår kväll tittade jag igenom momenten för appellydnaden. Och blev brutalt påmind om att jag duktigt förträngt två moment. Framförgåendet, som vi inte ens börjat träna, och apporteringen, som jag påbörjat och börjat om på många gånger utan att komma någon vart alls. Övriga moment tror jag att vi kan få till så det kan bli åtminstone någon sorts poäng (dvs om jag tränar flitigt), men de här två… Bara att kavla upp ärmarna och börja. Jag har börjat (om) ikväll med lekapporteringsövningar i köket. Alltid något.

Och så får vi hoppas på vår snarast, för vi behöver väl en del spårträning också, kantänka.

Det rann visst iväg några dagar igen… jag har ägnat mig ganska intensivt åt att snickra ihop en webbsida åt Andreas, han har ganska speciella krav, jag får experimentera en hel del och tänja på gränserna både för vad WordPress förmår och mina egna kunskaper. Dessutom har jag fått lov att kompromissa en del med mina principer, men det blir snyggt som tusan. (Det är ju Andreas som står för designen.)

Samtidigt snurrar det runt tankar och idéer rörande tre-fyra projekt till, som jag ska ta itu med efter detta. Om det nu inte dyker upp något som ger en inkomst förstås. För samtliga projekt är ”inom familjen”, och alltså inget som genererar mer än erfarenheter. Inte så illa det heller, men något inkomstbringande snarast vore välkommet. Typ vad som helst från webbprogrammering till trappstädning.

Ett av de planerade projekten ska jag i alla fall sjösätta senast 1 februari, det snor jag nog ihop på en kväll eller två. Det bygger på idén som jag berättade om i inlägget som försvann pga min klantighet. Arbetsnamnet är Dagens Vårtecken, det kommer att handla om bilder och tanken är att alla ska kunna vara med i precis den utsträckning man känner för. Och jag hoppas att någon mer än jag själv vill vara med!

Men det känns nästan lite taskigt att berätta om ett projekt som handlar om bilder samma dag som Ullis har haft inbrott och blivit av med alla sina kameror och objektiv och en massa annat. Jag lider med er!

Min allra kortaste variant på hundpromenad är ett varv runt cykelförrådet som finns omedelbart utanför porten. Jag skulle tippa att det blir sammanlagt ca 25 meter, men båda hundarna hinner pinka två gånger var på den biten, och när jag somnat vid teven och går ut halv tre på natten verkar dom fullständigt nöjda med det, och med att få komma in och sova vidare direkt.

Nu ska det bli en något längre promenad, tänkte jag. Jag har muttrat en del över all snö som kommit under förmiddagen, men det var väl på sätt och vis bra ändå. De gula spåren efter vår nattliga och förbjudna rastning inne på gården är gömda.

Någon gång före jul såg jag att webbkontot var fyllt till väldigt nära bristningsgränsen, trots att jag till ordinare 1GB fått 0.5GB i extra tilldelning som ”plåster på såret” efter en (mycket liten) miss webbhotellet gjort tidigare. Det finns en liten indikator i adminpanelen, som såg ut ungefär så här:

Jag tänkte att jag måste städa och rensa ut en massa. Sen. Efter jul eller så.

Nu i helgen (i fredags?) satte jag igång. Först bort med en himla massa filer via ftp-programmet. Därefter skulle en hög gamla databaser bort, och då måste jag in i admin-panelen. Jag la märke till att den lilla indikatorn blivit grön, och tänkte att det var värst vilken skillnad det gjort med de radera filerna, men det var lika bra att ta bort databaser som inte används och inte behövs ändå.

Jag reflekterade inte närmare över att det var extremt lite utrymme använt, inte heller läste jag siffrorna intill som mer i klartext talade om hur mycket ledigt utrymme som fanns, utan jag satte raskt igång med att radera databaser.

I lördags började Ullis klaga över att hon inte kom in på min blogg, den klagade över databas-error. När hon aldrig slutade klaga, och när jag till slut igår kväll kollade lite närmare på orsaken, upptäckte jag mitt fatala misstag: jag hade raderat fel databas, den som hörde till min blogg var borta, puts väck! (Orsaken var att jag bytt namn på den när det blev en massa fel efter uppgraderingen i somras, men det hade jag glömt.) Att göra ett sånt misstag är oförlåtligt klantigt och så pinsamt så jag höll på att avlida.

Jag skickade ett mail till supporten och bad en stilla bön om att det skulle finnas en backup (varje webbhotell med självaktning ska förstås ha det, men ändå…), och började sen leta runt för att se om det fanns någon möjlighet för mig att göra något själv. Det var då jag upptäckte vad det stod intill den gröna (men mest vita) indikatorn: 976.75/10000 MB. 10 000 MB, det betyder ju 10 GB!? Vidare efterforskningar (som t ex att läsa tidigare olästa nyhetsbrev) visade att webbhotellet som en julklapp uppgraderat alla konton från 1GB till 10. Jag hade alltså inte behövt radera ett enda dugg, jag hade kunnat fortsätta att fylla på i några år till! Det gjorde inte mitt misstag mindre pinsamt precis.

Men nu har supporten återställt databasen, det enda som gick förlorat var det senaste inlägget samt några kommentarer i inlägget innan. Det känns som en rimlig bestraffning för min oerhörda klantigthet.

Förresten, världens bästa webbhotell heter Oderland. Det har jag sagt förut, och kommer säkert att få anledning att säga det igen.

Monster fick ju som bekant tjänstgöra som monterhund en del i helgen. En syssla han är som klippt och skuren för. Att (nästan) obehindrat få hälsa på precis alla människor inom räckhåll, ju fler och ju närgågnare desto bättre. När ingen finns inom klappavstånd, när människorna kanske dristar sig till att titta på en annan ras i en annan monter i närheten, så hänger han över staketet och ropar ”kom hit, kom hit, klappa mig, här är jag!”. Och alldeles utan att hänga över ett staket och leka inkastare, så har han ju ett utseende man lägger märke till, så människorna kommer ju, och han får sin belöning i form av ännu mer klappar och uppmärksamhet.

Detta har förstås en baksida. Sedan förra MyDog har vi tränat stenhårt på att man inte får hälsa på människor vi möter på promenaderna. Endast i undantagsfall, och endast om man håller sig lugn och dessutom fått mattes tillåtelse. Träningen har varit framgångsrik, men det tog tid. Nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Man får visst hälsa på alla man ser, för alla människor gillar det visst, och man får tala om på långt håll att ”hej, här kommer jag, kom och klappa!”. Enligt Monster. Att det är lönsamt att istället gå vid mattes sida och se upp på henne när man möter andra människor, att man brukar få godis då, det har han helt glömt bort. Eller förträngt.

Gammelhunden, han som nyss var så sjuk så sjuk, och som skulle få ta det väldigt lungt resten av veckan, fick gå lös en stund idag. Han fick efter viss tvekan följa mig till Konsum, egentligen ville jag inte binda honom utanför i kylan, men det var faktiskt över nollsträcket idag och jag visste exakt vad jag skulle ha och det är aldrig kö där så jag tänkte att det kan inte ta mer än ett par minuter och det kan inte vara så farligt. På hemvägen var kassen tung och Carrey dragig, så vid vattentornet släppte jag honom utan att tänka så noga på det. Han brukar lufsa på egen hand där, och det är lättare att hantera tung kasse utan dragig hund. Men den gamle, nyss så sjuke hunden som skulle ta det lugnt fick ett fullständigt tokfnatt och rusade iväg som en unghund, fick fatt i en pytteliten pinne som han jonglerade med och sprang varv efter varv i stora cirklar runt mig. Sen sprang han mot mig, tacklade mig med bredsidan så jag höll på att trilla, fick sen tag i kopplet jag bar på och började kampa så jag höll på att trilla igen, sen tog han ett par varv till.

Än är inte gubben gammal…

Det är bra på alla vis att sätta upp mål åt sig själv. Alla andra gör det. Så det är väl bäst att jag också gör det då.

Alltså, mina mål för 2010:

På det personliga planet ska det bli mer ordning och reda och struktur. På typ allting. Det känns tillräckligt ospecifiserat för att vara möjligt. ”Mer” än tidigare bara.

Och hundarna då. Jag har ett enda mål, och det är att under 2010 ska vi tävla, Monster och jag. Mer än så tänker jag inte säga, det känns som en tillräcklig tröskel att ta sig över, bara att komma till start första gången. I vilken gren är osäkert, hur det kommer att gå är ännu mer osäkert, men det ska ske. Helst under första halvåret. Dessutom har Sandra ”bestämt” att han ska göra MT också, så jag måste ta tag i skottillvänjningen.

Carrey får väl mest vara en glad och aktiv pensionär, även om det vore roligt att prova lite mer med agilityn och kanske tävla nån gång. Han känns absolut inte för gammal för det, och det började ju så bra under hösten, men sen kom appellydnadskursen med Monster att krocka och ligga på samma tid som den öppna agilityträningen, och så blev det inget mer… Jag är för osäker för att vilja träna helt på egen hand, och någon kurs som passade oss fanns inte. Vi får se.

För att kunna uppnå det där enda målet med Månsen måste vi nog träna en hel del, misstänker jag. Och eftersom jag upptäckte häromdagen att appellplanen på klubben är skottad, så finns det väl inte så himla mycket att skylla på, eller hur? Jag ska göra en träningsplan, något jag gjort i många upplagor ända sedan han var bebis, men aldrig lyckats fullfölja något vidare bra… Och det där med att fullfölja mina planer ligger väl i mitt personliga mål.

På tal om skottad, och vinter och snö, undrar jag om vi kan komma till en uppgörelse? Nu har vi ju kommit till halva januari, och januari är en skitmånad i vilket fall, så jag tänkte att ni vinterälskare kunde väl få fram till månadsskiftet på er. Om vi andra får ta över sen, men då får det gå fort. Första februari vill vi i så fall ha sol och bortåt 10 plusgrader och lite friska vindar så vi blir av med skiten snabbt. Gärna i kombination med nattfrost, det snabbar på upptorkningen bra. Ska vi säga så?

Tillägg i vinterdealen: förutsättningarna för att ni ska få hela två veckor och tre dagar till, är att vi sedan slipper bakslag. Efter första februari, no more winter! Ok?

Jaha. Julen slut, året slut, MyDog slut.

Jag slut.

Fast jag har återhämtat mig rätt skapligt nu. Det har även Carrey, som lyckades bli sjuk mitt under pågående MyDog. Egentligen fanns det tecken på tonsilliten redan ett par dagar innan, men inte förrän övriga symptom kom under fredagen och jag la ihop två och två så blev dessa rätt tolkade. Stackars lille gubben, han mådde verkligen inte bra då, dräglade hinkvis och kunde varken äta eller dricka. Nästan. När maten blev uppblött så gick den ner, mattokig som han är så är han nog medvetslös innan det blir totalt stopp på den fronten. Jag avvaktade med veterinär ändå, och det läkte faktiskt ut av sig självt ganska snabbt, han var lite piggare redan under lördag-söndag, och väl hemma igen ännu piggare. På måndagen hade dreglandet slutat, han var ”pratsam” som vanligt, och började ägna sig åt typiska välmåendebeteenden, som att ligga på rygg och knorra. Igår fick han maten torr som vanligt och den slank ner utan problem. Jag tänker dock låta honom ta det lungt resten av veckan, och skulle det blossa upp igen är det väl lika bra att ta en antibiotikakur, antar jag.

Jag har jobbat som ringsekreterare i två dagar, med mycket trevlig kollega (som jag faktiskt kände sen innan, det trodde jag knappast när jag skulle jobba såpass utsocknes), och mycket trevlig norsk domare. En domare som jag fick så mycket beröm av att det var nästan pinsamt, hon tyckte att jag som skrivande ringsekr var helt ”oövervinnerlig”. Och hon blev jättebesviken när hon förstod att jag inte skulle vara med lördag och söndag också. Sånt är ju alltid kul att höra.

Lördag och söndag blev det mycket rasmonterarbete för mig. Sandra hade haft lite problem med att få ihop personal så det räckte, men sagt till alla att ”det var inget problem”. Nänä, så länge man kan parkera mamma och sambo där så är det väl inte det…:) Men det var faktiskt riktigt roligt. Frågorna man får att besvara har med åren blivit vettigare och vettigare, de flesta vet vad det är för ras, och de som ställer mindre insatta frågor är oftast desamma som sedan raskt kryssar över gången till montrarna med engelsk bulldogg och löwschen och ställer exakt framma frågor där, så där spelar det kanske inte ens så stor roll vad man svarar…

Vad som i övrigt hände på MyDog har Sandra redan rapporterat om så utförligt, så det skippar jag.

Jo, en sak till. På fredagen vann jag ett utställningstält! I Roburs monter var det tävling, där man skulle svara på några lätta frågor och sedan skriva en motivering till varför man ville vinna tältet. Eftersom motiveringar av typen ”därför att jag behöver ett” knappast är konkurrenskraftiga, och eftersom jag är en ganska begåvad julklappsrimmare, så funderade jag ihop ett rim av den typen (huvudrimmet var torrt-hundsport, lite haltande men ändå fungerande). Och jag vann förstapriset och fick ett utställningstält! Vi som i minst två säsonger sagt att nästa år, då måste vi köpa ett tält… På söndagen kom Anders spingande till rasmontern med ett tävlingsformulär och beordrade mig att skriva ett rim till. Jag tyckte väl inte att vi behövde två tält precis, men det var väl heller inte sannolikt att vi skulle få förstapriset en gång till, och eftersom de andra priserna var foder så… varför inte? Jag värkte fram ett rim till, A fyllde i sitt namn och tamejtusan, tror ni inte vi vann ett tält till?!?

Nu behöver vi bara fler hundar, och bli såpass utställningstokiga så vi åker på varsin utställning samma helg, så har vi användning för båda.

Det är Carins fel. Hon skickade en länk jag skulle kolla på, när jag klickade på länken hamnade jag på facebook, trots att det inte alls var dit den skulle leda. Jag tror hon gjorde så med flit, för till slut föll jag till föga och loggade in, jag som hade lagt ner facebookandet. En hel hög med friend requests, först suckade jag men jag är ju nyfiken också…

Så nu har jag fått ett återfall i facebookberoendet.  Jag erkänner – det är rätt kul. Även om jag fortfarande har många synpunkter på applikationen som sådan, det finns så mycket onödigt krafs som skymmer sikten för de viktigare funktionerna. Och de viktigare funktionerna fungerar inte alltid som det är tänkt.

Och det där som så ofta dras som ett argument för FB – att det är så bra för att hitta folk man tappat kontakten med – ser jag fortfarande som väldigt dubbel. Det finns ju en massa människor jag genom åren släppt kontakten med av en anledning, inte vill jag återuppta den då? Inte vill jag bli hittad av dessa och få en friend request som jag måste ta ställning till? Men samtidigt, att t ex bli upphittad av min första stora kärlek (jag var väl sisådär en tio, elva år då) var ju rätt kul. Och en släkting dök oväntat upp, kanske kanske kan det bli en öppning till ny kontakt med de som jag faktiskt saknar men inte vet hur jag ska kunna börja om med?

Hur som helst. Som en äkta facebook addicted lägger jag naturligtvis mina bilder där och inte här. Åtminstone den här gången, kanske blev det så för att det krånglade så inihelsike att skapa ett fotoalbum där (Ubuntu och Firefox var inte den ultimata plattformen tydligen), och den utmaningen kunde jag inte släppa utan var tvungen att lyckas. Så vill ni se mina bilder från den iskalla skogsturen vi tog häromdagen, får ni ta er dit. Om jag gjort rätt ska alla kunna se, även Sandra som ännu inte fallit i FB-träsket.