lenas egna

Det är Carins fel. Hon skickade en länk jag skulle kolla på, när jag klickade på länken hamnade jag på facebook, trots att det inte alls var dit den skulle leda. Jag tror hon gjorde så med flit, för till slut föll jag till föga och loggade in, jag som hade lagt ner facebookandet. En hel hög med friend requests, först suckade jag men jag är ju nyfiken också…

Så nu har jag fått ett återfall i facebookberoendet.  Jag erkänner – det är rätt kul. Även om jag fortfarande har många synpunkter på applikationen som sådan, det finns så mycket onödigt krafs som skymmer sikten för de viktigare funktionerna. Och de viktigare funktionerna fungerar inte alltid som det är tänkt.

Och det där som så ofta dras som ett argument för FB – att det är så bra för att hitta folk man tappat kontakten med – ser jag fortfarande som väldigt dubbel. Det finns ju en massa människor jag genom åren släppt kontakten med av en anledning, inte vill jag återuppta den då? Inte vill jag bli hittad av dessa och få en friend request som jag måste ta ställning till? Men samtidigt, att t ex bli upphittad av min första stora kärlek (jag var väl sisådär en tio, elva år då) var ju rätt kul. Och en släkting dök oväntat upp, kanske kanske kan det bli en öppning till ny kontakt med de som jag faktiskt saknar men inte vet hur jag ska kunna börja om med?

Hur som helst. Som en äkta facebook addicted lägger jag naturligtvis mina bilder där och inte här. Åtminstone den här gången, kanske blev det så för att det krånglade så inihelsike att skapa ett fotoalbum där (Ubuntu och Firefox var inte den ultimata plattformen tydligen), och den utmaningen kunde jag inte släppa utan var tvungen att lyckas. Så vill ni se mina bilder från den iskalla skogsturen vi tog häromdagen, får ni ta er dit. Om jag gjort rätt ska alla kunna se, även Sandra som ännu inte fallit i FB-träsket.