lenas egna

Nej, det finns väl inget särskilt att blogga om idag precis. Inte vad jag kommer på just nu, det kan ju ändra sig. Vi tar en snöfri istället va?

Karlshamn, juni -04

Lotta fick för sig att ha en snöfri bild i varje blogginlägg, för att förneka vintern eller nåt. De där snöfria bilderna har hittills varit så inihoppsan somriga, så jag tyckte mest det liknade tortyr. Så jag tänkte jag skulle bojkotta hennes blogg (fast jag läste lite i smyg ändå). Men så hakade Sandra på hennes grej. Och risken finns väl att fler gör det, och jag kan inte bojkotta hur mycket som helst. Dessutom tyckte Lotta att min Vårtecken-sida var tortyr den med. Och min veckans driva är väl om inte tortyr, så i alla fall inte särskilt upplyftande så länge den vägrar smälta.

Så jag ger mig och bidrar med snöfria bilder jag också. Blekinge skärgård maj -04. Jag tror ön heter Tärnö.

Den har inte minskat. Ungarna har tröttnat, ingen har åkt kana eller grävt tunnlar senaste veckan. Ett nytt fluffigt lager på sådär en 15 cm har istället lagt sig ovanpå.

Bilden är tagen igår. Sedan dess har det fallit ytterligare en dm eller så. Dock känner jag mig nästan snuvad på den ruskiga snöstormen som det varnats för i flera dagar. Jag vet inte hur jag är funtad, för trots att jag avskyr vintern, så gillar jag på något sätt oväder? Om jag rannsakar mig själv ordentligt, så är det nog egentligen kylan som jag avskyr mest. Kylan och så mörkret. Snön är mig nog mera likgiltig, så länge den inte ställer till rent praktiska problem (bor man i lägenhet behöver man t ex inte bekymra sig om snöskottning, men snön är helt klart ett problem när det gäller spårträning). Och lika lite som någon annan gillar jag slask och skitiga hundar, så visst föralldel, snön har sina fördelar. Det är bara det att ju mer snö nu, desto längre slaskperiod sen, så jag tror inte det blir någon vinst med den ändå.

Men oväder alltså. Jag är av någon anledning fascinerad av alla sorters oväder, rejäla åskväder, stormar, skyfall. Inte att vara ute i, men att betrakta. Och nu skulle vi alltså få en ordentlig snöstorm, klass 2-varning var utfärdad, och jag var beredd. Vad blev det? Lite fjantigt snöfall! Så vindstilla som vi haft idag vet jag inte om vi haft på hela vintern, och visserligen snöade det rätt så tätt på förmiddagen, men sedan slutade det helt. Jag har förstått att ovädret nog blev ungefär så häftigt som det varnats för, men det smet förbi oss på något sätt.

Istället har vi haft en halv plusgrad idag, och när den blöta snön väl slutat falla var det rentav ganska behagligt ute. Allting är ju relativt, så efter flera veckor med många minusgrader kändes det plötsligt som om det kan bli en vår i år också.

Klyftpotatis, oxfilé, sparris och bearnais. Och ett (eller två eller kanske tre) glas rött. En helt ok middag en onsdag i februari.

Vi fick en anledning att fira. En ganska udda, och på sätt och vis lite tveksam anledning att fira.

I höstas hjälpte A vännerna Ullis och Håkan att bygga nytt badrum. Och då blev han så himla sugen på att återuppta snickeriet igen. Han höll på med det ett par år för länge sen, innan vi träffades, han kan det mesta inom byggeri och vet vad det innebär. Denna sugenhet i kombination med en osäkerhet om vad som skulle hända på jobbet, där varslen duggat tätt det senaste året, gjorde att han bestämde sig för att satsa på att köra lite byggverksamhet vid sidan av åtminstone tills vidare, för att kanske övergå helt till det om det visade sig finnas jobb så det räcker. Anders är inte precis av den sorten som kan hia sig*, så innan jag visste ordet av hade han införskaffat både firmabil och en hel del verktyg och maskiner (jag trodde han hade allt redan, men där hade jag visst fel).

Enda problemet var hur övergången skulle gå till. Det är svårt att ta större jobb om man bara har fritiden att tillgå, svårt att säga upp sig från en fast, om än aningen oviss anställning om man inte vet att man har jobb nog. Men så kom ytterligare ett varsel. A tog chansen, erbjöd sig att gå mot ett tämligen fördelaktigt avtal, och efter en del förhandlingar fick han precis som han ville. Idag skrevs papperen på.

Det innebär att han jobbar kvar i två månader till, och har sedan gott om tid att få sin firma i rullning. Skulle det visa sig att det inte går när avtalet slutar, så är det inte så himla långt kvar till pensionen sen.

Visst var det värt att fira? Men ändå lite som att man skulle ha dåligt samvete, det är ju många som blir uppsagda utan förmånliga avtal. Men ändå. Vi är glada, och vi firar ikväll.

*hia sig är småländska och betyder hejda sig.

Idag helt plötsligt visade lille monstergrisen att han kanske fattat – åtminstone delvis – vad det där med apportering handlar om egentligen. Jag stod i köket och väntade på att kaffet skulle bli klart, på golvet framför mig satt Monster, och på köksbänken låg apportbocken. Och när jag nu ändå bara stod där så kunde vi väl göra ett nytt försök, tänkte jag. Och sträckte fram apportbocken. Han tog den, jag släppte, han höll fast. Jag sträckte fram handen, sa ”tack” och han släppte. Bara det lilla var ett så enormt framsteg så ni anar inte!

Vi har tragglat detta hur mycket som helst, utan att komma någon vart. Jag har bytt metoder, börjat från början, fått mängder med goda råd och tips och testat dem alla. Vi hade kommit såpass långt att han tog apporten i munnen, men jag fick aldrig till ett riktigt gripande. Han kunde också bära den om jag gav honom den medan vi gick, men så fort jag gjorde en ansats att sträcka fram handen så spottade han ut den. Nu gjorde han alltså i princip en LklI-apportering, utan vidare!?

Jag upprepade det ett par gånger för att kontrollera att det inte bara var ett ”olycksfall”, men det verkade fungera. Jag provade att lägga ner apporten på golvet… Han tog upp den! Och gav mig den i handen! Vi upprepade det också några gånger, sedan skickade jag iväg apportbocken någon meter på golvet. Jaaaa! Tamejtusan! Monster apporterar!

Visst föralldel, han provade med lite diverse trix när apportbocken var en bit ifrån mig och det inte var jag som kontrollerade den. Trampa på den, bära den åt andra hållet, lägga sig ner och tugga lite, tvätta den(!) mycket noggrant osv. Men i nuläget valde jag att inte lägga mig i det, utan låta honom fundera ut själv vad som var mest lönsamt. Och han övergick varje gång till att göra rätt, han t o m sökte upp min hand! Nu hade jag bara torrgodis inom räckhåll, träningen var ju väldigt oplanerad, men med bättre godis tror jag han kommer att välja att göra rätt ganska snabbt, nu när poletten trillat ner.

Vågar man hoppas på att det här verkligen var ett genombrott?

Det har snöat hela dagen, men det är ett lätt och stilla snöfall som inte bygger på något. Och på cykelvägarna är det slaskigt. Tänk att slask kan vara så efterlängtat och nästan trivsamt? Trots konsekvenserna det kommer att föra med sig i form av skitiga hundar och därmed skitiga golv.

Vågar man hoppas på att det är en försiktig inledning på snösmältningen?

Jag blev plötsligt extremt sugen på ostbågar, eller godis. Eller varför inte både-och? Eller kanske nån sorts kaffebröd, eller både ostbågar, godis och kaffebröd? Jag menar, det är ju fredag!

Men ute är det snöstorm. Med betoning på både snö och storm. Senaste rundan jag gjorde med hundarna var rent obehaglig, snön piskade så man knappt såg vart man gick. Och med tanke på att jag måste ta en liten sväng till senare ikväll så vill jag verkligen inte gå ut nu. Undrar om jag kan övertala han som sitter i fåtöljen mittemot? Visserligen hamnade han tydligen i nån svårartad paltkoma och har somnat, men han kanske tycker att det är en jättebra idé om jag väcker honom och frågar? Han kan t o m få välja själv om han vill gå till Pressbyrån eller Konsum.

Jag häller upp ett glas vin och funderar lite på saken.

Det har åkts kana på den. Det har grävts tunnlar i den. Och visst ser det ut som om en flodhästskulptur är på väg att växa fram på toppen? Men den har inte krympt. Möjligen minskat lite på höjden och istället ökat i omfång pga den intensiva nötningen av barnoveraller. Och så har den fått lite ny snö på sig, bara så man kan se att den gamla var rätt smutsig.

Jag har börjat sätta en ära i att fotografera utan blixt, så länge det bara är möjligt. Jag har liksom fått för mig att det är ”finare”. Ibland funkar det bra, ibland, särskilt när jag försöker fota hundarna, blir det suddigt. Dåligt ljus kräver att motivet håller sig stilla, och det gör dom sällan… Men ibland kan en suddig bild vara väl så bra som en skarp. Den fångar ofta personligheten på ett annat sätt. Tycker jag i alla fall. Om inte annat så låter det som en rätt ok ursäkt.

Det rör på sig på vårfronten minsann. För idag såg och hörde jag ett alldeles riktigt, äkta vårtecken, ett sånt som naturen bjöd på. Och hade jag bara haft kameran med mig när jag var ute med hundarna, så hade jag kunnat publicera en bild liknande den nedan som ett Dagens Vårtecken, men det hade jag inte och regeln lyder att det måste vara egna bilder. Den här hittade jag på lindbergfotodesign.com.

Sträckande sångsvanar. Mina svanar flög dock mycket ordentligare, på ett långt rakt led.

Det rör på sig på köksbänken också. I en liten bunke ligger en grå sörja och bubblar sakta. Jag har satt mitt livs första surdeg. När jag började leta recept förstod jag att den här surdegstrenden är inget man skojar bort, det är seriöst så inihoppsan, och min lilla surdeg är nog nästintill en hädelse. Den innehåller nämligen jäst, och så ska det inte vara om man är rättrogen. Men jag gör som jag själv vill, sådeså. Imorgon ska det bakas, så får vi se hur det blir.

Fest igår. A:s dotter J fyllde tretti, och vi var inbjudna till kalas. Jag tänkte på förhand i mitt stilla sinne att det verkade vara väldigt storslaget och nästan pompöst för ett 30-årskalas, men det verkar vara lite så i den släkten och det är ju deras val. Förklaringen kom när det visade sig att vi i själva verket var inbjudna till bröllop. Överraskningsmomentet blev nog precis som de önskat, ingen hade anat någonting i förväg.

Det blev en väldigt trevlig tillställning, och idag mår jag väl som jag förtjänar. Det kunde ha varit mycket värre, men det kunde ha varit bättre också. Dagen har mest tillbringats i soffan med filt och kudde och teve på låg volym. Nu har jag iaf åstadkommit en långrunda med hundarna, husse har åkt på hockey, och jag borde väl kanske se vad skåpen har att erbjuda i matväg tills han kommer hem igen… Om jag orkar.

Jag har tittat igenom alla korten från igår, det var bara ren tur att jag i sista stund bestämde mig för att ta med kameran, nu kom den ju väl till pass och faktiskt verkar en hel del av korten vara användbara så jag tänkte försöka sätta ihop en fin fotobok till brudparet. Bilderna är ju av privat familjealbumskaraktär så de tänker jag inte visa upp här. Men jag råkade visst fastna på en bild jag också, iförd 79-kronorsklänningen och ny frisyr. Och urringning.