det var en gång
Postat i hem & familj 7 kommentarerDet var en gång två små möss. En vit och en grå. De bodde med alla sina triljoner syskon på det stora IKEA-varuhuset. Men så en dag – igår- kom två snälla människor på besök och sa: ”De skulle ju kunna få flytta hem till oss! Tänk så glada våra hundar skulle bli!” De snälla människorna var visserligen snälla, men kanske lite obetänksamma. De tänkte inte alls på om mössen skulle bli glada eller inte.
Så mössen fick följa med hem till de snälla människornas snälla hundar. De snälla hundarna blev glada och tog varsin mus i munnen. Den röda hunden tog den grå musen, den grå hunden tog den vita musen. Efter ett tag blev de lite ovänner, för den röda hunden ville först ha båda mössen, men sedan fick den grå hunden den grå musen och så blev det lungt. Hundarna vårdade mössen ömt, men på sitt eget vis, och lite senare såg mössen helt annorlunda ut.
Det här inlägget blev istället för ett annat som jag funderat över i flera dagar, men som nog inte blir. Det skulle handla om den här tiden för 29 år sedan, då jag väntade Sandra. En tid som jag förstås tänker rätt mycket på nu, när Sandra väntar sitt barn. Det var en tid med väldigt mycket känslor, som väl alla graviditeter är. Men känslorna handlade inte bara om det. En lång tid under hösten och fram till jul tillbringade jag på sjukhus, sittande hos min mamma. I mellandagarna gick hon bort. De tre resterande månaderna av graviditeten minns jag väldigt lite av. Jag hade som sagt velat skriva mycket mer om detta, men de känslor som kommer fram är svåra att uttrycka. Jag har försökt, men när jag läser vad jag skrivit så blir det inte som jag menade.
7 kommentarer till “det var en gång”
Har också kikat på de där mössen men insett deras begränsningar…
Förstår att det bubblar upp massor nu, när du ska bli mormor. Och när jag läser hur det var för din mamma försöker jag känna någon sorts tacksamhet över att det gick fort för min pappa, om det nu ändå var så det skulle gå.
.-= Senaste blogginlägg från Lotta… Tillbaka… =-.
Jag har funderat mycket över vilket som egentligen är svårast. Min mamma var sjuk i fem år och hade periodvis väldiga plågor och var hemskt dålig, det sista 2-3 månaderna visste vi att det inte skulle gå längre. För vår del var det kanske på sätt och vis lättare så, att vi fick tid på oss. Inte för att man direkt vänjer sig vid tanken på att mamma ska dö, men det blir ändå inte en chock när det händer och slutet kändes faktiskt som en lättnad. Men för hennes del… dels att plågas så länge, dels att veta att man ska dö det måste ha varit hemsk.
Och hur man än funderar, så går sorg aldrig att jämföra. Det går inte att säga att det ena är svårare än det andra, det är alltid svårt även om det är olika.
Nej, det går inte att jämföra, men dina rader får mig att tänka till och reflektera över hur illa det kunde ha blivit, även om min pappa klarat livet. Nu slapp han den fighten, och vi också på sätt och vis, även om det var chockartat istället.
.-= Senaste blogginlägg från Lotta… Tillbaka… =-.
Fan! Här sitter jag i godan ro och käkar fil och tror mig ska läsa ett inlägg om slaktade ikeamöss och istället börjar jag toklipa och kan inte äta mer. Gah!
.-= Senaste blogginlägg från Sandra… Underbara och lite galna A =-.
Precis som Sandra började jag ju oxå lipa, fast med smoothi i handen istället för filen…
.-= Senaste blogginlägg från Nadia… Fröknarna bus =-.
Vi har också de här mössen. De köptes före jul och ändå saknar de bara sina svansar… å andra sidan har mina trädgårdsskor stora hål överallt.
Din mamma sitter nog där uppe på sitt moln och tycker det är såå roligt att du får vara med hela vägen med DITT lilla barnbarn.
Kram
.-= Senaste blogginlägg från Anneli m flock… Brutal nyhetssatir =-.
Förstår att det rör upp tankar hos dig – kram!