lenas egna

Klyftpotatis, oxfilé, sparris och bearnais. Och ett (eller två eller kanske tre) glas rött. En helt ok middag en onsdag i februari.

Vi fick en anledning att fira. En ganska udda, och på sätt och vis lite tveksam anledning att fira.

I höstas hjälpte A vännerna Ullis och Håkan att bygga nytt badrum. Och då blev han så himla sugen på att återuppta snickeriet igen. Han höll på med det ett par år för länge sen, innan vi träffades, han kan det mesta inom byggeri och vet vad det innebär. Denna sugenhet i kombination med en osäkerhet om vad som skulle hända på jobbet, där varslen duggat tätt det senaste året, gjorde att han bestämde sig för att satsa på att köra lite byggverksamhet vid sidan av åtminstone tills vidare, för att kanske övergå helt till det om det visade sig finnas jobb så det räcker. Anders är inte precis av den sorten som kan hia sig*, så innan jag visste ordet av hade han införskaffat både firmabil och en hel del verktyg och maskiner (jag trodde han hade allt redan, men där hade jag visst fel).

Enda problemet var hur övergången skulle gå till. Det är svårt att ta större jobb om man bara har fritiden att tillgå, svårt att säga upp sig från en fast, om än aningen oviss anställning om man inte vet att man har jobb nog. Men så kom ytterligare ett varsel. A tog chansen, erbjöd sig att gå mot ett tämligen fördelaktigt avtal, och efter en del förhandlingar fick han precis som han ville. Idag skrevs papperen på.

Det innebär att han jobbar kvar i två månader till, och har sedan gott om tid att få sin firma i rullning. Skulle det visa sig att det inte går när avtalet slutar, så är det inte så himla långt kvar till pensionen sen.

Visst var det värt att fira? Men ändå lite som att man skulle ha dåligt samvete, det är ju många som blir uppsagda utan förmånliga avtal. Men ändå. Vi är glada, och vi firar ikväll.

*hia sig är småländska och betyder hejda sig.