lenas egna

Jag körde till Växjö fram och tillbaka igår förmiddag, och på hemvägen fick jag ett infall och stannade och la ett spår till Monster. Det blev ett tvåtredjedels appelspår på en åker, med bara en vinkel och två apporter plus slut. Det tog väl en knapp timme att åka hem och hämta Måns och rasta honom, alldeles lagom tid. Han blev alldeles till sig när han insåg vad som var på gång, och jag hade fullt sjå att få på honom spårselen. Spåret gick bra, dvs jag har bestämt mig för att sluta analysera och inte lägga mig i så mycket vad Månsen sysslar med mellan start och mål, inte så länge som vi verkligen kommer till slutet och har åtminstone de flesta pinnarna med oss dit. Jag har ändå inte tillräckligt av kunskap och erfarenhet, och jag kan aldrig komma ifrån det faktum att han är bättre på att spåra än vad jag är…

Jag var nöjd vid slutet och belönade rikligt med både smaskig kattmat och lek med repbollen (för det ska jag försöka vara noggrann med, det måste bli superviktigt att komma till spårslutet, allt för att han inte ska få för sig att någon annan aktivitet än att följa just det spåret vi började på kanske skulle vara roligare). Månsen har äntligen fattat grejen med att komma tillbaka med, och lämna ifrån sig kastade leksaker, och jag var mycket nöjd med det också.

Jag började linda upp spårlinan, och Monster fick skutta omkring lite på egen hand. Rätt som det var gallopperade han ut till åkerkanten, och så såg jag bara hans sprattlande ben i luften ett tag. Jag visste att det åtminstone inte fanns något lerdike där, och han älskar att rulla sig och gnida ryggen i både sand och torrt gräs (och snö, men det finns det ju ingen längre), och har faktiskt aldrig visat något intresse av att rulla sig i t ex hästskit, så jag bekymrade mig inte över det. Till slut kom han lycklig emot mig, jag såg redan på håll att det inte var något torrt det han rullat sig i, men han var åtminstone inte svart. När han kom närmare kände jag stanken… Han luktade något fruktansvärt vedervärdigt illa.

Jag var ju bara tvungen att gå förbi och titta vad det var som orsakat stanken. Jag hittade resterna av en svart sopsäck, som när jag kom närmare visade sig innehålla slaktavfall. Ruttet sådant. Jag är inte särskilt äckelmagad av mig, och har väldigt långt till kräkreflexen, men där kände jag kväljningarna komma.

Lydnadspasset som jag mycket ambitiöst planerat efter spåret blev där och då omedelbart inställt. Istället blev det kortast möjliga väg från åker till badkar för en viss hund. Givetvis var hundschampot slut, så han blev badad i såpa. Jag vill för övrigt inte rekommendera såpa till det ändamålet, åtminstone inte till pälshundar med mycket vitt. Ren blev han antagligen, men krage och framben blev inte sådär kritvita som man ju gärna vill ha dem åtminstone några dagar på en nybadad hund. Men han luktar gott igen. Och han är förlåten.

Förlåten är däremot inte den som slängt slaktavfall i naturen. Visst kan man stöta på ruttna saker i naturen, sådana som naturen själv orsakat, och det får man stå ut med. Men att förpacka det i plast (vilket ju enbart fördröjer förintelseprocessen), och sedan lägga det i naturen, det är faktiskt ganska ruttet.

Att ha ont i ryggen är också ruttet. Min rygg gillade inte alls att bada monsterhund. Nu kan jag knappt röra mig. Särskilt inte böja mig eller vrida mig, jag kan bara sakta skrida rakt framåt, som en lucia ungefär.

Jaha, så råkade jag ut för ett sånt där hundmöte igen. Ett sånt där som skulle kunnat sluta illa, bara för att det finns hundägare som inte tänker till över huvud taget.

Jag gick med båda mina pojkar på väg hemåt efter långpromenaden, när jag svänger runt ett hörn och möter en karl med barnvagn och en hund modell större i flexikoppel. Inget ont om flexikoppel i sig, rätt använt så är det helt ok, men att hänga handtaget på en krok på barnvagnen räknar jag inte som ”rätt använt”. Men det var väl för att han behövde en hand att köra vagnen med, och en att hålla i mobilen antar jag… Kan ni se synen framför er när hunden, som var en hane, upptäcker oss? När det tog stopp i linan var han väldigt mycket närmare oss än sin husse, kan jag ju säga. Hussen hade tagit spjärn, men rycket fick vagnen att vrida sig i sidled, och det kändes som rätt mycket tur att alla delar höll och att kopplet inte trillade av kroken.

Hunden verkade visserligen glad och snäll och mest leklysten, men särskilt Carrey blir ganska provocerad när någon kommer rusande sådär, och tillsammans har mina hundar en helt annan skärpa mot andra hundar än de har en och en, så de blev ganska upprörda. Hussen som absolut inte kan sluta prata i sin mobil, får först lägga i bromsen på barnvagnen så att han kan släppa den innan han kan ta loss koppelhandtaget från kroken. Och att sedan hala in hunden tar en stund med bara en hand…

Så småningom hade karln sin hund vid sidan, men tro inte att han försökte gå lite åt sidan på den ganska smala vägen, onej. Han stod kvar mitt på och fortsatte sitt samtal, och visst hade jag väl fått plats att passera tätt intill och hans hund var förmodligen jäääättesnäll, men vid det laget var mina hundar inte alls jättesnälla, så jag gick i dikeskanten.

Det hela gick ju bra, men kunde han gått illa. Och jag blir så less på alla hundägare (och i det här fallet även en förälder, den stackars ungen i vagnen hade ju också kunnat råka illa ut), som inte bara är tanklösa, utan helt ansvarslösa.

Sommartid. Och precis som när vintertiden började i höstas, hade det undgått mig fullständigt i förväg, vilket aldrig någonsin hänt tidigare år. Men idag var inte förvirringen lika stor som den blev i höstas, när det tog en lång stund innan vi fattade varför vi och olika klockor i huset inte alls var överens. Idag snappade jag direkt.

Själva sommaren känns dock mer avlägsen nu än den gjorde i förrgår. Fredagens helt fantastiska väder och värme, byttes igår ut mot råkall dimma och hård blåst, som frampå kvällen dessutom berikades med ösregn. Men det är väl smällar man får ta, hur skulle det se ut om vägen framåt ständigt var spikrak? Och idag verkar vädret aningen snällare igen.

I fredags började jag faktiskt få stressont i magen (och just den sjukan är verkligen inget jag brukar drabbas av i första taget) av allt jag låg efter med först för att jag mått risigt hela veckan, och sen för att datorn mådde risigt. Jag kämpade ifatt en del, men långt ifrån allt. Räknade med att köra ett sen kvälls-nattpass, men somnade faktiskt ifrån.

Igår bestämde jag mig för att helt sonika vända ryggen åt det stressframkallande, och sket i att ens slå på datorn. Hela dagen. Istället städade jag. Mycket välbehövligt. Jag påskpyntade, och det var nog första gången på flera år tror jag bestämt. Jag gick lååååångt med hundarna i den kalla dimman, mina nya hundbyxor som var på tok för varma och täta i fredags var utmärkt lagoma igår. Ingen träning, bortsett från en platsliggning. På tal om träning kom jag på en sak igår, återkommer till det.

Jag dammade av fritösen igår, det var ett par år sen den användes sist. Nu är inte ordet ”damma” helt relevant när det gäller fritöser, det är konstigt för hur väl man än rengjort den sist, så är den ändå kladdig (och inte precis oljig, utan klibbig), och det mest utanpå när man tar fram den igen. Obegripligt. Jag testade att fritera kycklingvingar, och det blev ett alldeles utmärkt resultat. Den experimentella såsen a là man tager vad man haver får dock falla i barmhärtig glömska, men med klyftpotatis till blev det ändå en helt ok lördag-tv-middag.

Jo, jag köpte nya batterier till musen igår också. För de tog slut på riktigt sen. Och nu ska jag försöka jobba ifatt en del måste-saker.

Men det där jag kom på om träning först: jag har ju flera månader fram till alldeles nyss haft en oemotståndlig konkurrent när det gäller Månsen uppmärksamhet, nämligen snön. Jag har tagit det lite med ett leende, snö är ändå inget jag kommer att behöva konkurrera med på tävling. Men på promenaden igår kom jag att tänka på en annan svår (kanske rentav svårare än snö) konkurrent: lekande barn. Det har vi hittills aldrig utsatts på klubben, knappast heller under träning på hemmaplan eftersom jag väljer bort såna ställen, men det slog mig att man faktiskt kan råka ut för det på tävling! Ser Monster barn, särskilt barn som leker och tjoar och kanske springer, då är det kört. Då finns inte jag i hans medvetande längre. Då vill han bara vara ett av dessa barn.

Håhåjaja. Lite träning på dagisgården kanske? Undrar om det skulle uppskattas?

Det har varit en skitvecka. Huvudet har gjort mer eller mindre ont hela tiden. Måndagens regelrätta migränanfall var i och för sig inte helt oväntat och delvis självförvållat efter Malmöresan, att sova på tok för lite natten (mindre än fyra timmar) innan en sådan aktivitet är inte smart alls. Tisdagens efterföljande trötthet var inte heller så oväntad, det blir gärna så efter migrän och kanske framför allt efter den tillhörande medicineringen. Att tröttheten var så extrem som den var däremot lite ovanligt.

Men sen har det fortsatt hela veckan! Inte migränont, långt ifrån, men tillräckligt för att det ska vara svårt att koncentrera sig, och framför allt den där hemska tröttheten. Om jag hade tre saker som jag normalt skulle ha hunnit på en dag, så hann jag en halv. I bästa fall. Frustrerande när jag hade många saker jag utlovat och skulle ha hunnit den här veckan. Gissa om jag ligger efter nu? Det är bara förnamnet

Igår kom A hem efter att ha varit borta på jobb hela veckan, och nästan i samma stund gick det onda över och tröttheten likaså. Jag vet inte om man ska dra några slutsatser av detta, det var nog kanske mer en slump. Hur som helst så satt jag uppe ganska sent och försökte komma ifatt en bit. Det gick rätt bra, förutom att batteriet i min mus tog slut, och med bara styrplattan är jag extremt handikappad. Inga passande batterier fanns förstås hemma, men med två datorer i huset kan man ju lätt låna grejer.

Tidigt i morse skulle jag fortsätta. Nu fungerade inte A:s mus heller? Hur stor är sannolikheten att batterierna ska ta slut i båda samtidigt? Till den fanns det dock ett nytt batteri att byta till, men det fungerade inte ändå. Nu blev jag väldigt misstänksam, tog båda mössen och testade på A:s dator. Båda fungerade.

Skit. Att leta runt i systeminställningar med styrplatta är extremt enerverande om ni vill veta. Särskilt när man inte riktigt vet vad man letar efter. Jag testade alla mina tre usb-portar med både kamera och usb-minne, alla tre fungerade. I en och en halv timme höll jag på, utan att alls veta vad jag skulle göra. Till slut kom jag på att jag skulle testa att starta om datorn med windows-partionen istället, för att se om problemet skulle kunna ringas in till Ubuntu. Men jag var inte riktigt med i uppstarten och hann inte ändra till Windows, så det gick in på Ubuntu som vanligt.

Här blev det lite pinsamt. För nu var problemet löst… En vanlig, enkel omstart. En sådan åtgärd som ofta är det allra första man tar till när man som Windows-användare har problem. Och det slog mig att någon gång igår kördes en automatisk uppdatering, och jag fick något meddelande om att en omstart krävdes, en omstart som jag inte hade tid med just då…

Så nu jädrar. Nu har jag (nästan) inget ont i huvudet*, är inte tröttare än att lite mera kaffe kommer att hålla igång mig, har en fungerande dator med framför allt en fungerande mus. Nu ska jag försöka komma ifatt lite mer. Synd bara att våren skriker på mig därute. Den stör faktiskt koncentrationen en del… Och gör att jag måste ta minst två timmars rast mitt på dagen. Damm-, päls och grushögarna på golven skriker också på mig, men det kan jag lättare låta bli att lyssna på.

—————-

* Det är egentligen inte huvudet som gör ont. Det är bihålorna.

Att åka 28 mil fram och tillbaka över dagen för en hundutställning är väl inte så himla märkvärdigt enligt de flesta inbitna utställarna. Men att åka 28 mil fram och tillbaka över dagen för en utställning utan att ställa ut någon hund, det var enligt samma inbitna utställare ganska anmärkningsvärt. Det tyckte dock inte Ullis och jag.

Vi startade i hällande ösregn halv sju i morse. Jag medförde en termos kaffe, Ullis medförde kokosbollar, så vi fick i oss en rejäl frukost medan vi körde (och måtte inte mercedes-hussen läsa här nu, han tycker inte man ska förtära saker som smular/kladdar/rinner i bilen). Framåt nio-snåret var det dags för förmiddagsfika, mera kaffe och chokladmuffins. Regnet slutade, vi kom fram till Malmö i precis lagom tid och skulle parkera. Vi försökte en lång stund att överlista arrangören och parkeringsvakterna och hitta ett närmare, smartare och billigare sätt att parkera, men på Maxi-parkeringen krävdes P-skiva, den obevakade funtionärsparkeringen krävde särskilda funktionärsbevis, och platserna på gatan utanför det snurrade tornet krävde Malmö Stad 20 bagis i timmen för. Men fjärde gången vi passerade vakten som tre gånger försökt dirigera oss långt bottrt som tusan, vinkade densamma oväntat in oss på parkeringen hon hade bakom ryggen och plötsligt stod vi nästan utanför ingången.

Inne på mässan finns det som gjorde resan värd alla milen: Kaffe. Kaffet med stort K. Kaffet från barista-vagnen, tillverkat on-demand. Det är dyrt som snus, men ack så gott. Varför åker inte de ambulerande baristorna runt på alla hundutställningar? Varför?

Nå, vi såg förstås en del av själva hundutställningen också. Den delen som berörde aussie och briard. Många snygga aussies (snyggast av alla var Jack, och det tyckte domaren också), och en del (nästan) lika snygga briarder. Och vi träffade en massa folk vi känner förstås. En rolig grej är att jag känner Marie, som har aussie, och Ullis känner Camilla, som har briard. Det är ju inte så konstigt. Men att Marie och Camilla är kompisar knyter liksom ihop det hela i en fyrkant. Eller ett kryss. (Jag vet. Man ska göra länkar vid namnen. Men jag orkar inte nu.)

Vi bestämde oss för att se grupp 1 i finalen, och i väntan på det drack vi mera kaffe. Med stort K. Med varsin rejäl chokladmuffin till.

Så var det hemresa. Vi planerade att stanna för intag av något mer proteinrikt, typ hamburgare, på första bästa ställe. Ullis hade nån app i sin ajFån som skulle tala om för oss var det fann en McD, men eftersom vi inte ville snurra runt (och därmed köra vilse) på gatorna i varken Malmö eller Lund, blev första bästa ställe Flyingestopp (tror jag det hette) strax norr om Lund. Och vilken tur att vi inte hittat någon McD innan! Denna lilla, till synes högst ordinära vägkrog, visade sig ha biff med pommes & bea på sin meny. Och vilken biff! En otroligt mör, välsmakande och perfekt ryggbiff stekt till medium rare enligt beställning. Bean var hemgjord, vansinnigt god och serverades i ett separat glas så att man kunde hälla på så mycket man ville. Även pommesen var perfekt. Denna middag gjorde att vi suckade av vällust ända till Sölvesborg…

Dagens sista kaffe intogs på McD i Karlshamn (där vi för övrigt sammanstrålade med ett gäng KFF-fans på väg hem från bortamatchen i Trelleborg, det finns fler som åker långt bara för att vara åskådare). McD-kaffe går inte heller av för hackor, även om det inte riktigt kan stavas med stort K.

Vi landade hemma kvart över nio. Förmiddagens regn hade tagit bort den återstående snön och även det mesta av drivorna, nu är det bara de stora, smutsiga högarna kvar. Hussen har tillbringat dagen med grovtvätt. Dvs tvätt av arbetskläder och bad av en hund. Och sen en hockey-match på det. Den hade han gjort sig förtjänt av.

Nu borde jag egentligen göra färdigt formuläret jag påbörjade igår. Om jag bara gjort det rätt upp och ner så hade det väl varit klart på en kvart, men så fick jag för mig att det skulle bli typ Sveriges snyggaste webbanmälning för utställningar… Så det blev förstås mycket krångligare än nödvändigt. En kopp te ska jag ha i vilket fall, så får vi se hur långt jag orkar. Lite seg börjar jag allt bli…

Den här dan blev väl inte så himla bra då. Ett nytt snötäcke på den torra asfalten var det första jag såg när jag tittade ut. Visserligen så tunnt att det nästan var genomskinligt, och det har väl smält bort vid det laget, och det hör liksom till att det ska bli så några gånger, men inte är det uppmuntrande.

A mår bättre och har åkt till jobbet, och här sitter jag… och sitter. Jag mår visserligen bättre jag också, i alla delar utom bihålorna som inte gör ont (tackålov!) men är så inivassen igenkorkade att det slagit sig på balanssinnet. Alla rörelser som är snabbare än vad en sömnig sengångare brukar utföra, sätter världen i gungning och jag får vara stilla och hålla i mig tills den stannat igen. För att inte tala om hur det blir när jag snyter mig (vilket jag gör ofta och ihärdigt i ett fåfängt hopp om att dränera håligheterna i huvudet), då snurrar världen åt ena hållet och jag åt det andra.

Himla opraktiskt. Jag som skulle få så mycket gjort idag. Och snart är nässprejen slut också.

Den är faktiskt här nu, den där våren. Trots att det är flera minusgrader varje natt, och inte så jättevarmt på dagarna heller, så kan man nästan se hur snön smälter. Det finns en massa vårtecken jag skulle kunna fotografera, men tror ni att jag gjort det? Nope. Inte än så länge i alla fall. Det börjar röra på sig litegrann på Dagens Vårtecken, och jag ska försöka bidra jag också imorgon.

Vi var en sväng till IKEA idag. Jag tror nästan att vi slog en sorts rekord i hur lite det kostade att gå ut därifrån… 119 pistoler bara. Egentligen skulle det inte kostat någonting, för A skulle bara in och kolla måtten på olika skåpdörrar, men klädrullar behövde vi kom jag på när vi passerade den korgen, och när vi gick genom köksavdelningen kom A ihåg att vi pratat länge om att vi behövde en ny pepparkvarn, och sen kom vi till sängkläderna och där fanns det påslakanset för 19 (nitton!) kronor. Och det kan åtminstone inte jag bara lämna.

Imorgon ska A jobba igen, efter att ha varit hemma för vård av förkylning i två dagar. Bra, så kanske jag kan få lite mer gjort. Ännu mer än idag, för jag har faktiskt betat av en del på mina listor. Och ändå hunnit med två(!) träningspass med Månsen.

Jag har mycket att göra den närmaste tiden. Väldigt väldigt många att-göra-saker. Vad är då bättre än att skriva en lista?

Jag skrev en lista. Den blev  rätt lång. Flera av punkterna på listan var att göra andra listor. Och åtminstone en av dessa listor kommer att innehålla ytterligare en lista. Hur listigt som helst. Jag funderade på att använda mig av mindmappingteknik istället, men jag har inget så stort papper.

Hussen i huset är förkyld, och det är jag också. Hussen snorar och snörvlar och hostar och nyser, och pratar med en ynklig och väldigt nästäppt röst. Ingen kan missta sig på att han verkligen är jätteförkyld. Och det är klart att det är synd om honom. Jag däremot har ont i halsen, högt tryck i bihålorna, stel i musklerna och antagligen en gnutta feber att döma av orkeslösheten. Men det varken hörs eller syns på mig, jag är inte det minsta nästäppt eller snorig eller hes. Så mig är det inte särskilt synd om.

Visst är det lite orättvist, jag kan väl också få vara förkyld så det hörs? Eller ännu hellre helt icke-förkyld.

Saker som inte fungerar helt bra, och sedan fungerar sämre och sämre, kan man vänja sig vid. Man tänker inte så mycket på att det fungerar illa, det blir liksom sakernas tillstånd, det är bara så det är. Rätt dumt, men lätt att ramla i den fällan. Åtminstone när man som jag är en ganska tålmodig natur.

Vår router har inte fungerat sådär jättebra nånsin. Ibland har den gått snällt en hel vecka i sträck, ibland har den krävt några omstarter per dag. Men jag har liksom vant mig. Det mest irriterande har varit att den tenderat att blockera vissa protokoll, särskilt ftp vid stora filöverföringar. Eftersom jag ganska ofta sysslar med just det, så blir det kännbart. På senare tid har den allt oftare också tyckt att två datorer i hushållet är väldigt onödigt, och bara släppt ut en i taget på internätet. Inte kul det heller, men A:s tid vid datorn är ju ganska begränsad, så jag har tålmodigt funnit mig i det också.

Men så har den ännu mer börjat blockera protokoll, jag har sällan eller aldrig kunnat både surfa, maila och ftp:a samtidigt. En sak i taget. Om jag har tur är det just den saken jag behöver just då. Eftersom den här försämringen har kommit smygande så tog det rätt länge innan jag (ja, jag är tålmodig sa jag ju. Eller kanske bara trög) reagerade. Samtidigt har jag alltmer tappat lust och inspiration för allt datorrelaterat. Haft riktig motvilja mot att slå på datorn, och tänkt att det är ju lite underligt, det symptomet brukar uppträda under mitt höst-vinter-sjunk. Och nu mår jag ju bra!?

Men så blev det äntligen klart med bytet av internetleverantör. (Vilket är en historia i sig. Vi hade inget att klaga på hos den förra, men så fick vi ett erbjudande som egentligen var felaktigt, men väldigt bra för vår del eftersom kostnaden skulle bli halverad och en nytt modem/router ingick. Det tog dock några månader, leverantören ville inte kännas vid detta avtal eftersom det var felaktigt, men vi hade ju påskrivna papper och till slut fick vi som vi ville.) Idag har jag installerat och konfigurerat och det ser ut att fungera snällt på båda datorerna. Samtidigt. Och det slog mig att det är ju fasen inte konstigt att jag tappat lust och inspiration när inget fungerar!

Har varit frånvarande nästan en hel vecka. Delvis giltig frånvaro, men jag erkänner att en hel del av tiden saknar giltiga skäl som att jag inte varit hemma, upptagen med annat viktigt, varit sjuk eller haft problem med dator och/eller uppkoppling. Närå. Men dagarna och kvällarna har liksom ramlat iväg ändå… Jag har pysslat med annat, t ex har jag varit ute massor. Inte förrän våren kom* insåg jag (trots att jag har gnällt enormt över vintern) hur mycket jag egentligen längtat efter den! Ljuset, solen, smältvatten som skvalar, asfalt som kommer fram, fläckarna av bart gräs som plötsligt började synas och blir större för var dag, fåglarnas hysteriska kvittrande… En fördel med riktigt vinter är att man verkligen lägger märke till våren. Jag njuter!

Några dagars datorvila är dessutom rätt skönt då och då. Ibland blir mitt datoranvändande och därmed nätnärvaro så intensivt att jag nästan glömmer bort att jag lever ett liv i verkligheten också. Det kan nog vara bra att jag påminner mig själv om det. Men nu har det förstås samlat sig ett gäng mail som borde ha besvarats i förrgår eller så, och en del annat som ska göras har alltså inte blivit gjort. Nå, nu är datorn påslagen, mailen är nog inte så himla många och frånvaron har gjort att lite inspiration runnit till för resten.

———————————

*Jo, våren har alltså kommit. Det är visserligen minusgrader idag och en iskall vind, men himlen är blå och lite minusgrader kan inte hejda solen från att smälta snö i alla fall. Nu är det vår. Skulle det råka trilla ner mer snö nu, så är det inget som gills. Jag måste försöka få med kameran ut, eller åtminstone mobilen, för nu börjar det bli dags att få liv i Dagens Vårtecken-sidan!