lenas egna

Jag körde till Växjö fram och tillbaka igår förmiddag, och på hemvägen fick jag ett infall och stannade och la ett spår till Monster. Det blev ett tvåtredjedels appelspår på en åker, med bara en vinkel och två apporter plus slut. Det tog väl en knapp timme att åka hem och hämta Måns och rasta honom, alldeles lagom tid. Han blev alldeles till sig när han insåg vad som var på gång, och jag hade fullt sjå att få på honom spårselen. Spåret gick bra, dvs jag har bestämt mig för att sluta analysera och inte lägga mig i så mycket vad Månsen sysslar med mellan start och mål, inte så länge som vi verkligen kommer till slutet och har åtminstone de flesta pinnarna med oss dit. Jag har ändå inte tillräckligt av kunskap och erfarenhet, och jag kan aldrig komma ifrån det faktum att han är bättre på att spåra än vad jag är…

Jag var nöjd vid slutet och belönade rikligt med både smaskig kattmat och lek med repbollen (för det ska jag försöka vara noggrann med, det måste bli superviktigt att komma till spårslutet, allt för att han inte ska få för sig att någon annan aktivitet än att följa just det spåret vi började på kanske skulle vara roligare). Månsen har äntligen fattat grejen med att komma tillbaka med, och lämna ifrån sig kastade leksaker, och jag var mycket nöjd med det också.

Jag började linda upp spårlinan, och Monster fick skutta omkring lite på egen hand. Rätt som det var gallopperade han ut till åkerkanten, och så såg jag bara hans sprattlande ben i luften ett tag. Jag visste att det åtminstone inte fanns något lerdike där, och han älskar att rulla sig och gnida ryggen i både sand och torrt gräs (och snö, men det finns det ju ingen längre), och har faktiskt aldrig visat något intresse av att rulla sig i t ex hästskit, så jag bekymrade mig inte över det. Till slut kom han lycklig emot mig, jag såg redan på håll att det inte var något torrt det han rullat sig i, men han var åtminstone inte svart. När han kom närmare kände jag stanken… Han luktade något fruktansvärt vedervärdigt illa.

Jag var ju bara tvungen att gå förbi och titta vad det var som orsakat stanken. Jag hittade resterna av en svart sopsäck, som när jag kom närmare visade sig innehålla slaktavfall. Ruttet sådant. Jag är inte särskilt äckelmagad av mig, och har väldigt långt till kräkreflexen, men där kände jag kväljningarna komma.

Lydnadspasset som jag mycket ambitiöst planerat efter spåret blev där och då omedelbart inställt. Istället blev det kortast möjliga väg från åker till badkar för en viss hund. Givetvis var hundschampot slut, så han blev badad i såpa. Jag vill för övrigt inte rekommendera såpa till det ändamålet, åtminstone inte till pälshundar med mycket vitt. Ren blev han antagligen, men krage och framben blev inte sådär kritvita som man ju gärna vill ha dem åtminstone några dagar på en nybadad hund. Men han luktar gott igen. Och han är förlåten.

Förlåten är däremot inte den som slängt slaktavfall i naturen. Visst kan man stöta på ruttna saker i naturen, sådana som naturen själv orsakat, och det får man stå ut med. Men att förpacka det i plast (vilket ju enbart fördröjer förintelseprocessen), och sedan lägga det i naturen, det är faktiskt ganska ruttet.

Att ha ont i ryggen är också ruttet. Min rygg gillade inte alls att bada monsterhund. Nu kan jag knappt röra mig. Särskilt inte böja mig eller vrida mig, jag kan bara sakta skrida rakt framåt, som en lucia ungefär.