En fortsättning på höstens appellydnadskurs har startat. Jag var med första gången igår, och för att förebygga en alltför överladdad monsterhund cyklade vi några kilometer på eftermiddagen. Om det hjälpte vet jag inte, men han skötte sig faktiskt över förväntan, för under promenaderna hemma har han varit fullständigt omöjlig sedan jag kom hem. En annan grej som jag testade var att han fick hälsa på alla. Vi har ju tidigare gjort precis tvärtom med just det, jag har ihärdigt försökt få honom att fatta att det är förbjudet att gå (rusa) fram till andra människor när vi tränar, vilket inte har minskat hans intresse nämnvärt. Nu började jag alltså med att tillåta honom att gå fram till gruppen av människor och kolla av och hälsa bäst han ville, förhoppningen är att han under resten av träningspasset, eftersom han inte får något som helst gensvar av de övriga, ska tycka att jag trots allt är rätt mycket roligare än dem. Han gick väl inte på det helt till 100% så här första gången, men jag ska ge det några gånger så får vi se…
I övrigt fick jag höra att vi gjort stora framsteg, själv tycker jag att det framför allt gäller hans tidigare eviga gapande och flängande och okoncentration, som inte längre ens känns som ett problem. I själva momenten är det (inte alls överraskande) främst jag som måste tänka på vad jag gör, och hur, när, och varför jag gör det jag gör. Och vad jag borde göra istället. Eller inte borde göra alls. En del av alla felaktigheter är jag inte medveten om, men en del vet jag mycket väl att jag gör och skulle kunna slå mig själv i huvudet varje gång jag gör det, men gör ändå om det. Suck. Enligt Peter är det nog inte Monster som brister i följsamhet (i alla fall inte så mycket som jag tyckt), det är jag som är för otydlig och då hittar han på egna grejer istället. Suck igen. Men det är ju roligt att han faktiskt tror på min hund och hans kapacitet, och dessutom inte verkar tycka att jag är ett helt hopplöst och obildbart fall.
Det finns ju andra i gruppen som är mer bildbara. Somliga har inte bara kommit till tävlingsstart, utan även lyckats såpass att det bjöds på uppflyttningstårta igår… Men en dag ska jag minsann bjuda på tårta också! Sådeså!
Dizzy fick följa med till klubben igår. Jag hade en tanke om att hon skulle kunna få göra lite också, men innan vi var klara med den avslutande platsliggningen var det nästan mörkt och jag frös så knäskålarna hoppade så det blev bara bilen för henne hela kvällen. Gissa om det var en frustrerad fröken när vi kom hem. Inte nog med att hon minsann fattat vad det var som var på gång när jag skar träningsgodis och packade apportbock innan vi åkte, hon fick ju dessutom nästan svälta ihjäl eftersom kvällsmaten blev tre timmar sen… Hade jag bett henne stå på händer i köket när jag hällt upp maten hade hon antagligen gjort det.
Platsliggningen förresten. Den är jag nöjdast med av allt. Den är inte alls någon tiopoängare, det förkommer både lite gnäll i början och därefter allmänt snusande och sedan snopptvätt, men att Monster utan vidare ligger sina tre minuter utan att förflytta sig ett dugg, det tycker jag är helt fantastiskt med tanke på hurdan han är. För tillfället är jag nöjd med det, korrigering av detaljerna tänker jag inte ge mig på än på ett tag. Det kanske går över av sig självt? Konstigare saker har ju hänt när det gäller den hunden.
Vädret är lika strålande idag som igår, och det känns inte alls motigt att jag lovat Dizzy ett ordentligt pass idag. Båda två ska faktiskt få det senare. Och på söndag har vi spårträning, då ska Dizzy också få jobba.
Sandra sa ju i förväg att Sam skulle komma med våren, och det blev verkligen vår på riktigt under den här veckan. Det känns ännu mer påtagligt här än där, dessutom.
På vägen hem igår konstaterade jag att isen som fortfarande låg på Hyllsjön när jag passerade förra veckan var helt borta. Och när jag kom närmare kusten var vårbruket igång, traktorer i vägen på vägarna, och gödning som spreds på höstsådden. Härhemma finns det grönt(!) gräs, fullt med krokusar i alla rabatter och blåsipporna i backen bakom garaget har slagit ut i massor.
Dagen började med strålande sol och det kändes då som om det skulle bli en sån där riktig kanondag, men vi var inte så långt in på förmiddagen förrän molnen täckte allt det blåa, och det är istället ganska kyligt. Jag hade ett tag ganska seriösa planer på att ta med båda hundarna till öppna träningen på klubben ikväll, och jag tänker inte skylla på att vädret bara blev halvbra, men min rygg är ond och inte alls samarbetsvillig. Jag hade ju ont i den sedan jag badade Måns efter hans slaktavfallsrullning i påskveckan, den hade blivit nästan helt ok innan bebis-resan, men efter att ha umgåtts med hård bäddsoffa i sex nätter var den bra mycket sämre igen. Och sedan bilresan hem igår… Mercans pysventilfunktioner som gör att ryggstödet kan modelleras om i en mängd olika varianter hjälpte en stund, men efter halva resan var alla varianter bara obekväma, och eftersom alternativet ligga-på-rygg-med-benen-högt (av begripliga skäl) inte finns så blev jag bara stelare och stelare och ondare och ondare. Och det onda och stela som tidigare suttit enbart i ländryggen går nu därifrån och ända upp i nacken.
Nu ska vi iaf ta oss ut på någon form av längre promenad, antingen blir ryggen bättre eller sämre av det, mycket beroende på hur mycket Monsterhunden (den sk väluppfostrade) tänker rycka i kopplet. Så får vi se sen… det vore roligt att komma iväg, men är jag för stel och har för ont blir det ingen bra träning av det hela ändå.
Jag är hemma igen. Jag medförde Dizzy i bagaget, istället för Carrey som inte avslutat sina äventyr än. Efter att ha hämtat ut Monsterhunden på pensionatet där han härjat under veckan (där jag för övrigt fick höra att ”det är så trevligt när man får hit väluppfostrade hundar”… Que? Monster? Väluppfostrad? Okeeej….) och syskonen fått hälsa på varandra en stund åkte vi raka spåret hem. Hussen åkte utrikes på jobb samma dag som jag åkte till Sandra, så det var med både förvåning och lättnad jag konstaterade att det fanns både bröd som inte möglat och mjölk som inte surnat, plus andra förnödenheter så jag kunde bara svimma omkull i soffanbäst jag ville. Vilket jag gjorde med besked. Hela kvällen. En snabb kvällsprommis (där jag kunde konstater att det minsann märktes att den där ”väluppfostrade” fått springa lös i den gigantiska rasthagen hela veckan och helt glömt bort hur man lämpligen uppför sig i koppel), och så direkt till sängs. Ensam hemma kan man faktiskt ta datorn med sig i sängen…
Eftersom veckan som gått egentligen inte går att beskriva, så tror jag att jag skiter i det. Ni får några bilder på underverket Sam istället. På den första är han väl ca 5 minuter gammal, på de andra är han 4 dagar fyllda.
Eftersom det blev mer eller mindre live-uppdatering av både Andreas och mig i Sandras blogg, så blev det inget skrivet här. Så har du inte hängt med där innan, så får du väl läsa ikapp dig nu
Nämen hörni, nu tror jag att jag drar iväg till Mölndal, så ska vi se om vi inte kan få Sandra att klämma ur sig den där bebisen inom den närmaste framtiden.
Jag beräknar min ankomst till lunchtid. Stay tuned.
A har lagat dubbelpunkan på min cykel! Så vi har premiärcyklat idag, Månsen och jag. Ingen särskilt lång runda, dryga 3 km bara, mest beroende på att cykelvägarna fortfarande inte är sopade, allt grus är både slirigt och dessutom så vasst att det faktiskt är en punkteringsrisk. Och så var det kallare än jag trodde, det är stor skillnad på att gå och cykla, och mössa och vantar hade verkligen inte varit i vägen.
Monster var i alla fall jätteduktig. Första sträckan hade vi visserligen lite diskussioner om gångart och tempo, men sedan sprang han så lätt och fint i höjd med bakhjulet att jag ett par gånger fick lov att titta ner för att kolla om han fortfarande var med mig. Det hade ju verkat dumt om jag cyklade omkring med ett tomt koppel i näven. Och inte ett enda tjyvstopp gjorde han, det har vi haft lite problem med tidigare. Fast när jag tänker efter så är det nog Carrey som är värst på den punkten.
Nu ska jag kolla Eniro efter alternativa vägar. Jag är ganska trött på mina invanda rundor.
Kommer ni ihåg följetongen Veckans Driva? Den försvann i hanteringen och föll i glömska efter ett tag, men idag när jag gick förbi det som återstår tog jag en bild med mobilen.
Den var något större än en ordinär fotboll och syns knappt under gruset. Jag tror banne mig det är den sista snöresten i hela Kalmar.
Frågan är om inte jag är mer otålig än vad Sandra är, beträffande Kurts ankomst. Det brukar vara jag som har tålamod, och Sandra som inte klarar av att vänta alls. Kanske är grejen för Sandras del den här gången, att nu finns det verkligen ingen hon kan tjata ihjäl för att påskynda det som ska hända. Inte ens mig.
För den som inte vet, är tanken att jag ska sätta mig i bilen och åka tvärs över Sverige så snart Sandra kan ge ett någorlunda säkert besked om att förlossningsarbetet verkligen startat. Jag ska vara biträdande… nånting. Erfarenheten jag kan bidra med när det gäller mänskliga förlossningar är ju ganska begränsad, däremot har jag varit med om (och handgripligen bistått även vid komplicerade fall) vid hundratals kalvningar, men jag vet inte om det finns så särskilt mycket av de erfarenheterna som är direkt överförbara.
Att få vara med om detta som blivande mormor är givetvis en stor ära. Ännu större känns äran när inte bara Sandra, utan även Andreas, tycker att det är en bra idé. (Fast när jag tänker efter har jag inte hört det från Andreas själv, men Sandra påstår det. Hmm…) Exakt vad jag kan bidra med vet jag inte riktigt, men jag ska väl försöka fotografera en del. Och nej, ni kommer inte att få se bilder som möjligen kan passa för undervisning i obstetrik, kanske inte någon bild alls som tas där och då. Men jag ska försöka att på något vis hålla omvärlden underrättad om vad som händer när det händer.
Bara jag hinner fram i tid, jag har ändå ca fem timmars resväg. Men det vanligaste är ju att det tar rätt många timmar från start tills det är dags att åka in till BB, så vi räknar med att det ska fungera. Jag har väskan packad, kameran laddad, bilen tankad och mobilen alltid inom räckhåll. Och det skulle passa rysligt bra om det sätter igång idag, hussen har tagit kompledigt och är därefter långledig till på tisdag. Då åker han till Polen, och då passar det genast mycket sämre. Men jag antar att Kurt skiter högaktningsfullt i sådana petitesser.
Omgörning in public
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.
