lenas egna

Frågan är om inte jag är mer otålig än vad Sandra är, beträffande Kurts ankomst. Det brukar vara jag som har tålamod, och Sandra som inte klarar av att vänta alls. Kanske är grejen för Sandras del den här gången, att nu finns det verkligen ingen hon kan tjata ihjäl för att påskynda det som ska hända. Inte ens mig.

För den som inte vet, är tanken att jag ska sätta mig i bilen och åka tvärs över Sverige så snart Sandra kan ge ett någorlunda säkert besked om att förlossningsarbetet verkligen startat. Jag ska vara biträdande… nånting. Erfarenheten jag kan bidra med när det gäller mänskliga förlossningar är ju ganska begränsad, däremot har jag varit med om (och handgripligen bistått även vid komplicerade fall) vid hundratals kalvningar, men jag vet inte om det finns så särskilt mycket av de erfarenheterna som är direkt överförbara.

Att få vara med om detta som blivande mormor är givetvis en stor ära. Ännu större känns äran när inte bara Sandra, utan även Andreas, tycker att det är en bra idé. (Fast när jag tänker efter har jag inte hört det från Andreas själv, men Sandra påstår det. Hmm…) Exakt vad jag kan bidra med vet jag inte riktigt, men jag ska väl försöka fotografera en del. Och nej, ni kommer inte att få se bilder som möjligen kan passa för undervisning i obstetrik, kanske inte någon bild alls som tas där och då. Men jag ska försöka att på något vis hålla omvärlden underrättad om vad som händer när det händer.

Bara jag hinner fram i tid, jag har ändå ca fem timmars resväg. Men det vanligaste är ju att det tar rätt många timmar från start tills det är dags att åka in till BB, så vi räknar med att det ska fungera. Jag har väskan packad, kameran laddad, bilen tankad och mobilen alltid inom räckhåll. Och det skulle passa rysligt bra om det sätter igång idag, hussen har tagit kompledigt och är därefter långledig till på tisdag. Då åker han till Polen, och då passar det genast mycket sämre. Men jag antar att Kurt skiter högaktningsfullt i sådana petitesser.