lenas egna

Jamen dåså. Det verkar ju, trots min extrema bloggtorka, fortfarande finnas en och annan som har lite koll på den här bloggen. Så det kan ju fortfarande vara idé att skriva nåt.

Igår påstod jag att jag skulle skriva ”sen”. Visserligen är det ett ganska tänjbart uttryck, fast jag menade egentligen någon gång under kvällen. Men så inföll en sån där extrem och akut trötthet i tevesoffan… två gånger dessutom. Först somnade jag, sen vaknade jag och gick ut med hundarna, sen tänkte jag börja skriva men skulle bara kolla nåt mer på teve och somnade igen. Bra jobbat.

Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om… Sist skrev jag om kursstart, och kursen har förstås fortsatt. Jag tränar relativt flitigt med monsterhunden mellan kurstillfällena också, men just nu tycker jag inte att det går framåt något vidare alls. Somliga saker går nog framåt, medan andra går bakåt. Så tränar jag Dizzy också. Först var det mest som aktivering, men så tyckte jag att hon gick så jädra bra (bortsett från att hon låter jäkligt illa både mellan och under momenten), så då fick jag för mig att anmäla henne till träningstävling. Well. Jag kan ju säga att det kändes rätt bra att kunna säga att det inte är min hund. Det var inte bara det att hon lät illa (ännu värre), det var nästan inget moment som funkade heller… Mycket lämpligt hade vi klubbens båda SM-förare som ”domare”. Det hade ju varit roligare att få visa upp en Dizzy när hon är som bäst, än den här monstersystern. Å andra sidan har man ingen nytta av expertisen om man inte visar upp problemen man har.

Tja, annars då….? Det har varit mycket att göra ett tag nu, det är åtminstone känslan jag haft. Dagarna har varit fulltecknade utan dötid, men om någon frågar mig om vad jag haft att göra mer exakt så får jag inte ihop mycket som låter något… Konstigt.

Men att ha tre hundar istället för två tar tid bara det. Det blir dubbla promenader hela tiden, jag fixar helt enkelt inte alla tre samtidigt. En kväll gjorde jag en chansning och tog alla tre från bilen och in, och bestämde raskt att det gör jag inte om. Jag har inte en chans i världen att klara dem om de samtidigt går igång på något. Inte nog med att de tillsammans givetvis är starkare än vad jag är, tendensen att gå igång på något (en annan hund, en katt, en igelkott eller vad som helst) adderas inte med varje hund, den multipliceras hos varje hund med totala antalet hundar och adderas därefter. Samtidigt ökar skärpa, olydnad och ovilja att lyssna på mig med kvadraten på antalet hundar gånger π. Jag ska göra en formel för detta så ni lättare förstår.

Men den matematiska beräkningen så här långt gav mig huvudvärk. Dags för mera kaffe och sedan få igång den här dagen. Har mycket att göra ju.