lenas egna

Efter Tvååker bestämde jag mig, nu är det verkligen dags för nya glasögon. Åtminstone behövdes högre styrka, eventuellt behövde jag kanske mer än bara läsglasögon också. En tid för synundersökning bokades till nästa vecka, men idag fick jag en återbudstid som jag snabbt nappade på.

Den unga, kvinnliga optikern gjorde sitt jobb och hon konstaterade, precis som optikern som undersökte mig när jag skaffade läsglasen för några år sedan, att det lilla brytningsfel jag har är inget att bry sig om, det räcker med läsglasögon. Bra, tänkte jag, det lär ju bli bra mycket billigare så. Sedan sa hon något jag inte tänkte så mycket på vad hon menade med just då: ”Det är ju onödigt att slipa upp ett par glas för det”. Jag svarade: ”Då kan jag välja vilka bågar jag vill då?” (Jag tänkte på att A som har progressiva glas inte kan välja för smal båge.) Optikern såg lite undrande ut och jag vet inte riktigt vad hon svarade.

Hon följde mig ut i butiken och pekade på en liten ställning med glasögon i plastpåsar. Samma typ som brukar finnas på bensinmackar. 39 kronor styck. Fula som bara den. ”Du kan välja där. Styrka 2.”

Jag blev så förvånad och förvirrad att jag blev stum. Sen klämde jag fram att jag nog faktiskt ville ha nåt roligare… Då kom det, repliken som fick mig att förstå att jag inte var värd att ödsla tid på: ”Ja, jag tar betalt för synundersökningen nu då, så får du göra hur du vill sen. Vanliga läsglasögon kan du ju köpa var som helst, om du hittar nåt du vill ha på ICA t ex. Bara kom ihåg styrka 2.” Jag betalade snällt, men tänkte att vill du inte sälja, så ska du fanimej inte få sälja heller. Men kastade en förstulen blick på designerbågarna på vägen ut.

Senare passerade jag Life-butiken, och såg att det fanns ett hyggligt sortiment med läsglasögon där. Och köpte ett par rätt snygga för 300 spänn. Men jag kan inte släppa det här. Vad var det som gjorde att jag blev så avsnoppad? Varför tyckte inte människan att jag var värd ett par snygga och välsittande glasögon? Tänk om jag på riktigt hade velat ha ett par designerbågar för flera tusen (det ville jag inte, men minst tusen hade jag varit beredd att betala)?

Det bästa sättet att spara är väl att inte köpa alls, och på det viset lever väl Specsavers upp till namnet.

Jag var på apoteket igår för att hämta ut en omgång ”kärringpiller”. När jag stod med min kölapp och förstrött granskade artiklarna på allergihyllan, kom två norska, vithåriga tanter i 75-årsåldern. De skulle ha øye-dropper. Jag pekade först på ett paket, men upptäckte att det fanns så många sorter att det nog var bättre att personalen hjälpte till. Medan de diskuterade med expediten funderade jag lite över det faktum att det är ganska ovanligt med norska turister här. Tyskar och danskar är det gott om, men inte mycket norrmän. Oviktiga tankar medan jag väntade på min tur.

Det måste ha varit ungefär en timme efter explosionen i Oslo. En timme innan massakern på Utøya började. Jag visste ingenting. Antagligen inte tanterna heller.

Hemma hörde jag först om bomben, och samtidigt om ”någon form av skottlossning utanför Oslo”. Alla, både polis och media var fullt upptagna med bomben, ett samband mellan de två händelserna verkade just då lite långsökt, och ingen anade att den där ”skottlossningen” i själva verket var en massaker som även i krig skulle räknas som krigsbrott.

Senare på kvällen, när hela bilden av omfattningen och sambandet mellan händelserna började sjunka in, tänkte jag på de norska tanterna igen. Två gamla norska tanter på semester i Sverige. Just då var just de min närmaste relation till Norge, och jag undrade över om de hade något barnbarn på ön…

Och i morse var plötsligt de 15-20 döda nästan 100. Hur ofattbart mardrömslikt måste det inte ha varit på den där ön? Här är en ögonvittnesskildring. Det kommer nog fler.

Det var ju Tvååkers-utställningen fredag-lördag i helgen som var. En trevlig tillställning som vanligt, inget anmärkningsvärt inträffade. Jag hade en lätt och fullt hanterbar, men envis huvudvärk från fredag kväll, men det är ju inte heller något anmärkningsvärt och eftersom den inte var av migränsorten knappast värd att nämna ens.

Det möjligtvis anmärkningsvärda började under hemresan. Huvudvärken satt där den satt (i ögonbrynet, och det vet jag ju vad det är) och irriterade. Jag var fullt kapabel att köra bil, men efter stoppet i Ljungby där jag vrålhungrig försökte äta en Sibyllakorv som bara gjorde mig illamående, var det väldigt skönt att ha en medpassagerare som tog över ratten och jag fick sitta bredvid och blunda istället. Sista biten hem började jag frysa, vilket egentligen inte var rimligt i rådande temperatur, och när jag väl var hemma vid halv-nio-tiden stupade jag omedelbart i säng med fullt utvecklad feberfrossa.

Jag sov i stort sett i ett enda sträck i 36 timmar… Gjorde ett par halvhjärtade försök att vakna till med hjälp av lite kaffe, men somnade direkt igen. Måndag morgon vaknade jag, fortfarande med tryckande bihålor men feberfri och utan värk.

36 timmar. Men så himla sjuk var jag ju inte? Konstigt. Och konstigt att vakna och fundera över om idag var idag eller om det var igår. Eller om imorgon är idag?

Men det där var igår. Idag är jag typ frisk. Och tror att jag vet att idag är idag.

Jag har testat diverse olika galleri-plugins genom åren, och nu tänker jag installera ett nytt igen… Ska nog ta mig tiden att länka om gamla bilder också den här gången, så de kommer fram ur gömmorna.

Det finns ganska många områden där jag bara har två lägen: antingen – eller. Av eller på. Min huslighet t ex. I perioder är jag fullständigt av, gör bara minsta möjliga av hushållsysslor och knappt det. Har absolut ingen inspiration för matlagning, kommer inte på några rätter, och fixar definitivt inte att handla för mer än en dag i taget. Att göra något utöver vad som krävs för att vi inte ska svälta finns inte på kartan. Om jag skulle bli sugen på något kaffebröd t ex, så köper jag. Bakning drar ju med sig en massa disk och är inte alls värt besväret. Tycker jag då.

Men så svänger det. Jag drar igång långkok, jag experimenterar fram nya rätter, jag bakar, syltar och saftar. Jag klarar utan vidare att planera så att jag kan handla för flera dagar i taget. Jag är på.

Nyss ramlade jag in i på-läget. Det började med de där körsbären som fanns på Skyttelund. Hur mycket som helst, kom och plocka! annonserade Ullis ut på FB. Efter att jag skjutit på det i

Körsbär. Mijoners triljoner.

På-läget håller i sig. Idag tänkte jag baka bullar till Sam. Han tycker om bullar, och bullbak är sånt som mormödrar gör. Jag hade handlat det jag behövde för baket redan innan förra resan dit, men fick inte tid med det. (Jag köpte istället en stor påse bullar, men Sam missförstod syftet, bar iväg påsen och släppte den på golvet och ställde sig sen och stampade på den!). Som tur var hann jag inte börja göra degen innan jag insåg att jag nog hade tänkt lite galet när jag handlade. Meningen var att bullarna skulle fyllas med nötmassa, men jag hade köpt Nutella!? Jag är ganska osäker på hur det skulle funka som bullfyllning, så jag gjorde ett gäng muffinsar till.

Bullbaket är fortfarande inte inställt. Jag har ju köpt jäst redan, det vore ju synd att behöva slänga den. Jag ska bara komplettera med den där nötmassan. Och ägg, mjöl, mjölk och socker, för det har jag gjort slut på nu.

Ny design gav inspiration. Åtminstone till att läsa min egen blogg. Igår kväll blev jag sittande alldeles för länge, och så ett bra tag igen nu, och läste gamla inlägg. Jätteroligt att ha allt kvar ju! Det är nästan så jag sörjer hela det senaste året, att det liksom är försvunnet. På den punkten stupar Facebook tvärt vid en jämförelse. Nej, jag måste verkligen, verkligen hålla liv i bloggandet!

Det som är skrivet för länge sen läser jag liksom på ett annat sätt, som om någon annan än jag hade skrivit det, och då ser jag med en viss förvåning att jag stundom skriver ganska bra. Både välformulerat och fyndigt och ibland lite småroligt. Med en god svenska, åtminstone när jag korrat ordentligt. Och det är ju bra synd om jag skulle förvägra omvärlden min litterära begåvning, eller hur?

Så. Let’s blog!

Det hade ni inte trott, va?

Inte jag heller. Men plötsligt blev behovet påträngande. Inte av bloggskrivlust egentligen, man får nog ur sig det mesta av ordbajsnödigheten på FB (förbannade FB) kantänka. Det var mer själva bloggmekandet som drog. Den sista tidens webberier har bara handlat om WordPress, och lusten att prova på tekniker jag inte hunnit lära mig i kombination med alla nya möjligheter som kommit med WP 3.1 och nu häromdagen 3.2 har exploderat. Men eftersom man inte kan go crazy hur mycket som helst i experimenterandet på sajter som ska tjäna någon form av publikt syfte, tager man sin egen.

Så här är den nu, lenas egna i nya kläder. Ett färdigt tema den här gången, Oenology. Jag använde det till Rottis-SM-sajten, och blev förtjust i det dels för flexibiliteten – det är lätt att göra om på alla möjliga vis, dels för att det tar tillvara alla nya och lite webbnördiga features som WP numera har. Det klämmiga tilläggsnamnet jag la till; trial&error, känns för övrigt ganska passande. Det är ju det jag håller på med mest hela tiden.

Tja, vi får väl se om nya kläder och alla nördiga finesser gör att bloggeriet tar fart igen. Jag säger inget, så har jag ingenting sagt. Men 8, ÅTTA! blogginlägg på ett år är ju katastrof. Blir det inte en kraftig uppryckning kan jag ju lika gärna lägga ner.