Och med ”liket” avser jag denna blogg. Inget annat.
Tja, jag tog liksom en paus. Först ofrivilligt, sedan frivilligt. Och sedan blev det väldigt mycket längre än det var tänkt. Men nu är jag nog här igen. Här alltså.
PÃ¥ fejan är jag fortfarande inte. Jag är detoxad. Faktiskt rätt skönt, och just nu känner jag inte för att Ã¥tervända. Det kan tänkas att det bara är ett tecken pÃ¥ att det är ”den tiden pÃ¥ Ã¥ret”, dÃ¥ när jag brukar fÃ¥ en mer eller mindre allvarlig dipp. I Ã¥r har inte dippen varit värre än att jag gÃ¥tt in i mitt ide och inte orkat vara social mer än nödvändigt. (Där inne i mitt ide har jag mÃ¥tt ganska förträffligt, sÃ¥ det är inget tycka-synd-om-läge.) Däremot blev dippen ganska lÃ¥ng, jag är inte säker pÃ¥ att den är över än. LÃ¥nggrund som en badstrand pÃ¥ Öland ungefär.
Sådär, nu ser ni att både jag och bloggen lever. Jag återkommer. Kanske redan imorgon.
En kommentar till “liket lever”
Tyvärr, det är nu stängt för kommentarer här.
Skönt med ett livstecken här även om jag frågade Sandra i helgen och fick en förklaring till tystnaden.