lenas egna

Lördagsnöje 1: Handbollsmatchen. Ja, första halvlek var ett riktigt nöje, Sveriges nivå var som på Bengan-boys-tiden, spelarna flög fram, allt gick i mål, försvaret fungerade och åkte det ändå igenom något skott från polackerna stod målvakten där som en vägg. 20-9 i halvtid. Nästan så jag tänkte strunta i att se andra halvlek och åka in till stan och veckohandla som jag varit på väg att göra hela dan. Men jag stannade i soffan. Andra halvlek blev ett nöje av mera tvivelaktigt slag. Bedrövligt. Vi pratar inte mer om det.

Lördagsnöje 2: Veckohandla. Eftersom jag för en gångs skull åstadkommit en veckomatsedel och skrivit en ordentlig lista (som jag dessutom kommit ihåg att ta med mig) så var det om inte ett nöje, så åtminstone ganska okej att ta itu med detta. Trots den något udda tidpunkten. Den något udda tidpunkten, efter 18 en lördagkväll var förresten ur folktäthetssynpunkt ganska utmärkt. Men att sedan köra hem… Snöyra som hette duga, vilket gav en sikt som begränsade sig till ca 15 meter framåt och dessutom slasksträngar på vägen som orsakade vattenplaning trots krypfart. När jag svängt av från E22:an för den sista halvmilen var det inte slask som gällde, där var vägen vit och hal istället. Och lika mycket snöyra. Den bilfärden var långt ifrån ett nöje.

Lördagsnöje 3: Det sägs ju att omväxling förnöjer, och det var många år sen jag hade urinvägsinfektion sist. Så det var ju en omväxling till alla bihålediton. Likförbaskat känns underhållningsvärdet ganska begränsat. Och eftersom symptomen inte visade sig före veckohandlingsfärden, fanns inga huskursingredienser på min inköpslista.

Därmed önskar jag er en god natt och en fortsatt trevlig helg.

Det var ju Tvååkers-utställningen fredag-lördag i helgen som var. En trevlig tillställning som vanligt, inget anmärkningsvärt inträffade. Jag hade en lätt och fullt hanterbar, men envis huvudvärk från fredag kväll, men det är ju inte heller något anmärkningsvärt och eftersom den inte var av migränsorten knappast värd att nämna ens.

Det möjligtvis anmärkningsvärda började under hemresan. Huvudvärken satt där den satt (i ögonbrynet, och det vet jag ju vad det är) och irriterade. Jag var fullt kapabel att köra bil, men efter stoppet i Ljungby där jag vrålhungrig försökte äta en Sibyllakorv som bara gjorde mig illamående, var det väldigt skönt att ha en medpassagerare som tog över ratten och jag fick sitta bredvid och blunda istället. Sista biten hem började jag frysa, vilket egentligen inte var rimligt i rådande temperatur, och när jag väl var hemma vid halv-nio-tiden stupade jag omedelbart i säng med fullt utvecklad feberfrossa.

Jag sov i stort sett i ett enda sträck i 36 timmar… Gjorde ett par halvhjärtade försök att vakna till med hjälp av lite kaffe, men somnade direkt igen. Måndag morgon vaknade jag, fortfarande med tryckande bihålor men feberfri och utan värk.

36 timmar. Men så himla sjuk var jag ju inte? Konstigt. Och konstigt att vakna och fundera över om idag var idag eller om det var igår. Eller om imorgon är idag?

Men det där var igår. Idag är jag typ frisk. Och tror att jag vet att idag är idag.

Jomen det har ju hänt en grej till sen sist. Jag var till doktorn i förra veckan. Det är ingen liten grej när det gäller mig. Mina kinkiga bihålor som slår till då och då gjorde det med besked, såpass så jag gav upp. Kapitulerade. Ringde vårdcentralen. Som förstås inte ville ta emot mig ”man brukar inte ge antibiotika för sådant nu för tiden”. Nej jag vet, men med tanke på att det är minst 20 år sedan jag senast fick antibiotika, så är jag inte direkt medskyldig till problematiken med överanvändandet. Så jag fick komma. Kanske inte för min oskuld när det gäller överanvändandet, utan mera för att jag berättade att jag haft bihåleinflammation minst två gånger om året de senaste 25 åren, men inte sökt läkare för det de senaste 20…

Det tog exakt 8 minuter från att jag stoppade pengar i parkeringsautomaten tills jag åter satte mig i bilen efter läkarbesöket. Frågan är vad jag skulle dit om över huvud taget, jag kunde ju lika gärna ha pratat i telefon med doktorn. För någon form av undersökning var tydligen inte nödvändigt, han lyssnade på mig och skrev sedan ut två recept och så var det klart.

————————–

Det är omtalade åskvädret som skulle passera inatt, har passerat. I stort sett obemärkt. 10 minuters strilregn var var som bidde av det. Någon åska hörde jag aldrig, trots att molnen såg rätt lovande ut innan.

Sandra sa ju i förväg att Sam skulle komma med våren, och det blev verkligen vår på riktigt under den här veckan. Det känns ännu mer påtagligt här än där, dessutom.

På vägen hem igår konstaterade jag att isen som fortfarande låg på Hyllsjön när jag passerade förra veckan var helt borta. Och när jag kom närmare kusten var vårbruket igång, traktorer i vägen på vägarna, och gödning som spreds på höstsådden. Härhemma finns det grönt(!) gräs, fullt med krokusar i alla rabatter och blåsipporna i backen bakom garaget har slagit ut i massor.

Dagen började med strålande sol och det kändes då som om det skulle bli en sån där riktig kanondag, men vi var inte så långt in på förmiddagen förrän molnen täckte allt det blåa, och det är istället ganska kyligt. Jag hade ett tag ganska seriösa planer på att ta med båda hundarna till öppna träningen på klubben ikväll, och jag tänker inte skylla på att vädret bara blev halvbra, men min rygg är ond  och inte alls samarbetsvillig. Jag hade ju ont i den sedan jag badade Måns efter hans slaktavfallsrullning i påskveckan, den hade blivit nästan helt ok innan bebis-resan, men efter att ha umgåtts med hård bäddsoffa i sex nätter var den bra mycket sämre igen. Och sedan bilresan hem igår… Mercans pysventilfunktioner som gör att ryggstödet kan modelleras om i en mängd olika varianter hjälpte en stund, men efter halva resan var alla varianter bara obekväma, och eftersom alternativet ligga-på-rygg-med-benen-högt (av begripliga skäl) inte finns så blev jag bara stelare och stelare och ondare och ondare. Och det onda och stela som tidigare suttit enbart i ländryggen går nu därifrån och ända upp i nacken.

Nu ska vi iaf ta oss ut på någon form av längre promenad, antingen blir ryggen bättre eller sämre av det, mycket beroende på hur mycket Monsterhunden (den sk väluppfostrade) tänker rycka i kopplet. Så får vi se sen… det vore roligt att komma iväg, men är jag för stel och har för ont blir det ingen bra träning av det hela ändå.

Det har varit en skitvecka. Huvudet har gjort mer eller mindre ont hela tiden. Måndagens regelrätta migränanfall var i och för sig inte helt oväntat och delvis självförvållat efter Malmöresan, att sova på tok för lite natten (mindre än fyra timmar) innan en sådan aktivitet är inte smart alls. Tisdagens efterföljande trötthet var inte heller så oväntad, det blir gärna så efter migrän och kanske framför allt efter den tillhörande medicineringen. Att tröttheten var så extrem som den var däremot lite ovanligt.

Men sen har det fortsatt hela veckan! Inte migränont, långt ifrån, men tillräckligt för att det ska vara svårt att koncentrera sig, och framför allt den där hemska tröttheten. Om jag hade tre saker som jag normalt skulle ha hunnit på en dag, så hann jag en halv. I bästa fall. Frustrerande när jag hade många saker jag utlovat och skulle ha hunnit den här veckan. Gissa om jag ligger efter nu? Det är bara förnamnet

Igår kom A hem efter att ha varit borta på jobb hela veckan, och nästan i samma stund gick det onda över och tröttheten likaså. Jag vet inte om man ska dra några slutsatser av detta, det var nog kanske mer en slump. Hur som helst så satt jag uppe ganska sent och försökte komma ifatt en bit. Det gick rätt bra, förutom att batteriet i min mus tog slut, och med bara styrplattan är jag extremt handikappad. Inga passande batterier fanns förstås hemma, men med två datorer i huset kan man ju lätt låna grejer.

Tidigt i morse skulle jag fortsätta. Nu fungerade inte A:s mus heller? Hur stor är sannolikheten att batterierna ska ta slut i båda samtidigt? Till den fanns det dock ett nytt batteri att byta till, men det fungerade inte ändå. Nu blev jag väldigt misstänksam, tog båda mössen och testade på A:s dator. Båda fungerade.

Skit. Att leta runt i systeminställningar med styrplatta är extremt enerverande om ni vill veta. Särskilt när man inte riktigt vet vad man letar efter. Jag testade alla mina tre usb-portar med både kamera och usb-minne, alla tre fungerade. I en och en halv timme höll jag på, utan att alls veta vad jag skulle göra. Till slut kom jag på att jag skulle testa att starta om datorn med windows-partionen istället, för att se om problemet skulle kunna ringas in till Ubuntu. Men jag var inte riktigt med i uppstarten och hann inte ändra till Windows, så det gick in på Ubuntu som vanligt.

Här blev det lite pinsamt. För nu var problemet löst… En vanlig, enkel omstart. En sådan åtgärd som ofta är det allra första man tar till när man som Windows-användare har problem. Och det slog mig att någon gång igår kördes en automatisk uppdatering, och jag fick något meddelande om att en omstart krävdes, en omstart som jag inte hade tid med just då…

Så nu jädrar. Nu har jag (nästan) inget ont i huvudet*, är inte tröttare än att lite mera kaffe kommer att hålla igång mig, har en fungerande dator med framför allt en fungerande mus. Nu ska jag försöka komma ifatt lite mer. Synd bara att våren skriker på mig därute. Den stör faktiskt koncentrationen en del… Och gör att jag måste ta minst två timmars rast mitt på dagen. Damm-, päls och grushögarna på golven skriker också på mig, men det kan jag lättare låta bli att lyssna på.

—————-

* Det är egentligen inte huvudet som gör ont. Det är bihålorna.

Den här dan blev väl inte så himla bra då. Ett nytt snötäcke på den torra asfalten var det första jag såg när jag tittade ut. Visserligen så tunnt att det nästan var genomskinligt, och det har väl smält bort vid det laget, och det hör liksom till att det ska bli så några gånger, men inte är det uppmuntrande.

A mår bättre och har åkt till jobbet, och här sitter jag… och sitter. Jag mår visserligen bättre jag också, i alla delar utom bihålorna som inte gör ont (tackålov!) men är så inivassen igenkorkade att det slagit sig på balanssinnet. Alla rörelser som är snabbare än vad en sömnig sengångare brukar utföra, sätter världen i gungning och jag får vara stilla och hålla i mig tills den stannat igen. För att inte tala om hur det blir när jag snyter mig (vilket jag gör ofta och ihärdigt i ett fåfängt hopp om att dränera håligheterna i huvudet), då snurrar världen åt ena hållet och jag åt det andra.

Himla opraktiskt. Jag som skulle få så mycket gjort idag. Och snart är nässprejen slut också.

Jag har inga särskilda ursäkter för min frånvaro, mer än det vanliga, förkylning som kommer och går (mer det förra än det senare) och aldrig tycks vilja lämna mig ifred och gör mig tröttare än en igelkott så här års, plus att julen (visserligen en sällsynt nedtonad och avslappnad jul, men ändå) kom emellan och så det där med att dagarna rinner iväg fortare än man hinner säga spikmatta.

Som jag inte fick någon. Jag tror inte att jag någon jul fått det som för tillfället varit årets julklapp. Men vad gör det, spikmattan är jag lika gärna utan.

Tack för alla julkort förresten! Själv har jag förstås inte skickat något, så ta det inte personligt att inte just du fick nåt. Ingen fick. Sandra (dvs Andreas) gjorde däremot ett kenneljulkort, där jag och de fyrbenta gossarna fick vara med. Kortet finns här, eftersom Sandra saknar en massa mailadresser så var det inte så många som fick det mailvägen.

Jag har iaf överlevt julen, och förkylningen verkar nu äntligen ha övergett mig, bara lämnat rester i form av bihålor som fortfarande dummar sig om nätterna, men det hela avslutades med en storartad migrän under annandagen. Faktiskt ett av de värsta anfallen jag någonsin haft, och lite fundersam blir jag över att min kärringmedusin kan ge migrän som biverkning, och att man ska iaktta viss försiktighet om man har migrän innan, och medicineras för det. Jag vill ogärna klaga på den mycket rara doktorn jag träffade, men hade det inte varit på sin plats att kanske fråga om sådan saker innan han frikostigt skrev ut receptet? Jaja, det är snart återbesök, så får vi väl se.

När vi ändå pratar sjukdomar (vilket verkar vara det som den här bloggen mest används till nu för tiden), så tänker jag åtminstone inte skaffa mig nån svininfluensa. Jag har utan att smittas klarat två potentiella högrisktillfällen, utställningarna i Växjö och Stockholm, och nu är det dags för Göteborg. Men nu är jag minsann vaccinerad! Jag traskade iväg till närmaste VC idag, den var fullständigt folktom, i receptionen satt en ”kommer strax”-lapp och jag väntade… Och väntade. Men så fick jag se en annan lapp på väggen, ”Vaccinationer” med en pil, och jag följde pilen runt hörnet och sedan nästa pil längs en korridor, fortfarande inte en männsika, ny pil och folktomma undersökningsrum… Nästan lite kusligt faktiskt. Sen gick jag förbi en öppen dörr med en människa innanför som sa ”hej” och höll på att skrämma slag på mig. Jag får väl utgå från att hon hade någon sorts vårdutbildning för hon frågade vad jag ville och jag sa att jag ville ha en spruta och då fick jag det och sen sa vi hej och jag gick hem.

Om det nu var på riktigt med den där sprutan, och inte nåt som jag drömt, så har jag med största sannolikhet feber och muskelvärk inom 12 timmar. Denna spådom är baserad på min vaccinationshistorik. Jag har alltid reagerat, på varenda vaccination i hel mitt liv, så jag räknar kallt med det nu också. Så därför är det läge med varsin långis för dogsen nu. Imorgon kanske det bara blir kortisar.

Nähe. Om jag kanske skulle ta och sluta ynka mig över den här jämrans förkylningen, snyta mig och försöka delta i livet igen?

Först en sväng ut med hundarna. Vädret är nog inte ett dugg lämpligt för en förkyld och bihåleinflammerad krake som jag, men det skiter hundarna fullständigt i. Väglaget är dessutom direkt olämpligt för bensköra klimakterietanter med två alldeles för stora och starka och ouppfostrade jyckar som tycker just väglaget, dvs isfläckar omväxlande med packad halkig snö, omväxlande med djup lössnö, är himla lattjo.

Strategin blir därför ”en hund i var armhåla”, dvs en på var sida med kortkorta koppel för minsta möjliga spelrum, snabb (men försiktig) marsch kortast möjliga väg till närmsta lämpliga släppa-lös-ställe. Sedan blir hundarna självmotionerande, även den nyblivna veteranen blir yster som en unghund i snön.

Men först snyta mig alltså.

Sandra undrade varför jag inte bloggade, om jag nu var så pigg som jag skrev i förra inlägget. Och det kan man ju fråga sig. Men allting är ju relativt, då när jag skrev det var jag väldigt pigg jämfört med hur jag varit dagarna innan. Och jag är väl pigg nu med, om man med det menar ”inte sjuk”. Men annars är jag mest väldigt trött. Hela tiden. Egentligen har jag, eller har haft, en hel del att blogga om, men startmotorn går liksom inte igång, det finns ingen gnista. Jag behöver kanske nya tändstift?

Trött, som sagt. Jag gör det jag måste, men utan större engagemang eller entusiasm. Det jag måste, men just inget mer.

Men nu gnäller jag värre än jag behöver faktiskt. Det finns grejer som är roliga med. Att träna med Monster är för tillfället roligt. Eller åtminstone spännande. Han överraskar mig i stort sett varje gång, ibland genom att kunna utföra något alldeles klockrent, trots att vi knappt tränat på det, ibland genom att se ut som ett frågetecken när jag begär något skitenkelt, eller genom att göra något helt annat än det jag trodde vi höll på med.

Igår t ex. Jag var då extra laddad eftersom han uppfört sig så fint på kursen kvällen innan (ytterligare en överraskning!), och gick ut för att träna en stund. På coachens inrådan kan det vara smart att inleda med en inkallning eller två, för att göra av med lite överskottsbränsle. Så jag lämnade Monster sittande och gick iväg. Också på coachens inrådan ska jag för varje inkallning belöna kvarsittandet minst två gånger, eftersom det finns en viss (ähum, ganska stor) benägenhet för tjuvstarter (det behövs då inga nya tändstift hos hunden iaf!). Men när jag vände mig om fanns ingen hund kvar där jag lämnat honom… han var upptagen med att släpa upp en stor gren ur diket intill. Nytt försök, efter ett extremt tydligt S T A N N A – K V A R gick jag iväg en bit igen. Vände mig om, och visserligen var Monster kvar där jag lämnade honom, men han hade lagt sig ner och med en mycket lång hals sträckte han sig efter en mindre pinne som råkade ligga bredvid honom, och la sig därefter tillrätta och började förnöjt tugga på den…

Det tog hela fem försök, med hela tiden minskad svårighetsgrad, innan lille grisen lyckades åstadkomma ett kvarsittande som jag kunde belöna. Därmed tyckte jag att det kunde räcka med träning för den gången.

Om två veckor har vi kursavslutning med tillhörande avslutningstävling. Jag har gett mig tusan på att ha åtminstone ett moment helt klart som jag kan utföra tävlingsmässigt, och jag trodde ända tills igår att just inkallningen skulle vara det säkraste kortet. Men jag har förstås ingen aning om vad han tänker överraska med då.

Jaha. Jag åkte alltså på kurs i fredags. Kursen var på alla sätt en bra kurs. Inte för att jag lärde mig något helt nytt precis, men jag fick bekräftat att det jag kunde, det var rätt. Och det ger en trygghet som är bra att ha när det stressar till sig. För det gör det alltid på ett eller annat sätt i ”utställningsbranschen”. Söndag förmiddag hade jag ont i huvudet. Migrän i antågande trodde jag – och Sandra som satte igång att ge mig massage i nacke och axlar, men sen började jag frysa omåttligt och dessutom må illa, så det var helt klart något annat. Resan till Arlanda, väntetiden på Arlanda och sedan flygturen hem blev en enda lång huttrande längtan efter min säng.

I nämnda säng blev jag sedan kvar mer eller mindre i ett sträck till halv fyra i morse. Då var jag pigg. Nu har jag läst mail, svarat på de som ska besvaras samt skrivit ett par som skulle skrivas. Jag har läst ifatt i alla bloggar. Jag är lite hungrig för första gången sen i lördags, men tänkte vänta tills Nyhetsmorgon börjar om en kvart och ta frukost vid teven.

Sen hoppas jag piggheten håller i sig, jag har jobb att göra. En bugg på ett gammalt jobb som jag fick rapporterad före helgen men inte hann med då. Nu känner jag mig stressad över att det gått två dagar till, och risken finns att det kan gå åt många timmar bara att hitta felet. Tur att kaffe smakar gott igen.