hälsa » lenas egna

nej

Mar 112013

Nej, det går inte så bra det här. Det är väldigt mycket två steg fram och ett tillbaka, och det skulle väl gå an, om det inte emellanåt blev fem eller sju eller tio steg tillbaka. Så att det känns som ännu djupare än det var från början.

Jag vill skriva om det. Men inte prata om det. Vill egentligen inte ens ha kommentarer om det, så att skriva offentligt är ju stendumt. Men. Om ni lovar att inte komma med varken bekymrade tycka-synd-om-kommentarer eller hurtbulliga kom-igen-nu-kommentarer, så gör jag det ändå. Förmodligen bara delvis och fragmentariskt, det får bli som det blir. Det känns på nåt sätt bra (samtidigt som det inte alls känns bra) att folk vet. Vet utan att kommentera.

Det svåraste just nu är insikten om vad jag under den här tiden (som jag inte ens vet hur lång den är, för när började det egentligen?) ställt till med. För mig, för oss. Och för andra. Och som jag inte kan rätta till. En del för att det inte längre går att rätta till, en del för att jag inte förmår. Det jag inte förmår försöker jag ändå med. En sak, och lite, lite i taget. Samtidigt, under tiden, säger jag häpnadsväckande nog ja till nya saker. Just då, när jag gör det, känns det varken konstigt eller svårt, utan alldeles självklart. Det är sen, när det ska verkställas, som omöjligheten kommer. Förmår inte. Och ännu mindre förmår jag säga att jag inte förmår. För jag vill ju förmå. Ha förmågan.

För ingen ska behöva undra över det: Jo, jag får hjälp. Proffessionell. Vet inte om det har gjort någon nytta än, mer än att problemet har blivit tydligare för mig själv. Men det måste få ta den tid det tar. (Och det var inte jag som sa det, jag vill att det ska vara åtgärdat inom en bestämd tid. Typ en vecka. Som en penicillinkur.)

Det var nästan vår här ett tag, innan kölden återkom. Under tiden hann tulpanerna sticka upp ett par centimeter och snödropparna nästan börja blomma. Och det är ju trevligt. Trevligt. Tidigare vårar har jag blivit smått lyrisk över sådana fynd, i år känns det ”trevligt”. Det säger väl en del om min mentala status för närvarande.

Ljudbok

hälsa 1 kommentar »

Dec 062012

Jag läser för första gången en ljudbok. (Läser? Lyssnar på säger man kanske?) Jag har en lång period haft en strategi för att undvika de jobbiga tankarna som snurrar runt, runt när jag ska sova, som går ut på att jag sitter kvar vid teven så länge att jag är på gränsen att trilla ihop och somna innan jag tar mig till sängen. Strategin funkar sådär. Antingen somnar jag ifrån teven innan jag hunnit lägga mig, vaknar till efter ett par timmar och tar mig till sängen och har då sovit tillräckligt för att inte somna om igen, och tankarna tar mig i besittning i alla fall. Eller också lyckas jag faktiskt ta mig till sängen precis innan ögonen faller ihop, men då har klockan oftast hunnit bli minst två, vilket betyder på tok för lite sömn, vilket inte gagnar den psykiska hälsan det heller.

Men så kom jag på att jag kanske skulle testa det här med ljudbok. Och det fungerar utmärkt. Lagom lättsmält underhållning som godnattsaga i sängen, som jag kan somna till. Jag valde en bok för att den skulle vara just lättsmält underhållning, inget alltför djuplodande och ingen spännande deckare eller så. Men i går kväll var det nästan så jag satte mig upp i sängen. Det blev jättekonstigt. En av bokens huvudpersoner beskrevs med precis samma sorts ångest- och panikkänslor som jag har haft. Alltså, de uppstod i precis samma typ av situationer, hennes reaktioner på och ologiska hantering av specifika situationer var precis desamma.

Att jag inte är ensam i världen om att drabbas av en depression, det har jag fullständigt klart för mig. Men hur den yttrar sig, hur jag hanterar (eller inte hanterar) vissa saker som gett mig ångest och panik, det trodde jag var så ologiskt och konstigt att jag nog var ensam om det. Så ologiskt och konstigt att jag nästan trott ibland att jag hittat på det. Men tydligen inte. Det var en väldigt konstig känsla att lyssna på beskrivningen, jag var tvungen att backa och lyssna igen, ifall det var så att jag kanske somnat till ett par minuter och det var min hjärna som spökade? Men nej då, författaren visste precis, beskrev så på pricken alltihop.

Så. Om någon beskrivit alltihop så exakt, så måste det väl finnas åtminstone en till (och därmed förmodligen ganska många fler) som upplevt samma sak? För att författaren skulle ha fantiserat ihop det, och att jag sen skulle råka lyssna på just den boken av alla som finns att välja på, det blir för osannolikt för att vara troligt. Jag är kanske inte så konstig ändå?

Reboot

hälsa 1 kommentar »

Dec 052012

Jag tar och rebootar* lite. Bloggdesignen. Bloggskrivandet. Och mig själv.

Som tidigare framgått har jag inte mått så bra. Gör fortfarande inte, men bättre. Såpass så att jag klarar att möta människor och le och säga ”tack bra!” när de frågar hur jag mår. Inte helt sant alltså. Och det kan väl tyckas dumt att göra så (och när jag var i nedåtgående var det nog det), men det gör att jag orkar vara social igen, och faktiskt uppskatta det. Och det är bra. För nu är det på uppåtgående. Jag börjar känna att det finns rätt roliga och trevliga saker i tillvaron igen. Och jag orkar eller vill verkligen verkligen inte hålla på och älta detta hela tiden och med alla och envar. Det blir jag inte bättre av. Jag strävar uppåt och framåt nu.

Bloggdesignen blev alltså ny. Den förra, som bara blev påbörjad och som jag skulle göra själv, blev ett för stort och omfattande projekt då. Nu blev det ett färdigt tema, bara för att det skulle hända något. Lite har jag förstås gjort om, och mer kanske det blir. Det här temat är som gjort för egna påhitt. Och så är det en del plugins och grejer som jag inte fixat klart med än, så gammalt innehåll visas inte alltid som det ska.

Att få det någorlunda estetiskt tilltalande här igen är nog också en förutsättning för att få igång bloggandet igen. Det gav ingen vidare inspiration som det såg ut förut. Och jag vill ju blogga egentligen. Jag mår bra, bättre av det. Och kanske är det så att jag måste få göra saker som inte är nödvändiga, men som får mig att må lite bättre, för att förmå mig att göra det som är nödvändigt också?

Så nu rebootar jag. Och så pratar vi inte mer om det svarta och tunga, ok?

*rebootar är nördsvengelska för ”startar om” om någon undrar…

Egentligen

hälsa 2 kommentarer »

Sep 102012

Egentligen är väl det mesta ganska ok. En del reella problem av större och mindre karaktär finns det förstås, men det finns så mycket annat som är bra så det väger upp. Egentligen. Om man ser lite objektivt på det hela.

Men ändå. Ändå mår jag skit och orkar knappt ens försöka få näsan över ytan. Vinterdeppen i början på september? Eller. Om jag tänker efter kom jag kanske aldrig riktigt ur den förra. Det blev liksom aldrig någon fullständig återhämtning.

Den stora handlingsförlamningen har slagit till som aldrig förr. Samtidigt som jag drar mig undan från omvärlden.

lördagsnöjen

hälsa 2 kommentarer »

Jan 222012

Lördagsnöje 1: Handbollsmatchen. Ja, första halvlek var ett riktigt nöje, Sveriges nivå var som på Bengan-boys-tiden, spelarna flög fram, allt gick i mål, försvaret fungerade och åkte det ändå igenom något skott från polackerna stod målvakten där som en vägg. 20-9 i halvtid. Nästan så jag tänkte strunta i att se andra halvlek och åka in till stan och veckohandla som jag varit på väg att göra hela dan. Men jag stannade i soffan. Andra halvlek blev ett nöje av mera tvivelaktigt slag. Bedrövligt. Vi pratar inte mer om det.

Lördagsnöje 2: Veckohandla. Eftersom jag för en gångs skull åstadkommit en veckomatsedel och skrivit en ordentlig lista (som jag dessutom kommit ihåg att ta med mig) så var det om inte ett nöje, så åtminstone ganska okej att ta itu med detta. Trots den något udda tidpunkten. Den något udda tidpunkten, efter 18 en lördagkväll var förresten ur folktäthetssynpunkt ganska utmärkt. Men att sedan köra hem… Snöyra som hette duga, vilket gav en sikt som begränsade sig till ca 15 meter framåt och dessutom slasksträngar på vägen som orsakade vattenplaning trots krypfart. När jag svängt av från E22:an för den sista halvmilen var det inte slask som gällde, där var vägen vit och hal istället. Och lika mycket snöyra. Den bilfärden var långt ifrån ett nöje.

Lördagsnöje 3: Det sägs ju att omväxling förnöjer, och det var många år sen jag hade urinvägsinfektion sist. Så det var ju en omväxling till alla bihålediton. Likförbaskat känns underhållningsvärdet ganska begränsat. Och eftersom symptomen inte visade sig före veckohandlingsfärden, fanns inga huskursingredienser på min inköpslista.

Därmed önskar jag er en god natt och en fortsatt trevlig helg.

trettisex timmar, en sorts rekord

hälsa 1 kommentar »

Jul 192011

Det var ju Tvååkers-utställningen fredag-lördag i helgen som var. En trevlig tillställning som vanligt, inget anmärkningsvärt inträffade. Jag hade en lätt och fullt hanterbar, men envis huvudvärk från fredag kväll, men det är ju inte heller något anmärkningsvärt och eftersom den inte var av migränsorten knappast värd att nämna ens.

Det möjligtvis anmärkningsvärda började under hemresan. Huvudvärken satt där den satt (i ögonbrynet, och det vet jag ju vad det är) och irriterade. Jag var fullt kapabel att köra bil, men efter stoppet i Ljungby där jag vrålhungrig försökte äta en Sibyllakorv som bara gjorde mig illamående, var det väldigt skönt att ha en medpassagerare som tog över ratten och jag fick sitta bredvid och blunda istället. Sista biten hem började jag frysa, vilket egentligen inte var rimligt i rådande temperatur, och när jag väl var hemma vid halv-nio-tiden stupade jag omedelbart i säng med fullt utvecklad feberfrossa.

Jag sov i stort sett i ett enda sträck i 36 timmar… Gjorde ett par halvhjärtade försök att vakna till med hjälp av lite kaffe, men somnade direkt igen. Måndag morgon vaknade jag, fortfarande med tryckande bihålor men feberfri och utan värk.

36 timmar. Men så himla sjuk var jag ju inte? Konstigt. Och konstigt att vakna och fundera över om idag var idag eller om det var igår. Eller om imorgon är idag?

Men det där var igår. Idag är jag typ frisk. Och tror att jag vet att idag är idag.

en grej till

hälsa Kommentering avstängd

Jul 142010

Jomen det har ju hänt en grej till sen sist. Jag var till doktorn i förra veckan. Det är ingen liten grej när det gäller mig. Mina kinkiga bihålor som slår till då och då gjorde det med besked, såpass så jag gav upp. Kapitulerade. Ringde vårdcentralen. Som förstås inte ville ta emot mig ”man brukar inte ge antibiotika för sådant nu för tiden”. Nej jag vet, men med tanke på att det är minst 20 år sedan jag senast fick antibiotika, så är jag inte direkt medskyldig till problematiken med överanvändandet. Så jag fick komma. Kanske inte för min oskuld när det gäller överanvändandet, utan mera för att jag berättade att jag haft bihåleinflammation minst två gånger om året de senaste 25 åren, men inte sökt läkare för det de senaste 20…

Det tog exakt 8 minuter från att jag stoppade pengar i parkeringsautomaten tills jag åter satte mig i bilen efter läkarbesöket. Frågan är vad jag skulle dit om över huvud taget, jag kunde ju lika gärna ha pratat i telefon med doktorn. För någon form av undersökning var tydligen inte nödvändigt, han lyssnade på mig och skrev sedan ut två recept och så var det klart.

————————–

Det är omtalade åskvädret som skulle passera inatt, har passerat. I stort sett obemärkt. 10 minuters strilregn var var som bidde av det. Någon åska hörde jag aldrig, trots att molnen såg rätt lovande ut innan.

inte bara nästan vår

hälsa, hundar 4 kommentarer »

Apr 132010

Sandra sa ju i förväg att Sam skulle komma med våren, och det blev verkligen vår på riktigt under den här veckan. Det känns ännu mer påtagligt här än där, dessutom.

På vägen hem igår konstaterade jag att isen som fortfarande låg på Hyllsjön när jag passerade förra veckan var helt borta. Och när jag kom närmare kusten var vårbruket igång, traktorer i vägen på vägarna, och gödning som spreds på höstsådden. Härhemma finns det grönt(!) gräs, fullt med krokusar i alla rabatter och blåsipporna i backen bakom garaget har slagit ut i massor.

Dagen började med strålande sol och det kändes då som om det skulle bli en sån där riktig kanondag, men vi var inte så långt in på förmiddagen förrän molnen täckte allt det blåa, och det är istället ganska kyligt. Jag hade ett tag ganska seriösa planer på att ta med båda hundarna till öppna träningen på klubben ikväll, och jag tänker inte skylla på att vädret bara blev halvbra, men min rygg är ond och inte alls samarbetsvillig. Jag hade ju ont i den sedan jag badade Måns efter hans slaktavfallsrullning i påskveckan, den hade blivit nästan helt ok innan bebis-resan, men efter att ha umgåtts med hård bäddsoffa i sex nätter var den bra mycket sämre igen. Och sedan bilresan hem igår… Mercans pysventilfunktioner som gör att ryggstödet kan modelleras om i en mängd olika varianter hjälpte en stund, men efter halva resan var alla varianter bara obekväma, och eftersom alternativet ligga-på-rygg-med-benen-högt (av begripliga skäl) inte finns så blev jag bara stelare och stelare och ondare och ondare. Och det onda och stela som tidigare suttit enbart i ländryggen går nu därifrån och ända upp i nacken.

Nu ska vi iaf ta oss ut på någon form av längre promenad, antingen blir ryggen bättre eller sämre av det, mycket beroende på hur mycket Monsterhunden (den sk väluppfostrade) tänker rycka i kopplet. Så får vi se sen… det vore roligt att komma iväg, men är jag för stel och har för ont blir det ingen bra träning av det hela ändå.

jälla huvve

hälsa, IT & webb 4 kommentarer »

Mar 262010

Det har varit en skitvecka. Huvudet har gjort mer eller mindre ont hela tiden. Måndagens regelrätta migränanfall var i och för sig inte helt oväntat och delvis självförvållat efter Malmöresan, att sova på tok för lite natten (mindre än fyra timmar) innan en sådan aktivitet är inte smart alls. Tisdagens efterföljande trötthet var inte heller så oväntad, det blir gärna så efter migrän och kanske framför allt efter den tillhörande medicineringen. Att tröttheten var så extrem som den var däremot lite ovanligt.

Men sen har det fortsatt hela veckan! Inte migränont, långt ifrån, men tillräckligt för att det ska vara svårt att koncentrera sig, och framför allt den där hemska tröttheten. Om jag hade tre saker som jag normalt skulle ha hunnit på en dag, så hann jag en halv. I bästa fall. Frustrerande när jag hade många saker jag utlovat och skulle ha hunnit den här veckan. Gissa om jag ligger efter nu? Det är bara förnamnet

Igår kom A hem efter att ha varit borta på jobb hela veckan, och nästan i samma stund gick det onda över och tröttheten likaså. Jag vet inte om man ska dra några slutsatser av detta, det var nog kanske mer en slump. Hur som helst så satt jag uppe ganska sent och försökte komma ifatt en bit. Det gick rätt bra, förutom att batteriet i min mus tog slut, och med bara styrplattan är jag extremt handikappad. Inga passande batterier fanns förstås hemma, men med två datorer i huset kan man ju lätt låna grejer.

Tidigt i morse skulle jag fortsätta. Nu fungerade inte A:s mus heller? Hur stor är sannolikheten att batterierna ska ta slut i båda samtidigt? Till den fanns det dock ett nytt batteri att byta till, men det fungerade inte ändå. Nu blev jag väldigt misstänksam, tog båda mössen och testade på A:s dator. Båda fungerade.

Skit. Att leta runt i systeminställningar med styrplatta är extremt enerverande om ni vill veta. Särskilt när man inte riktigt vet vad man letar efter. Jag testade alla mina tre usb-portar med både kamera och usb-minne, alla tre fungerade. I en och en halv timme höll jag på, utan att alls veta vad jag skulle göra. Till slut kom jag på att jag skulle testa att starta om datorn med windows-partionen istället, för att se om problemet skulle kunna ringas in till Ubuntu. Men jag var inte riktigt med i uppstarten och hann inte ändra till Windows, så det gick in på Ubuntu som vanligt.

Här blev det lite pinsamt. För nu var problemet löst… En vanlig, enkel omstart. En sådan åtgärd som ofta är det allra första man tar till när man som Windows-användare har problem. Och det slog mig att någon gång igår kördes en automatisk uppdatering, och jag fick något meddelande om att en omstart krävdes, en omstart som jag inte hade tid med just då…

Så nu jädrar. Nu har jag (nästan) inget ont i huvudet*, är inte tröttare än att lite mera kaffe kommer att hålla igång mig, har en fungerande dator med framför allt en fungerande mus. Nu ska jag försöka komma ifatt lite mer. Synd bara att våren skriker på mig därute. Den stör faktiskt koncentrationen en del… Och gör att jag måste ta minst två timmars rast mitt på dagen. Damm-, päls och grushögarna på golven skriker också på mig, men det kan jag lättare låta bli att lyssna på.

—————-

* Det är egentligen inte huvudet som gör ont. Det är bihålorna.

nähepp

hälsa 1 kommentar »

Mar 172010

Den här dan blev väl inte så himla bra då. Ett nytt snötäcke på den torra asfalten var det första jag såg när jag tittade ut. Visserligen så tunnt att det nästan var genomskinligt, och det har väl smält bort vid det laget, och det hör liksom till att det ska bli så några gånger, men inte är det uppmuntrande.

A mår bättre och har åkt till jobbet, och här sitter jag… och sitter. Jag mår visserligen bättre jag också, i alla delar utom bihålorna som inte gör ont (tackålov!) men är så inivassen igenkorkade att det slagit sig på balanssinnet. Alla rörelser som är snabbare än vad en sömnig sengångare brukar utföra, sätter världen i gungning och jag får vara stilla och hålla i mig tills den stannat igen. För att inte tala om hur det blir när jag snyter mig (vilket jag gör ofta och ihärdigt i ett fåfängt hopp om att dränera håligheterna i huvudet), då snurrar världen åt ena hållet och jag åt det andra.

Himla opraktiskt. Jag som skulle få så mycket gjort idag. Och snart är nässprejen slut också.

Äldre inlägg