lenas egna

Vinägerchipsen är tillbaka! Vi är många som har väntat och längtat.

Fredag kväll, först shepherd’s pie och ett glas rött, sen Idol (yes, I’m addicted) och en stooor påse salt&vinegar (som Sandra sa, dom är lite lama, men bättre än inget). En perfekt fredagkväll.

Jag, som oftast inte pratat högt med någon mänsklig varelse under hela dagen, vill ofta prata lite när A kommer hem på kvällen. För att få igång konversationen berättar jag om någon av de trivialiteter som hänt under dagen.

-Jag vet, säger A då. Det har jag läst i din blogg.

Måste jag sluta blogga nu, för att vi ska ha något att prata om? Eller är det lugnt så länge inte A bloggar, så att åtminstone han har något nytt att komma med?

Planeringen för dagen har tagit form. Hussen är och kollar in Bauhaus nu, vilket gör att jag fick ytterligare en stund på mig att stjälpa i mig mera kaffe. När han kommer tillbaka åker vi ut och lägger ett spår. Sedan in till stan för presentinköp (tyvärr måste det bli inne i stan, det hade varit mycket bekvämare om det kunnat ske på stora köpcentret i stället). Under tiden har spåret legat till sig, så det blir lagom för Månsen att ta det sen. Och så kan båda två få rejsa ordentligt efter det.

Sedan hem, dusch och ombyte innan kalas. Så bra allting blir. Och effektivt (särskilt effektivt är det att kalaset innefattar middag!).

Vad som däremot inte klarnat är vädret. Det började ju så bra, men är nu grått, innan jag ens fått på mig kläder. Men man kan ju inte få allt här i världen. Åtminstone inte på samma dag.

Vad ska man säga om den här dagen? Sovit länge, lätt huvudvärk, kaffe, huvudvärken snart botad (mera kaffe), lite småprat, bloggläsning. Solen skiner (idag igen!).

Så långt.

Vad som kommer sen beror på. Om det igår febriga barnet har tillfrisknat blir det barnkalas, och då ska present inhandlas först. Beroende på när kalaset är (för det har vi av någon anledning ingen koll på alls), så kanske det inte blir så mycket mer av den här dagen.

Annars. Hussen vill ta en rekognoseringstur på nyöppnade Bauhaus, det tror jag inte att jag vill. Jag vill lägga ett fältspår. Jag vet var det finns bra åkrar, vall där tredjeskörden är bärgad. Perfekt.

Apropå absolut ingenting: Idag är det exakt 12 veckor kvar till julafton.

Nu ska jag åka och handla. Vilket inte har ett dugg med ovanstående att göra. Kvällens middag blir som klippt ur en Viktväktarbok *not*: Frasvåfflor med sylt och grädde.

Morgondagens middag vet jag inte… mer är att det ska bli något rejält starkt! Sådär så man blir svettig i pannan, snoret rinner och öronvaxet smälter. Imorgon befinner sig nämligen A i Borås, och jag behöver inte ta några som helst hänsyn. Om vi hade haft en indisk take-away här, så hade valet varit givet, men det har vi inte. Får joxa till nåt åt det hållet på egen hand, helt enkelt.

Ikväll kan jag äntligen hämta ut boken på Statoil. Så nu ska vi börja plugga, Monstret och jag. Synd att han inte är lika mycket lagd åt det teoretiska hållet som jag, isf skulle vi nog vara klara för Lkl3 framåt helgen. (Om det fanns teoretiska prov, that is.)

Ikväll är vi också “bortbjudna” på fika. Dvs det började med att jag ringde Kå för att höra om han kunde skjutsa hem mig eller A ikväll, våran bil ska lämnas på verkstad för service i hans trakter i morgon, och det enklaste är att ställa den på plats ikväll. Jorå, det kunde han visst. Och föreslog att vi kunde komma hem till honom och fika först. “Du kan väl göra en äppelkaka och ta med dig”.

Som den lydiga moder jag är, ska jag alltså baka äppelkaka nu. Jag har förresten, om någon undrar, kommit igång med sånt jag skulle komma igång med nu. Sedan igår eftermiddag har jag jobbat på, flitig som en myra.

Vilken pärs! En vanlig förkylning som utlöste migrän och sen en bidragande magsjuka för säkerhets skull… I två dygn klarade jag med knapp nöd att hasa mig mellan sängen och toan och tillbaka igen. Dygn tre utsträcktes mina hasningar till både kök och soffa. Mera detaljerat än så tror jag ingen vill ha det.

Idag då? Tja, jag är inte precis på topp än. Men iaf i lodrätt ställning. Det tar ju ett tag innan man återställt balansen i kroppen, inte bara med vätska, utan med diverse gifter som koffein och nikotin, så man mår som man brukar igen. Men jag jobbar på det.

Carrey har uppgraderats till servicehund. En gång medan jag mådde som sämst och just haft en knästående omfamning av toastolen kände jag ett starkt behov att borsta tänderna, men kände att jag inte riktigt skulle klara att både hålla undan håret och borsta tänderna och samtidigt hålla mig i nivå över handfatskanten, så med min svaga stämma ropade jag på A. Men han hade hockey eller fotboll eller nåt sånt på teven och hörde förstås inte. Däremot kom Carrey, men han kunde inte hjälpa mig med mitt problem. Så jag sa till honom att hämta husse, varpå han direkt sprang iväg och jag hörde att han pep lite, och sedan kom tillbaka igen. Trögfattad husse. Då fick jag en snilleblixt och gav Carrey tandkrämstuben och sa åt honom att ge den till husse. Såna uppdrag älskar han, och knatade iväg igen. Och trots att jag mådde apa, kunde jag inte låta bli att flina åt husses kommentarer: “men vad har du?” “får jag den!” “var har du fått tag i den?”. Inte förrän efter flera minuter gick det in i husses medvetande (det skulle ju tränga in genom hockey-koncentrationen) att Carrey aldrig nånsin skulle ta en tandkrämstub olovandes ens om den låg på golvet. Att det kanske betydde något. Så jag fick hjälp. Carrey är en hjälte!

Nu ska jag försöka reda ut vad det var jag skulle göra innan jag blev sjuk och sedan göra det.

Jag hade faktiskt planer för den här veckan. Men just nu betalar jag rätt dyrt att jag så duktigt förträngde att jag mådde rätt risigt redan i lördags eftermiddag. Förmiddagen (det blev föralldel bättre framåt eftermiddagen) på Sofiero var jädrigt kall och blåsig, och trots att jag var rejält påklädd med långkallingar och allt, och dessutom traskade omkring insvept i en fleecefilt (man kan göra sig känd på olika sätt…), så frös jag som en skit. Jag tror inte på det där snacket om att man blir förkyld av att frysa, det ska till basselusker för det, men om man redan har skiten i kroppen så kan man ge det en rejäl skjuts. Och det har jag alltså lyckats bra med.

Huvudet dunkar, jag har feber och har faktiskt legat nerbäddad hela förmiddagen. Nu krävde ju hundägandet att jag ändå tog mig upp på benen och ut ett slag, och det har jag klarat av. Jag har sneglat lite på hur köket ser ut (hemskt!) men bestämt mig för att inte göra något åt det. Jag tar nog och kryper ner i sängen igen. För ska det bli nåt av mina planer för veckan får jag allt se till att bli frisk fort.

Jag har kommit så långt med projektjobbet nu att jag skickat iväg fakturan (mitt livs första, cool känsla!). Nu är det bara lite övervakning ett tag. Därmed har jag inte jobbat hela dagen. Idag har jag gjort annat också.

Det har inte blivit ordentligt städat här på hur länge som helst. Ett varv med dammsugaren när dammråttorna växt sig till grävlingar och går till attack, det är väl ungefär allt. Nu hade jag inte tänkt mig nån storstädning precis, men lite grundligare än infångade av dammgrävlingar iaf. Jag var riktigt sugen på att torka golv och få känna såpalukt i näsan. Såna känslor infinner sig inte så värst ofta, så det var bäst att passa på medan det varade.

Men dammsugning först. Plötsligt var Monster rädd för dammsugaren! Han som alltid vilt morrande har “försvarat” mig, och oavbrutet och ihärdigt attackerat munstycket för att döda den, tyckte nu att den var läskig. (Förmodligen hade han väl trott att den var död och begraven eftersom den inte visat sig på så länge, och sen bara kom den fram igen och var lika levande som tidigare!) Nu innebär en rädd monsterhund inte att han springer och gömmer sig, han gick istället med och bevakade hela tiden, men hoppade kvickt åt sidan när dammsugaren riktade sig mot honom. Och det enda som visade hur läskigt han egentligen tyckte det var, var svansstumpen, som inte befann sig mellan benen för dit når den inte, men var hårt tryckt neråt iaf. Och då är det läskigt på allvar!

Sen skulle jag då torka golv. Men vad jag inte fattar är hur i hela friden en nästan full flaska med såpa bara kan gå upp i rök? Den bara fanns inte! Och finns fortfarande inte. Jag vet med 100% säkerhet att jag hade en full eller nästan full (jag kan ha tagit ur den en gång) flaska sist jag använde den. Och det finns bara ett skåp att välja på att ställa in en såpaflaska i. Men för säkerhets skull har jag kollat även i badrummet, i förrådet på balkongen, i diverse andra skåp i köket som inte innehåller något som ens är i närheten av städartiklar. Men såpan är väck.

Tusan också, jag som var så sugen på att torka golv. Nu kommer det säkert att dröja ett halvår tills jag blir sugen på det nästa gång.

Jag tror jag chockade alla, mina barn, Anders, mina syskon och inte minst mig själv med det jag sa igår. Plötsligt bara sa jag det, det som jag velat säga så länge. Plötsligt infann sig tillfället när det passade, när det var lätt och naturligt att säga det. På sätt och vis kan jag nog tacka farmor för det. Och jag tror att hon blev väldigt glad om hon lyssnade.

Begravningen var jättebra och helt i farmors stil. Enkelt och utan stora, högtidliga ord.

Idag har luften gått ur mig helt, jag känner mig ungefär som en urvriden disktrasa. Och med nästan hundra mil i bil igår är det väl inte alltför konstigt.