Vad ska man säga om den här dagen? Sovit länge, lätt huvudvärk, kaffe, huvudvärken snart botad (mera kaffe), lite småprat, bloggläsning. Solen skiner (idag igen!).

Så långt.

Vad som kommer sen beror på. Om det igår febriga barnet har tillfrisknat blir det barnkalas, och då ska present inhandlas först. Beroende på när kalaset är (för det har vi av någon anledning ingen koll på alls), så kanske det inte blir så mycket mer av den här dagen.

Annars. Hussen vill ta en rekognoseringstur på nyöppnade Bauhaus, det tror jag inte att jag vill. Jag vill lägga ett fältspår. Jag vet var det finns bra åkrar, vall där tredjeskörden är bärgad. Perfekt.

Apropå absolut ingenting: Idag är det exakt 12 veckor kvar till julafton.

Nu ska jag åka och handla. Vilket inte har ett dugg med ovanstående att göra. Kvällens middag blir som klippt ur en Viktväktarbok *not*: Frasvåfflor med sylt och grädde.

Morgondagens middag vet jag inte… mer är att det ska bli nÃ¥got rejält starkt! SÃ¥där sÃ¥ man blir svettig i pannan, snoret rinner och öronvaxet smälter. Imorgon befinner sig nämligen A i BorÃ¥s, och jag behöver inte ta nÃ¥gra som helst hänsyn. Om vi hade haft en indisk take-away här, sÃ¥ hade valet varit givet, men det har vi inte. FÃ¥r joxa till nÃ¥t Ã¥t det hÃ¥llet pÃ¥ egen hand, helt enkelt.

Ikväll kan jag äntligen hämta ut boken på Statoil. Så nu ska vi börja plugga, Monstret och jag. Synd att han inte är lika mycket lagd åt det teoretiska hållet som jag, isf skulle vi nog vara klara för Lkl3 framåt helgen. (Om det fanns teoretiska prov, that is.)

Ikväll är vi ocksÃ¥ “bortbjudna” pÃ¥ fika. Dvs det började med att jag ringde KÃ¥ för att höra om han kunde skjutsa hem mig eller A ikväll, vÃ¥ran bil ska lämnas pÃ¥ verkstad för service i hans trakter i morgon, och det enklaste är att ställa den pÃ¥ plats ikväll. JorÃ¥, det kunde han visst. Och föreslog att vi kunde komma hem till honom och fika först. “Du kan väl göra en äppelkaka och ta med dig”.

Som den lydiga moder jag är, ska jag alltså baka äppelkaka nu. Jag har förresten, om någon undrar, kommit igång med sånt jag skulle komma igång med nu. Sedan igår eftermiddag har jag jobbat på, flitig som en myra.

Vilken pärs! En vanlig förkylning som utlöste migrän och sen en bidragande magsjuka för säkerhets skull… I tvÃ¥ dygn klarade jag med knapp nöd att hasa mig mellan sängen och toan och tillbaka igen. Dygn tre utsträcktes mina hasningar till bÃ¥de kök och soffa. Mera detaljerat än sÃ¥ tror jag ingen vill ha det.

Idag då? Tja, jag är inte precis på topp än. Men iaf i lodrätt ställning. Det tar ju ett tag innan man återställt balansen i kroppen, inte bara med vätska, utan med diverse gifter som koffein och nikotin, så man mår som man brukar igen. Men jag jobbar på det.

Carrey har uppgraderats till servicehund. En gÃ¥ng medan jag mÃ¥dde som sämst och just haft en knästÃ¥ende omfamning av toastolen kände jag ett starkt behov att borsta tänderna, men kände att jag inte riktigt skulle klara att bÃ¥de hÃ¥lla undan hÃ¥ret och borsta tänderna och samtidigt hÃ¥lla mig i nivÃ¥ över handfatskanten, sÃ¥ med min svaga stämma ropade jag pÃ¥ A. Men han hade hockey eller fotboll eller nÃ¥t sÃ¥nt pÃ¥ teven och hörde förstÃ¥s inte. Däremot kom Carrey, men han kunde inte hjälpa mig med mitt problem. SÃ¥ jag sa till honom att hämta husse, varpÃ¥ han direkt sprang iväg och jag hörde att han pep lite, och sedan kom tillbaka igen. Trögfattad husse. DÃ¥ fick jag en snilleblixt och gav Carrey tandkrämstuben och sa Ã¥t honom att ge den till husse. SÃ¥na uppdrag älskar han, och knatade iväg igen. Och trots att jag mÃ¥dde apa, kunde jag inte lÃ¥ta bli att flina Ã¥t husses kommentarer: “men vad har du?” “fÃ¥r jag den!” “var har du fÃ¥tt tag i den?”. Inte förrän efter flera minuter gick det in i husses medvetande (det skulle ju tränga in genom hockey-koncentrationen) att Carrey aldrig nÃ¥nsin skulle ta en tandkrämstub olovandes ens om den lÃ¥g pÃ¥ golvet. Att det kanske betydde nÃ¥got. SÃ¥ jag fick hjälp. Carrey är en hjälte!

Nu ska jag försöka reda ut vad det var jag skulle göra innan jag blev sjuk och sedan göra det.

Jag hade faktiskt planer för den här veckan. Men just nu betalar jag rätt dyrt att jag sÃ¥ duktigt förträngde att jag mÃ¥dde rätt risigt redan i lördags eftermiddag. Förmiddagen (det blev föralldel bättre framÃ¥t eftermiddagen) pÃ¥ Sofiero var jädrigt kall och blÃ¥sig, och trots att jag var rejält pÃ¥klädd med lÃ¥ngkallingar och allt, och dessutom traskade omkring insvept i en fleecefilt (man kan göra sig känd pÃ¥ olika sätt…), sÃ¥ frös jag som en skit. Jag tror inte pÃ¥ det där snacket om att man blir förkyld av att frysa, det ska till basselusker för det, men om man redan har skiten i kroppen sÃ¥ kan man ge det en rejäl skjuts. Och det har jag alltsÃ¥ lyckats bra med.

Huvudet dunkar, jag har feber och har faktiskt legat nerbäddad hela förmiddagen. Nu krävde ju hundägandet att jag ändå tog mig upp på benen och ut ett slag, och det har jag klarat av. Jag har sneglat lite på hur köket ser ut (hemskt!) men bestämt mig för att inte göra något åt det. Jag tar nog och kryper ner i sängen igen. För ska det bli nåt av mina planer för veckan får jag allt se till att bli frisk fort.

Jag har kommit så långt med projektjobbet nu att jag skickat iväg fakturan (mitt livs första, cool känsla!). Nu är det bara lite övervakning ett tag. Därmed har jag inte jobbat hela dagen. Idag har jag gjort annat också.

Det har inte blivit ordentligt städat här på hur länge som helst. Ett varv med dammsugaren när dammråttorna växt sig till grävlingar och går till attack, det är väl ungefär allt. Nu hade jag inte tänkt mig nån storstädning precis, men lite grundligare än infångade av dammgrävlingar iaf. Jag var riktigt sugen på att torka golv och få känna såpalukt i näsan. Såna känslor infinner sig inte så värst ofta, så det var bäst att passa på medan det varade.

Men dammsugning först. Plötsligt var Monster rädd för dammsugaren! Han som alltid vilt morrande har “försvarat” mig, och oavbrutet och ihärdigt attackerat munstycket för att döda den, tyckte nu att den var läskig. (Förmodligen hade han väl trott att den var död och begraven eftersom den inte visat sig pÃ¥ sÃ¥ länge, och sen bara kom den fram igen och var lika levande som tidigare!) Nu innebär en rädd monsterhund inte att han springer och gömmer sig, han gick istället med och bevakade hela tiden, men hoppade kvickt Ã¥t sidan när dammsugaren riktade sig mot honom. Och det enda som visade hur läskigt han egentligen tyckte det var, var svansstumpen, som inte befann sig mellan benen för dit nÃ¥r den inte, men var hÃ¥rt tryckt nerÃ¥t iaf. Och dÃ¥ är det läskigt pÃ¥ allvar!

Sen skulle jag då torka golv. Men vad jag inte fattar är hur i hela friden en nästan full flaska med såpa bara kan gå upp i rök? Den bara fanns inte! Och finns fortfarande inte. Jag vet med 100% säkerhet att jag hade en full eller nästan full (jag kan ha tagit ur den en gång) flaska sist jag använde den. Och det finns bara ett skåp att välja på att ställa in en såpaflaska i. Men för säkerhets skull har jag kollat även i badrummet, i förrådet på balkongen, i diverse andra skåp i köket som inte innehåller något som ens är i närheten av städartiklar. Men såpan är väck.

Tusan också, jag som var så sugen på att torka golv. Nu kommer det säkert att dröja ett halvår tills jag blir sugen på det nästa gång.

Jag tror jag chockade alla, mina barn, Anders, mina syskon och inte minst mig själv med det jag sa igår. Plötsligt bara sa jag det, det som jag velat säga så länge. Plötsligt infann sig tillfället när det passade, när det var lätt och naturligt att säga det. På sätt och vis kan jag nog tacka farmor för det. Och jag tror att hon blev väldigt glad om hon lyssnade.

Begravningen var jättebra och helt i farmors stil. Enkelt och utan stora, högtidliga ord.

Idag har luften gått ur mig helt, jag känner mig ungefär som en urvriden disktrasa. Och med nästan hundra mil i bil igår är det väl inte alltför konstigt.

Sandra ringde just och hade lite frågor om begravningen imorgon. Jag hade nästan glömt den. Inte glömt att vi skulle på begravning, naturligtvis inte, och inte glömt att det var imorgon, men jag hade liksom missat att imorgon är just imorgon. Att det redan har gått häften av dagen innan.

Tidsnöd. Igen. Vad ska jag ha på mig? Måste jag tvätta något? När ska jag hinna det? Ska hundarna få följa med och sitta i bilen eller ska jag ringa pensionatet och se om vi kan lämna in dom över dagen bara? Hur dags måste vi åka?

Och hur mycket annat måste jag hinna idag eftersom jag ska vara borta hela dagen imorgon? Vem av oss handlar och fixar mat ikväll? Ska A vara hemma eller har han sagt att han skulle ner till bygget (blir det någonsin klart förresten)?

Eftersom tiden är knapp har jag absolut inte tid att sitta här och skriva strunt.

Det kom av sig något, det uppryckta hundlivet. Halsontig och febrig imorse kände jag genast att det blir ingen skog idag. Efter en stunds vädjanden från alla tre pojkarna i familjen (A påstod iaf att hundarna vädjade de också) gav jag med mig för en kortare tur än den vi tänkt oss. Inget spårande, ingen kaffekorg. Men hundarna fick iaf röja runt länge i skogen, och dom var väl lika lyckliga för det. A letade kantareller, jag letade lite halvhjärtat en stund men satt sen mest på en stubbe och tog närbilder av grässtrån. Försöker lära mig det där med bländare och exponeringstid, och tillämpar learning by doing.

Kantarellskörden blev mager, det räckte till ett par mackor åt oss var, men vi såg några ställen med knappnålshuvudstora, så  om en vecka eller två finns det nog mer. Några Karl-Johan fanns det, men förvuxna och maskätna. Jag såg murklor också, men dom har jag lite för stor respekt för för att riktigt våga mig på. Och sen läste jag att murklor är vårsvampar, så det kanske inte var det ens. Men det såg ut så. Eller möjligen var det vildsvinsbajs.

Jag kan förresten vara så himla generös så jag bjuder Ullis sambo på adressen till svamphimlen: den ligger i skogen mellan Oxlehall och Hulekvill. Då vet ni precis va? Förra året plockade vi tolv kg. På en timme. 30 liter i rensat skick.

Hur jag mår nu? Tja, fortfarande halsontig och kanske lite febrig. Inte tillräckligt för att jag ska kalla mig sjuk, men jag har inte gjort många knop idag.

Idag på förmiddagen dog min farmor. Hon var väldigt gammal, och hon hade levt klart. Hon fick både vara relativt pigg och rörlig för sin ålder, och dessutom klar i huvudet, ända till slutet. Och hon fick somna in hemma, precis som hon ville.

Redan i flera år har hon sagt att hon inte ville bli äldre, att det räckte nu. Så det känns inte alls sorgligt. Det är klart att det är lite ledsamt, men det kändes som om både Sandra och Kristoffer blev ledsnare än jag när jag ringde och meddelade.

Jag är tacksam för allt farmor har lärt mig. Det är massor. Hur man lagar såna saker som kalops och dillkött och surstek, hur man gör avslutningen vid tån när man stickar strumpor, att man ska stöta sönder kärnorna i körsbär och ha med fröet inuti när man kokar sylt, hur man ser skillnad på gråsparvar och pilfinkar. Farmor kunde bolla med fem bollar och stå på händerna mot skafferidörren. Fast det är förstås ett tag sen. Det var när jag var liten.