Nämen hörni, nu tror jag att jag drar iväg till Mölndal, så ska vi se om vi inte kan få Sandra att klämma ur sig den där bebisen inom den närmaste framtiden.
Jag beräknar min ankomst till lunchtid. Stay tuned.
Telefonen ringer. Jag studsar till och tänker ”NU är det nog dags!”
”Vad var det den där salvan hette?”
”Hydrocortison.”
(Den komplediga hussen ringer från Apoteket.)
Det går en halvtimme. Så ringer telefonen. Jag studsar till och tänker ”Men NU är det dags!”
”Vad var det för kex jag skulle köpa?”
”Brago.”
(Den komplediga hussen ringer från ICA.)
Suck.
Frågan är om inte jag är mer otålig än vad Sandra är, beträffande Kurts ankomst. Det brukar vara jag som har tålamod, och Sandra som inte klarar av att vänta alls. Kanske är grejen för Sandras del den här gången, att nu finns det verkligen ingen hon kan tjata ihjäl för att påskynda det som ska hända. Inte ens mig.
För den som inte vet, är tanken att jag ska sätta mig i bilen och åka tvärs över Sverige så snart Sandra kan ge ett någorlunda säkert besked om att förlossningsarbetet verkligen startat. Jag ska vara biträdande… nånting. Erfarenheten jag kan bidra med när det gäller mänskliga förlossningar är ju ganska begränsad, däremot har jag varit med om (och handgripligen bistått även vid komplicerade fall) vid hundratals kalvningar, men jag vet inte om det finns så särskilt mycket av de erfarenheterna som är direkt överförbara.
Att få vara med om detta som blivande mormor är givetvis en stor ära. Ännu större känns äran när inte bara Sandra, utan även Andreas, tycker att det är en bra idé. (Fast när jag tänker efter har jag inte hört det från Andreas själv, men Sandra påstår det. Hmm…) Exakt vad jag kan bidra med vet jag inte riktigt, men jag ska väl försöka fotografera en del. Och nej, ni kommer inte att få se bilder som möjligen kan passa för undervisning i obstetrik, kanske inte någon bild alls som tas där och då. Men jag ska försöka att på något vis hålla omvärlden underrättad om vad som händer när det händer.
Bara jag hinner fram i tid, jag har ändå ca fem timmars resväg. Men det vanligaste är ju att det tar rätt många timmar från start tills det är dags att åka in till BB, så vi räknar med att det ska fungera. Jag har väskan packad, kameran laddad, bilen tankad och mobilen alltid inom räckhåll. Och det skulle passa rysligt bra om det sätter igång idag, hussen har tagit kompledigt och är därefter långledig till på tisdag. Då åker han till Polen, och då passar det genast mycket sämre. Men jag antar att Kurt skiter högaktningsfullt i sådana petitesser.
Sommartid. Och precis som när vintertiden började i höstas, hade det undgått mig fullständigt i förväg, vilket aldrig någonsin hänt tidigare år. Men idag var inte förvirringen lika stor som den blev i höstas, när det tog en lång stund innan vi fattade varför vi och olika klockor i huset inte alls var överens. Idag snappade jag direkt.
Själva sommaren känns dock mer avlägsen nu än den gjorde i förrgår. Fredagens helt fantastiska väder och värme, byttes igår ut mot råkall dimma och hård blåst, som frampå kvällen dessutom berikades med ösregn. Men det är väl smällar man får ta, hur skulle det se ut om vägen framåt ständigt var spikrak? Och idag verkar vädret aningen snällare igen.
I fredags började jag faktiskt få stressont i magen (och just den sjukan är verkligen inget jag brukar drabbas av i första taget) av allt jag låg efter med först för att jag mått risigt hela veckan, och sen för att datorn mådde risigt. Jag kämpade ifatt en del, men långt ifrån allt. Räknade med att köra ett sen kvälls-nattpass, men somnade faktiskt ifrån.
Igår bestämde jag mig för att helt sonika vända ryggen åt det stressframkallande, och sket i att ens slå på datorn. Hela dagen. Istället städade jag. Mycket välbehövligt. Jag påskpyntade, och det var nog första gången på flera år tror jag bestämt. Jag gick lååååångt med hundarna i den kalla dimman, mina nya hundbyxor som var på tok för varma och täta i fredags var utmärkt lagoma igår. Ingen träning, bortsett från en platsliggning. På tal om träning kom jag på en sak igår, återkommer till det.
Jag dammade av fritösen igår, det var ett par år sen den användes sist. Nu är inte ordet ”damma” helt relevant när det gäller fritöser, det är konstigt för hur väl man än rengjort den sist, så är den ändå kladdig (och inte precis oljig, utan klibbig), och det mest utanpå när man tar fram den igen. Obegripligt. Jag testade att fritera kycklingvingar, och det blev ett alldeles utmärkt resultat. Den experimentella såsen a là man tager vad man haver får dock falla i barmhärtig glömska, men med klyftpotatis till blev det ändå en helt ok lördag-tv-middag.
Jo, jag köpte nya batterier till musen igår också. För de tog slut på riktigt sen. Och nu ska jag försöka jobba ifatt en del måste-saker.
Men det där jag kom på om träning först: jag har ju flera månader fram till alldeles nyss haft en oemotståndlig konkurrent när det gäller Månsen uppmärksamhet, nämligen snön. Jag har tagit det lite med ett leende, snö är ändå inget jag kommer att behöva konkurrera med på tävling. Men på promenaden igår kom jag att tänka på en annan svår (kanske rentav svårare än snö) konkurrent: lekande barn. Det har vi hittills aldrig utsatts på klubben, knappast heller under träning på hemmaplan eftersom jag väljer bort såna ställen, men det slog mig att man faktiskt kan råka ut för det på tävling! Ser Monster barn, särskilt barn som leker och tjoar och kanske springer, då är det kört. Då finns inte jag i hans medvetande längre. Då vill han bara vara ett av dessa barn.
Håhåjaja. Lite träning på dagisgården kanske? Undrar om det skulle uppskattas?
Klyftpotatis, oxfilé, sparris och bearnais. Och ett (eller två eller kanske tre) glas rött. En helt ok middag en onsdag i februari.
Vi fick en anledning att fira. En ganska udda, och på sätt och vis lite tveksam anledning att fira.
I höstas hjälpte A vännerna Ullis och Håkan att bygga nytt badrum. Och då blev han så himla sugen på att återuppta snickeriet igen. Han höll på med det ett par år för länge sen, innan vi träffades, han kan det mesta inom byggeri och vet vad det innebär. Denna sugenhet i kombination med en osäkerhet om vad som skulle hända på jobbet, där varslen duggat tätt det senaste året, gjorde att han bestämde sig för att satsa på att köra lite byggverksamhet vid sidan av åtminstone tills vidare, för att kanske övergå helt till det om det visade sig finnas jobb så det räcker. Anders är inte precis av den sorten som kan hia sig*, så innan jag visste ordet av hade han införskaffat både firmabil och en hel del verktyg och maskiner (jag trodde han hade allt redan, men där hade jag visst fel).
Enda problemet var hur övergången skulle gå till. Det är svårt att ta större jobb om man bara har fritiden att tillgå, svårt att säga upp sig från en fast, om än aningen oviss anställning om man inte vet att man har jobb nog. Men så kom ytterligare ett varsel. A tog chansen, erbjöd sig att gå mot ett tämligen fördelaktigt avtal, och efter en del förhandlingar fick han precis som han ville. Idag skrevs papperen på.
Det innebär att han jobbar kvar i två månader till, och har sedan gott om tid att få sin firma i rullning. Skulle det visa sig att det inte går när avtalet slutar, så är det inte så himla långt kvar till pensionen sen.
Visst var det värt att fira? Men ändå lite som att man skulle ha dåligt samvete, det är ju många som blir uppsagda utan förmånliga avtal. Men ändå. Vi är glada, och vi firar ikväll.
*hia sig är småländska och betyder hejda sig.
Och kaffe på sängen.
Jag blev plötsligt extremt sugen på ostbågar, eller godis. Eller varför inte både-och? Eller kanske nån sorts kaffebröd, eller både ostbågar, godis och kaffebröd? Jag menar, det är ju fredag!
Men ute är det snöstorm. Med betoning på både snö och storm. Senaste rundan jag gjorde med hundarna var rent obehaglig, snön piskade så man knappt såg vart man gick. Och med tanke på att jag måste ta en liten sväng till senare ikväll så vill jag verkligen inte gå ut nu. Undrar om jag kan övertala han som sitter i fåtöljen mittemot? Visserligen hamnade han tydligen i nån svårartad paltkoma och har somnat, men han kanske tycker att det är en jättebra idé om jag väcker honom och frågar? Han kan t o m få välja själv om han vill gå till Pressbyrån eller Konsum.
Jag häller upp ett glas vin och funderar lite på saken.
Det rör på sig på vårfronten minsann. För idag såg och hörde jag ett alldeles riktigt, äkta vårtecken, ett sånt som naturen bjöd på. Och hade jag bara haft kameran med mig när jag var ute med hundarna, så hade jag kunnat publicera en bild liknande den nedan som ett Dagens Vårtecken, men det hade jag inte och regeln lyder att det måste vara egna bilder. Den här hittade jag på lindbergfotodesign.com.
Sträckande sångsvanar. Mina svanar flög dock mycket ordentligare, på ett långt rakt led.
Det rör på sig på köksbänken också. I en liten bunke ligger en grå sörja och bubblar sakta. Jag har satt mitt livs första surdeg. När jag började leta recept förstod jag att den här surdegstrenden är inget man skojar bort, det är seriöst så inihoppsan, och min lilla surdeg är nog nästintill en hädelse. Den innehåller nämligen jäst, och så ska det inte vara om man är rättrogen. Men jag gör som jag själv vill, sådeså. Imorgon ska det bakas, så får vi se hur det blir.
Fest igår. A:s dotter J fyllde tretti, och vi var inbjudna till kalas. Jag tänkte på förhand i mitt stilla sinne att det verkade vara väldigt storslaget och nästan pompöst för ett 30-årskalas, men det verkar vara lite så i den släkten och det är ju deras val. Förklaringen kom när det visade sig att vi i själva verket var inbjudna till bröllop. Överraskningsmomentet blev nog precis som de önskat, ingen hade anat någonting i förväg.
Det blev en väldigt trevlig tillställning, och idag mår jag väl som jag förtjänar. Det kunde ha varit mycket värre, men det kunde ha varit bättre också. Dagen har mest tillbringats i soffan med filt och kudde och teve på låg volym. Nu har jag iaf åstadkommit en långrunda med hundarna, husse har åkt på hockey, och jag borde väl kanske se vad skåpen har att erbjuda i matväg tills han kommer hem igen… Om jag orkar.
Jag har tittat igenom alla korten från igår, det var bara ren tur att jag i sista stund bestämde mig för att ta med kameran, nu kom den ju väl till pass och faktiskt verkar en hel del av korten vara användbara så jag tänkte försöka sätta ihop en fin fotobok till brudparet. Bilderna är ju av privat familjealbumskaraktär så de tänker jag inte visa upp här. Men jag råkade visst fastna på en bild jag också, iförd 79-kronorsklänningen och ny frisyr. Och urringning.
Med anledning av morgondagens kalas gav jag mig ut på ett mission impossible idag. En styck klänning, behov: stort. Ett par skor, behov: inte fullt så stort. Klänningsletandet verkade tröstlöst till att börja med, det fanns banne mig bara tunikor, och det var klänning jag skulle ha punkt slut. Men så hittade jag den, klänningen jag kände att jag ville ha, den fanns i rätt storlek(!) och den råkade hänga på en reaställning. 79 kronor. Va?!
Skobehovet uppgraderades raskt till stort. De första skorna jag fick ögonen på var riktigt snygga, rea men rätt dyra ändå, men det var framför allt klackhöjden som gjorde mig lite tveksam. Mina fötter har blivit bortskämda med lång- och skogspromenadvänliga skor, och min tidigare ganska stora förmåga när det gäller att gå i högklackat både länge och mycket har sakta men säkert avtagit. Så jag svängde runt hyllan, hittade ett annat par nästan lika snygga, med en lagom klack och ett väldigt lagom pris. 250 riksdaler.
Summa 329 kronor. Och det var utan att ens försöka göra fynd, de bara kom till mig.
För att fullborda det hela gjorde jag ett besök hos frissan sen också. Det var ingen rea där, det kostade mer än skor och klänning tillsammans, men så är jag som ny nu också.
Mission completed.