lenas egna

Fest igår. A:s dotter J fyllde tretti, och vi var inbjudna till kalas. Jag tänkte på förhand i mitt stilla sinne att det verkade vara väldigt storslaget och nästan pompöst för ett 30-årskalas, men det verkar vara lite så i den släkten och det är ju deras val. Förklaringen kom när det visade sig att vi i själva verket var inbjudna till bröllop. Överraskningsmomentet blev nog precis som de önskat, ingen hade anat någonting i förväg.

Det blev en väldigt trevlig tillställning, och idag mår jag väl som jag förtjänar. Det kunde ha varit mycket värre, men det kunde ha varit bättre också. Dagen har mest tillbringats i soffan med filt och kudde och teve på låg volym. Nu har jag iaf åstadkommit en långrunda med hundarna, husse har åkt på hockey, och jag borde väl kanske se vad skåpen har att erbjuda i matväg tills han kommer hem igen… Om jag orkar.

Jag har tittat igenom alla korten från igår, det var bara ren tur att jag i sista stund bestämde mig för att ta med kameran, nu kom den ju väl till pass och faktiskt verkar en hel del av korten vara användbara så jag tänkte försöka sätta ihop en fin fotobok till brudparet. Bilderna är ju av privat familjealbumskaraktär så de tänker jag inte visa upp här. Men jag råkade visst fastna på en bild jag också, iförd 79-kronorsklänningen och ny frisyr. Och urringning.

Med anledning av morgondagens kalas gav jag mig ut på ett mission impossible idag. En styck klänning, behov: stort. Ett par skor, behov: inte fullt så stort. Klänningsletandet verkade tröstlöst till att börja med, det fanns banne mig bara tunikor, och det var klänning jag skulle ha punkt slut. Men så hittade jag den, klänningen jag kände att jag ville ha, den fanns i rätt storlek(!) och den råkade hänga på en reaställning. 79 kronor. Va?!

Skobehovet uppgraderades raskt till stort. De första skorna jag fick ögonen på var riktigt snygga, rea men rätt dyra ändå, men det var framför allt klackhöjden som gjorde mig lite tveksam. Mina fötter har blivit bortskämda med lång- och skogspromenadvänliga skor, och min tidigare ganska stora förmåga när det gäller att gå i högklackat både länge och mycket har sakta men säkert avtagit. Så jag svängde runt hyllan, hittade ett annat par nästan lika snygga, med en lagom klack och ett väldigt lagom pris. 250 riksdaler.

Summa 329 kronor. Och det var utan att ens försöka göra fynd, de bara kom till mig.

För att fullborda det hela gjorde jag ett besök hos frissan sen också. Det var ingen rea där, det kostade mer än skor och klänning tillsammans, men så är jag som ny nu också.

Mission completed.

Det var en gång två små möss. En vit och en grå. De bodde med alla sina triljoner syskon på det stora IKEA-varuhuset. Men så en dag – igår- kom två snälla människor på besök och sa: ”De skulle ju kunna få flytta hem till oss! Tänk så glada våra hundar skulle bli!” De snälla människorna var visserligen snälla, men kanske lite obetänksamma. De tänkte inte alls på om mössen skulle bli glada eller inte.

Så mössen fick följa med hem till de snälla människornas snälla hundar. De snälla hundarna blev glada och tog varsin mus i munnen. Den röda hunden tog den grå musen, den grå hunden tog den vita musen. Efter ett tag blev de lite ovänner, för den röda hunden ville först ha båda mössen, men sedan fick den grå hunden den grå musen och så blev det lungt. Hundarna vårdade mössen ömt, men på sitt eget vis, och lite senare såg mössen helt annorlunda ut.

Det här inlägget blev istället för ett annat som jag funderat över i flera dagar, men som nog inte blir. Det skulle handla om den här tiden för 29 år sedan, då jag väntade Sandra. En tid som jag förstås tänker rätt mycket på nu, när Sandra väntar sitt barn. Det var en tid med väldigt mycket känslor, som väl alla graviditeter är. Men känslorna handlade inte bara om det. En lång tid under hösten och fram till jul tillbringade jag på sjukhus, sittande hos min mamma. I mellandagarna gick hon bort. De tre resterande månaderna av graviditeten minns jag väldigt lite av. Jag hade som sagt velat skriva mycket mer om detta, men de känslor som kommer fram är svåra att uttrycka. Jag har försökt, men när jag läser vad jag skrivit så blir det inte som jag menade.

Planen för denna nyårsafton var först och främst att gå en rejäl långpromenad med dogsen för att om möjligt få dem lite trötta inför kvällen. Tvingade att gå någorlunda ordentligt i koppel lite längre sträckor ger lite menatal trötthet, och fritt lösspringande däremellan möjligen fysisk dito. Så tänkte jag. Men det var så inihelvete kallt, så min mentalitet räckte inte för att försöka åstadkomma något snyggt koppelgående. Och dessutom mötte vi rådjur flera gånger under vägen, särskilt förstås på de platser där det är tänkbart att släppa hundarna, så något sådant spring blev det inte tal om. Jag såg sammanlagt 7 rådjur, måste man ut i skogen för att slippa dem eller? Givetvis är det jag som är tröttast, både mentalt och fysiskt. Men hundarna fick åtminstone såpass att de ligger avslappnade och nöjda.

Nu har jag värmt mig med en glögg, hussen sover middag på order av mig. Inte för att nyårsfirandet blir så överdrivet storslaget, men det är väl kul om vi är vakna båda två kanske. Fortsättningen på planen är nu dusch och ångbastu för min del (sen borde jag väl vara varm rätt igenom?), därefter hade jag tänkt mig gemensam matlagning. Rosa bubbel är inhandlat till hussen och mig, fyllda märgben till de fyrbenta gossarna. Det blir nog bra det här.

…vart jag tagit vägen, så är jag här. Men jag har tydligen fått jordens mest envisa förkyling, som har hållit i sig hur länge som helst nu. Så fort jag tycker att den börjar ge med sig och att jag börjar bli piggare igen, så tar den nya tag och jag återgår till tidigare tillstånd av snorighet, sprängande bihålor och en närmast total orkeslöshet. Så det är inte bara bloggen som blivit försummad, det har i stort sett allting annat också blivit.

Så var det den här extremt omänskliga kylan också. Den kan ju ta knäcken på vem som helst. I varje fall tar den knäcken på mig. I söndags skulle jag gå en promenad med hundarna, det var ju så vacket vinterväder, gubevars. Promenaden blev betydligt kortare än jag tänkt, dels pga att hundarna var mer än lovligt jobbiga (det var då jag kom på att deras jobbighet som gradvis ökat troligen berodde på att jag gått samma vända varje dag sedan snön kom, och att den vändan utmynnar i lösspringade på Karlssons Äng, så båda hundarna hade nu drabbats av en alldeles för hög förväntan för att kunna hålla sig i skinnet), dels på att jag började frysa om fingrarna nåt alldeles infernaliskt redan efter några minuter. Innan jag var hemma igen värkte fingrarna så jag knappt kunde hålla tårarna tillbaka, och väl inne, när upptiningen börjat, då kunde jag inte det längre. I en kvart satt jag på toa och tjöt som en barnunge med fingrarna i ljummet vatten. Fy för den lede, vad ont det gjorde! Visst hade jag väl kunnat satt på mig bättre på händerna, men jag måste ju kunna hantera kopplen också!

Sandra tyckte att jag skulle ta med mig kameran ut i vintervädret, men jag fattar inte hur jag skulle kunna hantera den? Jag vägrar t o m att plocka upp bajs när det är så här jädra kallt som det varit.

16 minusgrader blev vår bottennotering. Och visst, jag veeet, det har varit mycket kallare på andra håll, och på många håll är det alldeles normalt i flera månader, men jag skiter i såna jämförelser. Grejen för mig är ju hur kallt jag upplever att det är, och jag upplever det som fullständigt omänskligt vedervärdigt. Idag har kylan gett med sig en del, det är väl ”bara” några enstaka grader nu, å andra sidan ska vi visst ha en ny omgång blåst och kratigt snöfall över oss igen redan i eftermiddag…

Nu ska jag snyta mig och gå och grava en lax.

Jaha, då blev klockan över midnatt idag igen. Men jag är på väg mot sängen, det är jag. Det var jag igår också, vid ettiden. Men precis när jag skulle resa på mig började ett reprisavsnitt av Parkinson, ett avsnitt med tillbakablickar på musikergäster genom åren, alltifrån Bing Crosby till Sting. Och gäster i det här avsnittet var Michael Bublé och Rod Stewart. Så jag blev sittande i soffan, och eftersom jag egentligen var på väg att resa mig blev det på soffkanten, liksom bara på ena skinkan. Och blev sittande så till programmet var slut en timme senare…

Sen började Diggiloo, och jag fortsatte att sitta där på en skinka bortåt en halvtimme till, inte precis för att jag inte kunde lämna programmet, mer för att jag vid det laget blivit för trött för att resa mig. Fördelen(?) med att sitta längst ut på soffkanten på bara ena skinkan, är att man somnar banne mig inte.

Men nu är det raska steg till sängen via tandborsten, imorgon (idag) är det nämligen måndag, och jag hade tänkt att jag skulle ta och börja ett nytt och bättre liv då. Jösses, så strukturerad och effektiv jag kommer att vara!

Jag tänkte blogga. Hade faktiskt uppslag för åtminstone tre bloggposter idag. Men sedan klockan 07.30 är det någon som håller på att perforera huset jag bor i genom att ihärdigt köra med en slagborrmaskin i betongväggen. Jag klarar inte att tänka. Alls.

Frågan är om jag klarar av att genomföra en fredagsstädning? Hur mycket kan man skylla på slagborrande i betongvägg?

Precis som jag misstänkte, så glömde jag bort efit-uppdraget igår, redan efter fyra bilder. Det blev ju lite fjuttigt… Jag kanske skulle gå in för en efod-vecka i stället? Ett Foto Om Dagen i en vecka? Det är ju inte värre än vad somliga alltid gör.

Om jag inte glömt bort det, så skulle ni kanske ha fått se mitt hackande och mixande och fräsande och rörande som så småningom resulterade i en Chicken Vindaloo, en very hot* anrättning som som föll mycket väl ut. Jag blev väldigt nöjd själv, och middagsgästen Håkan påstod att det var det godaste han ätit på flera år? Det var ändå ett litet risktagande, för jag har aldrig lagat det så helt från grunden förut, ingen färdig ”cooking sauce” eller ens en curry paste att grunda med.

Ni skulle kanske också ha fått se när herrarna såg på fotboll (KFF spelade visst oavgjort mot Helsingborg), eller när vi åt, eller när A ganska omedelbart efter maten somnade som en liten gris i fåtöljen, eller när Håkan och jag gemensamt försökte åstadkomma en formel i Excel (det gick sådär… dvs inte alls), eller när jag sedan skjutsade hem Håkan, eller när jag gick ut med hundarna i regnet, eller rentav när jag själv därefter hällde upp det efterlängtade vinglaset (fasen vad man blir sugen på vin när man inte kan dricka!) som jag bara hann smaka på innan jag slocknade i soffan som gris nr två.

Smeten i långpannan förresten. Receptet hittade jag hos Raz och blev väldigt sugen på att prova. Jag hade rätt i mitt antagande att formen var för stor, men prova du också föralldel, jag tror absolut att recpetet är värt det, men en form av typen ”liten långpanna” är nog mycket lämpligare för att få rätt konsistens.

——————————————————————

* Receptet föreslog 12 chilifrukter. Det tyckte även en sån som jag var i vassaste laget, så jag köpte bara fyra. Och fegade sen och hade bara i tre. Visst blev det Very Hot ändå, men både Håkan och jag gillar ju Extra Very Very Hot och en Vindaloo ska verkligen vara det, så vi hällde på extra chili flakes när vi åt. Och nästa gång ska jag nog ha i åtminstone fem chilisar.

Det var tydligen för sent att fylla på med kaffe igår kväll. Migränen hade redan gjort entré, jag kände det innan jag somnade, och i morse var det bara att knapra i sig ett par piller och återvända till sängen. Det var nog ett bland de värsta anfallen ever. Så jäkla ont så länge händer inte så ofta. Klarar inte ljus och inte ljud, och att vara i upprätt ställning några minuter (för toabesök t ex) kräver en kraftansträngning av stora mått. Äta eller dricka går inte heller, allt är äckligt.

Nån gång mitt på dagen ringde Carin, och bara tack vare att jag just varit på toa och sedan stod i köket för att peta i mig ytterligare piller svarade jag. Men jag lät nog som en zombie i luren, fattade först inte vem det var och var osäker på om jag över huvud taget kände någon Carin… Hon fattade som tur var direkt vad det var med mig och avslutade samtalet. Skulle ringa imorgon tror jag? Annars gör jag det.

Inte förrän efter sju ikväll klarade jag att vara uppe, och kunde få i mig först lite kaffe och efter det lite att äta, och sedan mera kaffe. Och plötsligt, ungefär som att stänga av en kran, var värken som bortblåst. Mycket märkligt.

Och imorgon är en annan dag. Då jävlar. Då ska jag väl äntligen kunna få en må-bra-dag, vara effektiv och få saker gjorda? Men eftersom den här veckan blev som den blev står städning och hundarna högst på prioritetslistan.

Det börjar bli en prestigefråga nu, vilken citronpaj är godast, min eller Sandras? Här kommer mitt recept, så får vi väl hoppas att Sandra lägger ut sitt också, så ni kan provbaka och jämföra.

Pajdeg:
200 g vetemjöl (ca 3,3 dl)
225 g smör
50 g socker (ca 0,6 dl)
1 äggula

Citronkräm:
4 äggulor
4 msk maizenamjöl
1½ dl vatten
2 dl socker
3 msk citronsaft
skal av 2 citroner
50 g smör

Marängtäcke:
4 äggvitor
110 g socker (ca 1,3 dl)
1 msk citronsaft

Gör pajdegen som vanligt, tryck ut i en form och förgrädda 10 min i 275° (säger receptet, i min ugn blir kanterna brända då, 7 minuter räcker).

Koka maizena, vatten och socker till det tjocknar. Blanda i gulor och citron, sist smör. Misstag jag gjort som du inte behöver göra om: kastrullen ska stå kvar på värmen medan gulorna rörs i, annars blir krämen alldeles för lös.

Vispa vitorna hårt. Blanda i socker och citron.

Bred ut krämen i pajskalet, och marängen ovanpå. Grädda 10-15 min i 175°.