hundar » lenas egna

Det vackra vintervädret

Dec 052012

- och hur man undviker att njuta av det

Jag tänkte att om jag är så positiv jag bara kan, och enbart tänker på hur vackert det är, så kanske jag kan njuta av en långpromenad i vinterlandskapet. Vi har fått mycket snö, men idag sken solen och omgivningarna såg ut som ett julkort.

Julkortsvinter

Det gick inte så bra, men nu vet jag åtminstone hur man inte ska göra.

För det första: man ska klä sig lagom, och inte för varmt. Det innebär att man tar hänsyn inte bara till temperatur och vindstyrka, utan också hur djup, tung och packad snön kan tänkas vara där du tänker gå. Det gjorde inte jag.

För det andra: välj med fördel en väg som är plogad om snön är djup, eller åtminstone ordentligt upptrampad. Det gjorde inte jag.

Ekstockar. Vid en plogad väg.

För det tredje: om man medför en eller annan hund, vilket kan vara positivt, välj helst ett exemplar som man inte behöver bli arg på hela tiden för att den antingen drar som en oxe i kopplet (när den är kopplad) eller inte kommer direkt när man kallar in (när den är lös). Det gjorde inte jag.

Rätt rejäla stockar.

Om man noga planerar ovanstående punkter, så kanske man kan orka lyfta blicken och vara på tillräckligt gott humör för att se att det faktiskt är vackert. Det gjorde inte jag. Efter första biten genom skogen var jag redan ganska slut, det var visserligen en smal stig upptrampad, men Monster som var kopplad där eftersom vi passerar bakom en rad hus, drog som en tok hit och dit i ren glädjeyra (han gillar ju snön). Därefter skulle vi korsa landsvägen och gå på en skogsväg, och jag tänkte att tar jag mig bara dit så blir det bättre, där kan han ju gå lös… Jag tänkte inte på att små skogsvägar blir inte plogade förrän skogsägaren behöver ha den plogad. Kanske inte på hela vintern. Monster flög glatt iväg genom drivorna, jag pulsade i knähög, vindpackad snö i säkert 50 meter innan jag gav upp. Stövlarna fulla med snö, benen fulla med mjölksyra och hela jag genomsvettig. Och Monster som verkligen inte hade lust att vända redan…

Monsterhunden. Glad och olydig.

Nej. Det gick inte så bra. Och jag har två hundar kvar som inte fått mer än snabbrastningar än så länge. Nu ska jag gå ut med dem, men det blir mer på hemmaplan, där jag vet att det är plogat alternativt traktorspår att följa.

Tack tack

hundar Kommentering avstängd

Aug 222012

Tack Mello. Jag får köpa nya glasögon. Igen. Tur att läsglasögon inte kostar någon större förmögenhet. Jag får motvilligt medge att hon hade rätt, den där optikern som tyckte att det inte var nån idé att kosta på mig ”riktiga” glasögon. Inte när det ska förbrukas i den här takten.

det är mycket nu

hundar, huset, trädgård 2 kommentarer »

Jun 012012

Det har hänt en del sen sist. Och händer fortfarande. Jag lider absolut inte brist på saker att blogga om, men tiden att göra det saknas. Eller orken. När tiden möjligen infinner sig frampå kvällskvisten är jag ofta halvdöd. Så här kommer den senaste månaden eller så i en salig röra, mest i bildform. En del bilder är tagna med mobilen, och har kvalité därefter. Så vet jag inte om bilderna visas som de ska, men har inte tid att ordna med det nu. Ni får experimentera själva. [edit: problemet åtgärdat.]

En kylig helg i början på maj åkte vi ända till Holland (där det verkligen var iskallt) och hämtade hem vår nya familjemedlem, Mello. En liten orädd och nyfiken typ, som snabbt fann sig tillrätta i vår lilla och röriga hem, med de stora pojkarna och med att bo i skogen (det är en bit mellan Rotterdam och Böle, både bildligt och bokstavligt). Han är fullständigt orädd för allting och tycker att sova, det kan man göra lite var som helst.

Kristi Himmelfärdshelgen hade värmen kommit, äppelträden blommade som allra mest och vi satte igång på allvar med huset. Den gamla verandan revs, det var knak och brak och ljudet från tigersåg och borrhammare (eller vad heter en sån där sak som man bilar upp betong med?). Några meter därifrån låg Mello i en hage och softade. Lite oväsen var inte mycket att bry sig om, tyckte han.

Nämnde jag att äppelträden blommade? Och gullvivorna. Det finns vilda gullvivor i min trädgård. Me like.

På fredagen var det ännu varmare. Där den rivna verandan stått skulle det grävas för en ny. Anders funderade en stund över saken, och åkte sedan in till stan och spontanhyrde en liten grävmaskin. Skinande som ett barn på julafton kom han hem igen och berättade att de hade inte den minsta modellen, så han fick lov att ta en större (finns det inte vatten får man nöja sig med vin). En otålig väntan (fortfarande som ett barn på julafton) på att den skulle anlända , när den äntligen gjorde det uppstod ett problem. Köra grävmaskin är inget man gör sådär utan vidare. Jag hade väl tagit för givet att han kunde, eftersom han nu åkte och hyrde än, hur Anders själv tänkte vet jag inte riktigt… Han provkörde en stund i syrénriset bakom smedjan, det gick väl… inte så bra. Men hjälpen fanns förstås nära, ett telefonsamtal och nån timme senare fanns Kristoffer på plats, lugn och tillbakalutad satt han där och med stor precision grävde det som skulle grävas. Anders fick ta rollen som arbetsledare istället, och kunde sedan ägna resten av helgen åt att snickra gjutform. Jag passade förstås på med lite miljöträning för Mello. Han tittade intresserat men lugnt på grävmaskinen en stund och återgick sen till att jaga insekter.

Ja, vi tar väl några fler valpbilder också då.

This gallery contains 36 photos

jag veeeet…

hem & familj, hundar 4 kommentarer »

Jun 072010

Nån gång inom en snar framtid ska jag nog börja blogga igen. När utställningen är över nästa vecka t ex. Då kommer jag nog att få tid över att tänka andra tankar än de som rör utställningsadministration igen.

Idag fyller jag år. Något som jag faktiskt på fullt allvar hade glömt bort. Jag tänkte på det häromdan, men sen föll det bort igen. Ja, jag har ju huvvet fullt med annat, som sagt. När A väckte mig imorse, och han sa något som inte var den vanliga frasen han brukar väcka mig med, så förstod jag först inte alls vad han sa. Han upprepade ”hardenäran”. Då hörde jag visserligen, men fattade inte. Faktiskt inte förrän han talade om för mig att jag fyller år idag, gick det in. Sedan åkte han och jobbade, och jag fortsatte med utställningsjobbet vid datorn. Så började det trilla in gratulationer på FB, och jag fick tänka till igen innan jag fattade. FB är bra på just att påminna om när ens vänner fyller år så man kan gratulera (och man får också ovanligt många gratulationer på det viset), men det borde faktiskt påminna om att man själv fyller år också.

Födelsedagen tillbringar jag med (förutom ett avbrott nyss när A kom hem med blommor, tårta och ett presentkort på Stadium, nya skor stod högst på önskelistan) just det: utställningsadministration. Just nu har jag bara några små saker till som måste fixas just idag, sedan blir det sådana roligheter som kloklippning och dammsugning. Efter två (eller är det rent av tre?) dagars dammsugningspaus, handlar det inte längre om dammråttor och hundhårshögar, vi vadar i hundhår upp till knäna. Pojkarna fäller inte nu, det är Dizzy som står för 99%. Nog för att två aussiepojkar kan släppa ifrån sig hår, men det är ingenting mot vad en aussiefröken kan göra… Ikväll är det kurs, och lagom till dess ska visst regnet börja här också. Mycket ihållande och rikligt är det utlovat.

Jaja. Grattis på mig då. Vi hörs en annan dag. Efter utställningen.

kursstart

hundar 4 kommentarer »

Apr 152010

En fortsättning på höstens appellydnadskurs har startat. Jag var med första gången igår, och för att förebygga en alltför överladdad monsterhund cyklade vi några kilometer på eftermiddagen. Om det hjälpte vet jag inte, men han skötte sig faktiskt över förväntan, för under promenaderna hemma har han varit fullständigt omöjlig sedan jag kom hem. En annan grej som jag testade var att han fick hälsa på alla. Vi har ju tidigare gjort precis tvärtom med just det, jag har ihärdigt försökt få honom att fatta att det är förbjudet att gå (rusa) fram till andra människor när vi tränar, vilket inte har minskat hans intresse nämnvärt. Nu började jag alltså med att tillåta honom att gå fram till gruppen av människor och kolla av och hälsa bäst han ville, förhoppningen är att han under resten av träningspasset, eftersom han inte får något som helst gensvar av de övriga, ska tycka att jag trots allt är rätt mycket roligare än dem. Han gick väl inte på det helt till 100% så här första gången, men jag ska ge det några gånger så får vi se…

I övrigt fick jag höra att vi gjort stora framsteg, själv tycker jag att det framför allt gäller hans tidigare eviga gapande och flängande och okoncentration, som inte längre ens känns som ett problem. I själva momenten är det (inte alls överraskande) främst jag som måste tänka på vad jag gör, och hur, när, och varför jag gör det jag gör. Och vad jag borde göra istället. Eller inte borde göra alls. En del av alla felaktigheter är jag inte medveten om, men en del vet jag mycket väl att jag gör och skulle kunna slå mig själv i huvudet varje gång jag gör det, men gör ändå om det. Suck. Enligt Peter är det nog inte Monster som brister i följsamhet (i alla fall inte så mycket som jag tyckt), det är jag som är för otydlig och då hittar han på egna grejer istället. Suck igen. Men det är ju roligt att han faktiskt tror på min hund och hans kapacitet, och dessutom inte verkar tycka att jag är ett helt hopplöst och obildbart fall.

Det finns ju andra i gruppen som är mer bildbara. Somliga har inte bara kommit till tävlingsstart, utan även lyckats såpass att det bjöds på uppflyttningstårta igår… Men en dag ska jag minsann bjuda på tårta också! Sådeså!

Dizzy fick följa med till klubben igår. Jag hade en tanke om att hon skulle kunna få göra lite också, men innan vi var klara med den avslutande platsliggningen var det nästan mörkt och jag frös så knäskålarna hoppade så det blev bara bilen för henne hela kvällen. Gissa om det var en frustrerad fröken när vi kom hem. Inte nog med att hon minsann fattat vad det var som var på gång när jag skar träningsgodis och packade apportbock innan vi åkte, hon fick ju dessutom nästan svälta ihjäl eftersom kvällsmaten blev tre timmar sen… Hade jag bett henne stå på händer i köket när jag hällt upp maten hade hon antagligen gjort det.

Platsliggningen förresten. Den är jag nöjdast med av allt. Den är inte alls någon tiopoängare, det förkommer både lite gnäll i början och därefter allmänt snusande och sedan snopptvätt, men att Monster utan vidare ligger sina tre minuter utan att förflytta sig ett dugg, det tycker jag är helt fantastiskt med tanke på hurdan han är. För tillfället är jag nöjd med det, korrigering av detaljerna tänker jag inte ge mig på än på ett tag. Det kanske går över av sig självt? Konstigare saker har ju hänt när det gäller den hunden.

Vädret är lika strålande idag som igår, och det känns inte alls motigt att jag lovat Dizzy ett ordentligt pass idag. Båda två ska faktiskt få det senare. Och på söndag har vi spårträning, då ska Dizzy också få jobba.

inte bara nästan vår

hälsa, hundar 4 kommentarer »

Apr 132010

Sandra sa ju i förväg att Sam skulle komma med våren, och det blev verkligen vår på riktigt under den här veckan. Det känns ännu mer påtagligt här än där, dessutom.

På vägen hem igår konstaterade jag att isen som fortfarande låg på Hyllsjön när jag passerade förra veckan var helt borta. Och när jag kom närmare kusten var vårbruket igång, traktorer i vägen på vägarna, och gödning som spreds på höstsådden. Härhemma finns det grönt(!) gräs, fullt med krokusar i alla rabatter och blåsipporna i backen bakom garaget har slagit ut i massor.

Dagen började med strålande sol och det kändes då som om det skulle bli en sån där riktig kanondag, men vi var inte så långt in på förmiddagen förrän molnen täckte allt det blåa, och det är istället ganska kyligt. Jag hade ett tag ganska seriösa planer på att ta med båda hundarna till öppna träningen på klubben ikväll, och jag tänker inte skylla på att vädret bara blev halvbra, men min rygg är ond och inte alls samarbetsvillig. Jag hade ju ont i den sedan jag badade Måns efter hans slaktavfallsrullning i påskveckan, den hade blivit nästan helt ok innan bebis-resan, men efter att ha umgåtts med hård bäddsoffa i sex nätter var den bra mycket sämre igen. Och sedan bilresan hem igår… Mercans pysventilfunktioner som gör att ryggstödet kan modelleras om i en mängd olika varianter hjälpte en stund, men efter halva resan var alla varianter bara obekväma, och eftersom alternativet ligga-på-rygg-med-benen-högt (av begripliga skäl) inte finns så blev jag bara stelare och stelare och ondare och ondare. Och det onda och stela som tidigare suttit enbart i ländryggen går nu därifrån och ända upp i nacken.

Nu ska vi iaf ta oss ut på någon form av längre promenad, antingen blir ryggen bättre eller sämre av det, mycket beroende på hur mycket Monsterhunden (den sk väluppfostrade) tänker rycka i kopplet. Så får vi se sen… det vore roligt att komma iväg, men är jag för stel och har för ont blir det ingen bra träning av det hela ändå.

hemma

hem & familj, hundar 7 kommentarer »

Apr 132010

Jag är hemma igen. Jag medförde Dizzy i bagaget, istället för Carrey som inte avslutat sina äventyr än. Efter att ha hämtat ut Monsterhunden på pensionatet där han härjat under veckan (där jag för övrigt fick höra att ”det är så trevligt när man får hit väluppfostrade hundar”… Que? Monster? Väluppfostrad? Okeeej….) och syskonen fått hälsa på varandra en stund åkte vi raka spåret hem. Hussen åkte utrikes på jobb samma dag som jag åkte till Sandra, så det var med både förvåning och lättnad jag konstaterade att det fanns både bröd som inte möglat och mjölk som inte surnat, plus andra förnödenheter så jag kunde bara svimma omkull i soffanbäst jag ville. Vilket jag gjorde med besked. Hela kvällen. En snabb kvällsprommis (där jag kunde konstater att det minsann märktes att den där ”väluppfostrade” fått springa lös i den gigantiska rasthagen hela veckan och helt glömt bort hur man lämpligen uppför sig i koppel), och så direkt till sängs. Ensam hemma kan man faktiskt ta datorn med sig i sängen…

Eftersom veckan som gått egentligen inte går att beskriva, så tror jag att jag skiter i det. Ni får några bilder på underverket Sam istället. På den första är han väl ca 5 minuter gammal, på de andra är han 4 dagar fyllda.

premiärtur

hundar 1 kommentar »

Apr 042010

A har lagat dubbelpunkan på min cykel! Så vi har premiärcyklat idag, Månsen och jag. Ingen särskilt lång runda, dryga 3 km bara, mest beroende på att cykelvägarna fortfarande inte är sopade, allt grus är både slirigt och dessutom så vasst att det faktiskt är en punkteringsrisk. Och så var det kallare än jag trodde, det är stor skillnad på att gå och cykla, och mössa och vantar hade verkligen inte varit i vägen.

Monster var i alla fall jätteduktig. Första sträckan hade vi visserligen lite diskussioner om gångart och tempo, men sedan sprang han så lätt och fint i höjd med bakhjulet att jag ett par gånger fick lov att titta ner för att kolla om han fortfarande var med mig. Det hade ju verkat dumt om jag cyklade omkring med ett tomt koppel i näven. Och inte ett enda tjyvstopp gjorde han, det har vi haft lite problem med tidigare. Fast när jag tänker efter så är det nog Carrey som är värst på den punkten.

Nu ska jag kolla Eniro efter alternativa vägar. Jag är ganska trött på mina invanda rundor.

ruttet

hundar 3 kommentarer »

Mar 312010

Jag körde till Växjö fram och tillbaka igår förmiddag, och på hemvägen fick jag ett infall och stannade och la ett spår till Monster. Det blev ett tvåtredjedels appelspår på en åker, med bara en vinkel och två apporter plus slut. Det tog väl en knapp timme att åka hem och hämta Måns och rasta honom, alldeles lagom tid. Han blev alldeles till sig när han insåg vad som var på gång, och jag hade fullt sjå att få på honom spårselen. Spåret gick bra, dvs jag har bestämt mig för att sluta analysera och inte lägga mig i så mycket vad Månsen sysslar med mellan start och mål, inte så länge som vi verkligen kommer till slutet och har åtminstone de flesta pinnarna med oss dit. Jag har ändå inte tillräckligt av kunskap och erfarenhet, och jag kan aldrig komma ifrån det faktum att han är bättre på att spåra än vad jag är…

Jag var nöjd vid slutet och belönade rikligt med både smaskig kattmat och lek med repbollen (för det ska jag försöka vara noggrann med, det måste bli superviktigt att komma till spårslutet, allt för att han inte ska få för sig att någon annan aktivitet än att följa just det spåret vi började på kanske skulle vara roligare). Månsen har äntligen fattat grejen med att komma tillbaka med, och lämna ifrån sig kastade leksaker, och jag var mycket nöjd med det också.

Jag började linda upp spårlinan, och Monster fick skutta omkring lite på egen hand. Rätt som det var gallopperade han ut till åkerkanten, och så såg jag bara hans sprattlande ben i luften ett tag. Jag visste att det åtminstone inte fanns något lerdike där, och han älskar att rulla sig och gnida ryggen i både sand och torrt gräs (och snö, men det finns det ju ingen längre), och har faktiskt aldrig visat något intresse av att rulla sig i t ex hästskit, så jag bekymrade mig inte över det. Till slut kom han lycklig emot mig, jag såg redan på håll att det inte var något torrt det han rullat sig i, men han var åtminstone inte svart. När han kom närmare kände jag stanken… Han luktade något fruktansvärt vedervärdigt illa.

Jag var ju bara tvungen att gå förbi och titta vad det var som orsakat stanken. Jag hittade resterna av en svart sopsäck, som när jag kom närmare visade sig innehålla slaktavfall. Ruttet sådant. Jag är inte särskilt äckelmagad av mig, och har väldigt långt till kräkreflexen, men där kände jag kväljningarna komma.

Lydnadspasset som jag mycket ambitiöst planerat efter spåret blev där och då omedelbart inställt. Istället blev det kortast möjliga väg från åker till badkar för en viss hund. Givetvis var hundschampot slut, så han blev badad i såpa. Jag vill för övrigt inte rekommendera såpa till det ändamålet, åtminstone inte till pälshundar med mycket vitt. Ren blev han antagligen, men krage och framben blev inte sådär kritvita som man ju gärna vill ha dem åtminstone några dagar på en nybadad hund. Men han luktar gott igen. Och han är förlåten.

Förlåten är däremot inte den som slängt slaktavfall i naturen. Visst kan man stöta på ruttna saker i naturen, sådana som naturen själv orsakat, och det får man stå ut med. Men att förpacka det i plast (vilket ju enbart fördröjer förintelseprocessen), och sedan lägga det i naturen, det är faktiskt ganska ruttet.

Att ha ont i ryggen är också ruttet. Min rygg gillade inte alls att bada monsterhund. Nu kan jag knappt röra mig. Särskilt inte böja mig eller vrida mig, jag kan bara sakta skrida rakt framåt, som en lucia ungefär.

ett sånt där hundmöte… igen

hundar, tankar & åsikter 5 kommentarer »

Mar 292010

Jaha, så råkade jag ut för ett sånt där hundmöte igen. Ett sånt där som skulle kunnat sluta illa, bara för att det finns hundägare som inte tänker till över huvud taget.

Jag gick med båda mina pojkar på väg hemåt efter långpromenaden, när jag svänger runt ett hörn och möter en karl med barnvagn och en hund modell större i flexikoppel. Inget ont om flexikoppel i sig, rätt använt så är det helt ok, men att hänga handtaget på en krok på barnvagnen räknar jag inte som ”rätt använt”. Men det var väl för att han behövde en hand att köra vagnen med, och en att hålla i mobilen antar jag… Kan ni se synen framför er när hunden, som var en hane, upptäcker oss? När det tog stopp i linan var han väldigt mycket närmare oss än sin husse, kan jag ju säga. Hussen hade tagit spjärn, men rycket fick vagnen att vrida sig i sidled, och det kändes som rätt mycket tur att alla delar höll och att kopplet inte trillade av kroken.

Hunden verkade visserligen glad och snäll och mest leklysten, men särskilt Carrey blir ganska provocerad när någon kommer rusande sådär, och tillsammans har mina hundar en helt annan skärpa mot andra hundar än de har en och en, så de blev ganska upprörda. Hussen som absolut inte kan sluta prata i sin mobil, får först lägga i bromsen på barnvagnen så att han kan släppa den innan han kan ta loss koppelhandtaget från kroken. Och att sedan hala in hunden tar en stund med bara en hand…

Så småningom hade karln sin hund vid sidan, men tro inte att han försökte gå lite åt sidan på den ganska smala vägen, onej. Han stod kvar mitt på och fortsatte sitt samtal, och visst hade jag väl fått plats att passera tätt intill och hans hund var förmodligen jäääättesnäll, men vid det laget var mina hundar inte alls jättesnälla, så jag gick i dikeskanten.

Det hela gick ju bra, men kunde han gått illa. Och jag blir så less på alla hundägare (och i det här fallet även en förälder, den stackars ungen i vagnen hade ju också kunnat råka illa ut), som inte bara är tanklösa, utan helt ansvarslösa.

Äldre inlägg