Idag fyller jag år. Något som jag faktiskt på fullt allvar hade glömt bort. Jag tänkte på det häromdan, men sen föll det bort igen. Ja, jag har ju huvvet fullt med annat, som sagt. När A väckte mig imorse, och han sa något som inte var den vanliga frasen han brukar väcka mig med, så förstod jag först inte alls vad han sa. Han upprepade ”hardenäran”. Då hörde jag visserligen, men fattade inte. Faktiskt inte förrän han talade om för mig att jag fyller år idag, gick det in. Sedan åkte han och jobbade, och jag fortsatte med utställningsjobbet vid datorn. Så började det trilla in gratulationer på FB, och jag fick tänka till igen innan jag fattade. FB är bra på just att påminna om när ens vänner fyller år så man kan gratulera (och man får också ovanligt många gratulationer på det viset), men det borde faktiskt påminna om att man själv fyller år också.

Födelsedagen tillbringar jag med (förutom ett avbrott nyss när A kom hem med blommor, tårta och ett presentkort på Stadium, nya skor stod högst på önskelistan) just det: utställningsadministration. Just nu har jag bara några små saker till som måste fixas just idag, sedan blir det sådana roligheter som kloklippning och dammsugning. Efter två (eller är det rent av tre?) dagars dammsugningspaus, handlar det inte längre om dammråttor och hundhårshögar, vi vadar i hundhår upp till knäna. Pojkarna fäller inte nu, det är Dizzy som står för 99%. Nog för att två aussiepojkar kan släppa ifrån sig hår, men det är ingenting mot vad en aussiefröken kan göra… Ikväll är det kurs, och lagom till dess ska visst regnet börja här också. Mycket ihållande och rikligt är det utlovat.

Jaja. Grattis på mig då. Vi hörs en annan dag. Efter utställningen.

I övrigt fick jag höra att vi gjort stora framsteg, själv tycker jag att det framför allt gäller hans tidigare eviga gapande och flängande och okoncentration, som inte längre ens känns som ett problem. I själva momenten är det (inte alls överraskande) främst jag som måste tänka på vad jag gör, och hur, när, och varför jag gör det jag gör. Och vad jag borde göra istället. Eller inte borde göra alls. En del av alla felaktigheter är jag inte medveten om, men en del vet jag mycket väl att jag gör och skulle kunna slå mig själv i huvudet varje gång jag gör det, men gör ändå om det. Suck. Enligt Peter är det nog inte Monster som brister i följsamhet (i alla fall inte så mycket som jag tyckt), det är jag som är för otydlig och då hittar han på egna grejer istället. Suck igen. Men det är ju roligt att han faktiskt tror på min hund och hans kapacitet, och dessutom inte verkar tycka att jag är ett helt hopplöst och obildbart fall.

Det finns ju andra i gruppen som är mer bildbara. Somliga har inte bara kommit till tävlingsstart, utan även lyckats såpass att det bjöds på uppflyttningstårta igår… Men en dag ska jag minsann bjuda på tårta också! Sådeså!

Dizzy fick följa med till klubben igår. Jag hade en tanke om att hon skulle kunna få göra lite också, men innan vi var klara med den avslutande platsliggningen var det nästan mörkt och jag frös så knäskålarna hoppade så det blev bara bilen för henne hela kvällen. Gissa om det var en frustrerad fröken när vi kom hem. Inte nog med att hon minsann fattat vad det var som var på gång när jag skar träningsgodis och packade apportbock innan vi åkte, hon fick ju dessutom nästan svälta ihjäl eftersom kvällsmaten blev tre timmar sen… Hade jag bett henne stå på händer i köket när jag hällt upp maten hade hon antagligen gjort det.

Platsliggningen förresten. Den är jag nöjdast med av allt. Den är inte alls någon tiopoängare, det förkommer både lite gnäll i början och därefter allmänt snusande och sedan snopptvätt, men att Monster utan vidare ligger sina tre minuter utan att förflytta sig ett dugg, det tycker jag är helt fantastiskt med tanke på hurdan han är. För tillfället är jag nöjd med det, korrigering av detaljerna tänker jag inte ge mig på än på ett tag. Det kanske går över av sig självt? Konstigare saker har ju hänt när det gäller den hunden.

Vädret är lika strålande idag som igår, och det känns inte alls motigt att jag lovat Dizzy ett ordentligt pass idag. Båda två ska faktiskt få det senare. Och på söndag har vi spårträning, då ska Dizzy också få jobba.

På vägen hem igår konstaterade jag att isen som fortfarande låg på Hyllsjön när jag passerade förra veckan var helt borta. Och när jag kom närmare kusten var vårbruket igång, traktorer i vägen på vägarna, och gödning som spreds på höstsådden. Härhemma finns det grönt(!) gräs, fullt med krokusar i alla rabatter och blåsipporna i backen bakom garaget har slagit ut i massor.

Dagen började med strålande sol och det kändes då som om det skulle bli en sån där riktig kanondag, men vi var inte så långt in på förmiddagen förrän molnen täckte allt det blåa, och det är istället ganska kyligt. Jag hade ett tag ganska seriösa planer på att ta med båda hundarna till öppna träningen på klubben ikväll, och jag tänker inte skylla på att vädret bara blev halvbra, men min rygg är ond  och inte alls samarbetsvillig. Jag hade ju ont i den sedan jag badade Måns efter hans slaktavfallsrullning i påskveckan, den hade blivit nästan helt ok innan bebis-resan, men efter att ha umgåtts med hård bäddsoffa i sex nätter var den bra mycket sämre igen. Och sedan bilresan hem igår… Mercans pysventilfunktioner som gör att ryggstödet kan modelleras om i en mängd olika varianter hjälpte en stund, men efter halva resan var alla varianter bara obekväma, och eftersom alternativet ligga-på-rygg-med-benen-högt (av begripliga skäl) inte finns så blev jag bara stelare och stelare och ondare och ondare. Och det onda och stela som tidigare suttit enbart i ländryggen går nu därifrån och ända upp i nacken.

Nu ska vi iaf ta oss ut på någon form av längre promenad, antingen blir ryggen bättre eller sämre av det, mycket beroende på hur mycket Monsterhunden (den sk väluppfostrade) tänker rycka i kopplet. Så får vi se sen… det vore roligt att komma iväg, men är jag för stel och har för ont blir det ingen bra träning av det hela ändå.

Eftersom veckan som gått egentligen inte går att beskriva, så tror jag att jag skiter i det. Ni får några bilder på underverket Sam istället. På den första är han väl ca 5 minuter gammal, på de andra är han 4 dagar fyllda.

Monster var i alla fall jätteduktig. Första sträckan hade vi visserligen lite diskussioner om gångart och tempo, men sedan sprang han så lätt och fint i höjd med bakhjulet att jag ett par gånger fick lov att titta ner för att kolla om han fortfarande var med mig. Det hade ju verkat dumt om jag cyklade omkring med ett tomt koppel i näven. Och inte ett enda tjyvstopp gjorde han, det har vi haft lite problem med tidigare. Fast när jag tänker efter så är det nog Carrey som är värst på den punkten.

Nu ska jag kolla Eniro efter alternativa vägar. Jag är ganska trött på mina invanda rundor.

Jag var nöjd vid slutet och belönade rikligt med både smaskig kattmat och lek med repbollen (för det ska jag försöka vara noggrann med, det måste bli superviktigt att komma till spårslutet, allt för att han inte ska få för sig att någon annan aktivitet än att följa just det spåret vi började på kanske skulle vara roligare). Månsen har äntligen fattat grejen med att komma tillbaka med, och lämna ifrån sig kastade leksaker, och jag var mycket nöjd med det också.

Jag började linda upp spårlinan, och Monster fick skutta omkring lite på egen hand. Rätt som det var gallopperade han ut till åkerkanten, och så såg jag bara hans sprattlande ben i luften ett tag. Jag visste att det åtminstone inte fanns något lerdike där, och han älskar att rulla sig och gnida ryggen i både sand och torrt gräs (och snö, men det finns det ju ingen längre), och har faktiskt aldrig visat något intresse av att rulla sig i t ex hästskit, så jag bekymrade mig inte över det. Till slut kom han lycklig emot mig, jag såg redan på håll att det inte var något torrt det han rullat sig i, men han var åtminstone inte svart. När han kom närmare kände jag stanken… Han luktade något fruktansvärt vedervärdigt illa.

Jag var ju bara tvungen att gå förbi och titta vad det var som orsakat stanken. Jag hittade resterna av en svart sopsäck, som när jag kom närmare visade sig innehålla slaktavfall. Ruttet sådant. Jag är inte särskilt äckelmagad av mig, och har väldigt långt till kräkreflexen, men där kände jag kväljningarna komma.

Lydnadspasset som jag mycket ambitiöst planerat efter spåret blev där och då omedelbart inställt. Istället blev det kortast möjliga väg från åker till badkar för en viss hund. Givetvis var hundschampot slut, så han blev badad i såpa. Jag vill för övrigt inte rekommendera såpa till det ändamålet, åtminstone inte till pälshundar med mycket vitt. Ren blev han antagligen, men krage och framben blev inte sådär kritvita som man ju gärna vill ha dem åtminstone några dagar på en nybadad hund. Men han luktar gott igen. Och han är förlåten.

Förlåten är däremot inte den som slängt slaktavfall i naturen. Visst kan man stöta på ruttna saker i naturen, sådana som naturen själv orsakat, och det får man stå ut med. Men att förpacka det i plast (vilket ju enbart fördröjer förintelseprocessen), och sedan lägga det i naturen, det är faktiskt ganska ruttet.

Att ha ont i ryggen är också ruttet. Min rygg gillade inte alls att bada monsterhund. Nu kan jag knappt röra mig. Särskilt inte böja mig eller vrida mig, jag kan bara sakta skrida rakt framåt, som en lucia ungefär.

Jag gick med båda mina pojkar på väg hemåt efter långpromenaden, när jag svänger runt ett hörn och möter en karl med barnvagn och en hund modell större i flexikoppel. Inget ont om flexikoppel i sig, rätt använt så är det helt ok, men att hänga handtaget på en krok på barnvagnen räknar jag inte som ”rätt använt”. Men det var väl för att han behövde en hand att köra vagnen med, och en att hålla i mobilen antar jag… Kan ni se synen framför er när hunden, som var en hane, upptäcker oss? När det tog stopp i linan var han väldigt mycket närmare oss än sin husse, kan jag ju säga. Hussen hade tagit spjärn, men rycket fick vagnen att vrida sig i sidled, och det kändes som rätt mycket tur att alla delar höll och att kopplet inte trillade av kroken.

Hunden verkade visserligen glad och snäll och mest leklysten, men särskilt Carrey blir ganska provocerad när någon kommer rusande sådär, och tillsammans har mina hundar en helt annan skärpa mot andra hundar än de har en och en, så de blev ganska upprörda. Hussen som absolut inte kan sluta prata i sin mobil, får först lägga i bromsen på barnvagnen så att han kan släppa den innan han kan ta loss koppelhandtaget från kroken. Och att sedan hala in hunden tar en stund med bara en hand…

Så småningom hade karln sin hund vid sidan, men tro inte att han försökte gå lite åt sidan på den ganska smala vägen, onej. Han stod kvar mitt på och fortsatte sitt samtal, och visst hade jag väl fått plats att passera tätt intill och hans hund var förmodligen jäääättesnäll, men vid det laget var mina hundar inte alls jättesnälla, så jag gick i dikeskanten.

Det hela gick ju bra, men kunde han gått illa. Och jag blir så less på alla hundägare (och i det här fallet även en förälder, den stackars ungen i vagnen hade ju också kunnat råka illa ut), som inte bara är tanklösa, utan helt ansvarslösa.

Själva sommaren känns dock mer avlägsen nu än den gjorde i förrgår. Fredagens helt fantastiska väder och värme, byttes igår ut mot råkall dimma och hård blåst, som frampå kvällen dessutom berikades med ösregn. Men det är väl smällar man får ta, hur skulle det se ut om vägen framåt ständigt var spikrak? Och idag verkar vädret aningen snällare igen.

I fredags började jag faktiskt få stressont i magen (och just den sjukan är verkligen inget jag brukar drabbas av i första taget) av allt jag låg efter med först för att jag mått risigt hela veckan, och sen för att datorn mådde risigt. Jag kämpade ifatt en del, men långt ifrån allt. Räknade med att köra ett sen kvälls-nattpass, men somnade faktiskt ifrån.

Igår bestämde jag mig för att helt sonika vända ryggen åt det stressframkallande, och sket i att ens slå på datorn. Hela dagen. Istället städade jag. Mycket välbehövligt. Jag påskpyntade, och det var nog första gången på flera år tror jag bestämt. Jag gick lååååångt med hundarna i den kalla dimman, mina nya hundbyxor som var på tok för varma och täta i fredags var utmärkt lagoma igår. Ingen träning, bortsett från en platsliggning. På tal om träning kom jag på en sak igår, återkommer till det.

Jag dammade av fritösen igår, det var ett par år sen den användes sist. Nu är inte ordet ”damma” helt relevant när det gäller fritöser, det är konstigt för hur väl man än rengjort den sist, så är den ändå kladdig (och inte precis oljig, utan klibbig), och det mest utanpå när man tar fram den igen. Obegripligt. Jag testade att fritera kycklingvingar, och det blev ett alldeles utmärkt resultat. Den experimentella såsen a là man tager vad man haver får dock falla i barmhärtig glömska, men med klyftpotatis till blev det ändå en helt ok lördag-tv-middag.

Jo, jag köpte nya batterier till musen igår också. För de tog slut på riktigt sen. Och nu ska jag försöka jobba ifatt en del måste-saker.

Men det där jag kom på om träning först: jag har ju flera månader fram till alldeles nyss haft en oemotståndlig konkurrent när det gäller Månsen uppmärksamhet, nämligen snön. Jag har tagit det lite med ett leende, snö är ändå inget jag kommer att behöva konkurrera med på tävling. Men på promenaden igår kom jag att tänka på en annan svår (kanske rentav svårare än snö) konkurrent: lekande barn. Det har vi hittills aldrig utsatts på klubben, knappast heller under träning på hemmaplan eftersom jag väljer bort såna ställen, men det slog mig att man faktiskt kan råka ut för det på tävling! Ser Monster barn, särskilt barn som leker och tjoar och kanske springer, då är det kört. Då finns inte jag i hans medvetande längre. Då vill han bara vara ett av dessa barn.

Håhåjaja. Lite träning på dagisgården kanske? Undrar om det skulle uppskattas?

Vi startade i hällande ösregn halv sju i morse. Jag medförde en termos kaffe, Ullis medförde kokosbollar, så vi fick i oss en rejäl frukost medan vi körde (och måtte inte mercedes-hussen läsa här nu, han tycker inte man ska förtära saker som smular/kladdar/rinner i bilen). Framåt nio-snåret var det dags för förmiddagsfika, mera kaffe och chokladmuffins. Regnet slutade, vi kom fram till Malmö i precis lagom tid och skulle parkera. Vi försökte en lång stund att överlista arrangören och parkeringsvakterna och hitta ett närmare, smartare och billigare sätt att parkera, men på Maxi-parkeringen krävdes P-skiva, den obevakade funtionärsparkeringen krävde särskilda funktionärsbevis, och platserna på gatan utanför det snurrade tornet krävde Malmö Stad 20 bagis i timmen för. Men fjärde gången vi passerade vakten som tre gånger försökt dirigera oss långt bottrt som tusan, vinkade densamma oväntat in oss på parkeringen hon hade bakom ryggen och plötsligt stod vi nästan utanför ingången.

Inne på mässan finns det som gjorde resan värd alla milen: Kaffe. Kaffet med stort K. Kaffet från barista-vagnen, tillverkat on-demand. Det är dyrt som snus, men ack så gott. Varför åker inte de ambulerande baristorna runt på alla hundutställningar? Varför?

Nå, vi såg förstås en del av själva hundutställningen också. Den delen som berörde aussie och briard. Många snygga aussies (snyggast av alla var Jack, och det tyckte domaren också), och en del (nästan) lika snygga briarder. Och vi träffade en massa folk vi känner förstås. En rolig grej är att jag känner Marie, som har aussie, och Ullis känner Camilla, som har briard. Det är ju inte så konstigt. Men att Marie och Camilla är kompisar knyter liksom ihop det hela i en fyrkant. Eller ett kryss. (Jag vet. Man ska göra länkar vid namnen. Men jag orkar inte nu.)

Vi bestämde oss för att se grupp 1 i finalen, och i väntan på det drack vi mera kaffe. Med stort K. Med varsin rejäl chokladmuffin till.

Så var det hemresa. Vi planerade att stanna för intag av något mer proteinrikt, typ hamburgare, på första bästa ställe. Ullis hade nån app i sin ajFån som skulle tala om för oss var det fann en McD, men eftersom vi inte ville snurra runt (och därmed köra vilse) på gatorna i varken Malmö eller Lund, blev första bästa ställe Flyingestopp (tror jag det hette) strax norr om Lund. Och vilken tur att vi inte hittat någon McD innan! Denna lilla, till synes högst ordinära vägkrog, visade sig ha biff med pommes & bea på sin meny. Och vilken biff! En otroligt mör, välsmakande och perfekt ryggbiff stekt till medium rare enligt beställning. Bean var hemgjord, vansinnigt god och serverades i ett separat glas så att man kunde hälla på så mycket man ville. Även pommesen var perfekt. Denna middag gjorde att vi suckade av vällust ända till Sölvesborg…

Dagens sista kaffe intogs på McD i Karlshamn (där vi för övrigt sammanstrålade med ett gäng KFF-fans på väg hem från bortamatchen i Trelleborg, det finns fler som åker långt bara för att vara åskådare). McD-kaffe går inte heller av för hackor, även om det inte riktigt kan stavas med stort K.

Vi landade hemma kvart över nio. Förmiddagens regn hade tagit bort den återstående snön och även det mesta av drivorna, nu är det bara de stora, smutsiga högarna kvar. Hussen har tillbringat dagen med grovtvätt. Dvs tvätt av arbetskläder och bad av en hund. Och sen en hockey-match på det. Den hade han gjort sig förtjänt av.

Nu borde jag egentligen göra färdigt formuläret jag påbörjade igår. Om jag bara gjort det rätt upp och ner så hade det väl varit klart på en kvart, men så fick jag för mig att det skulle bli typ Sveriges snyggaste webbanmälning för utställningar… Så det blev förstås mycket krångligare än nödvändigt. En kopp te ska jag ha i vilket fall, så får vi se hur långt jag orkar. Lite seg börjar jag allt bli…

Vi har tragglat detta hur mycket som helst, utan att komma någon vart. Jag har bytt metoder, börjat från början, fått mängder med goda råd och tips och testat dem alla. Vi hade kommit såpass långt att han tog apporten i munnen, men jag fick aldrig till ett riktigt gripande. Han kunde också bära den om jag gav honom den medan vi gick, men så fort jag gjorde en ansats att sträcka fram handen så spottade han ut den. Nu gjorde han alltså i princip en LklI-apportering, utan vidare!?

Jag upprepade det ett par gånger för att kontrollera att det inte bara var ett ”olycksfall”, men det verkade fungera. Jag provade att lägga ner apporten på golvet… Han tog upp den! Och gav mig den i handen! Vi upprepade det också några gånger, sedan skickade jag iväg apportbocken någon meter på golvet. Jaaaa! Tamejtusan! Monster apporterar!

Visst föralldel, han provade med lite diverse trix när apportbocken var en bit ifrån mig och det inte var jag som kontrollerade den. Trampa på den, bära den åt andra hållet, lägga sig ner och tugga lite, tvätta den(!) mycket noggrant osv. Men i nuläget valde jag att inte lägga mig i det, utan låta honom fundera ut själv vad som var mest lönsamt. Och han övergick varje gång till att göra rätt, han t o m sökte upp min hand! Nu hade jag bara torrgodis inom räckhåll, träningen var ju väldigt oplanerad, men med bättre godis tror jag han kommer att välja att göra rätt ganska snabbt, nu när poletten trillat ner.

Vågar man hoppas på att det här verkligen var ett genombrott?

Det har snöat hela dagen, men det är ett lätt och stilla snöfall som inte bygger på något. Och på cykelvägarna är det slaskigt. Tänk att slask kan vara så efterlängtat och nästan trivsamt? Trots konsekvenserna det kommer att föra med sig i form av skitiga hundar och därmed skitiga golv.

Vågar man hoppas på att det är en försiktig inledning på snösmältningen?