lenas egna

När två träningskompisar av två möjliga har giltiga förhinder, och när termometern visar närmare 20 än 10 minusgrader, ja då är inte jag den som envisas. Träningen igår blev alltså inställd. (Oss emellan så kan jag ju erkänna att jag jublade lite. Eller mycket. Ok då, ganska högljutt.) Köksträningen är jag ändå relativt flitig med. Och vi har tillräckligt med moment som fortfarande går att träna på köksnivå så jag behöver faktiskt inte ha särskilt dåligt samvete.

Vad som däremot inte är inställt är mitt senaste påhitt Dagens Vårtecken. Det skulle starta idag, och så blir det, men det får vänta till kvällen. Jag erkänner att man kan behöva en extremt optimistisk inställning för att kunna hitta några vårtecken idag, men det går. Det är ju en tolkningsfråga det där, vad som är ett vårtecken. Jag hoppas det finns en och annan som känner för att vara med, det känns som om vi behöver all uppmuntran vi kan få på den fronten. Återkom framåt kvällen, så ska ni få en länk.

För andra söndagen i rad var vi och tränade på klubben, förra gången var vi tre stycken som stämt träff, igår tillfälligtvis bara två. Men när vi nu är flera som puffar på varandra, så kanske det kan bli en god vana? Appellplanen är noggrant skottad, så vi kan inte skylla på vintern, dessutom siktar vi nu på gemensam tävlingsstart i slutet på april. Siktet är med andra ord inställt, no more excuses, det är bara att träna på!

Båda de här söndagarna har jag mest fokuserat på att få Månsen att koncentrera sig på mig och att hålla kontakten så mycket han bara kan. Och båda gångerna har han varit totalt hopplös till att börja med, men sedan blivit bättre och bättre. Igår körde jag lite linförighet, bara kortkorta sträckor med många vändningar och halter, läggande under gång, inkallning (där vi särskilt tränar på och belönar kvarsittandet), och lite platsliggning utan störning från andra hundar, men med retning i form av att jag gick runt honom och dinglade med en repboll.

Karin hade kameran med, och när jag efteråt fick se den här bilden blev jag både glad och överraskad. Jag hade aldrig trott att det skulle se så himla bra ut på bild! Visserligen är jag smärtsamt medveten om att den kontakten och den positionen oftast bara varar en liten liten stund, sekunden efter att bilden är tagen kan han mycket väl ha slängt sig åt sidan och hotat att rycka armen av mig… Men ändå, håll med om att det ser snyggt ut!

Foto: Karin Moberg

Igår kväll tittade jag igenom momenten för appellydnaden. Och blev brutalt påmind om att jag duktigt förträngt två moment. Framförgåendet, som vi inte ens börjat träna, och apporteringen, som jag påbörjat och börjat om på många gånger utan att komma någon vart alls. Övriga moment tror jag att vi kan få till så det kan bli åtminstone någon sorts poäng (dvs om jag tränar flitigt), men de här två… Bara att kavla upp ärmarna och börja. Jag har börjat (om) ikväll med lekapporteringsövningar i köket. Alltid något.

Och så får vi hoppas på vår snarast, för vi behöver väl en del spårträning också, kantänka.

Monster fick ju som bekant tjänstgöra som monterhund en del i helgen. En syssla han är som klippt och skuren för. Att (nästan) obehindrat få hälsa på precis alla människor inom räckhåll, ju fler och ju närgågnare desto bättre. När ingen finns inom klappavstånd, när människorna kanske dristar sig till att titta på en annan ras i en annan monter i närheten, så hänger han över staketet och ropar ”kom hit, kom hit, klappa mig, här är jag!”. Och alldeles utan att hänga över ett staket och leka inkastare, så har han ju ett utseende man lägger märke till, så människorna kommer ju, och han får sin belöning i form av ännu mer klappar och uppmärksamhet.

Detta har förstås en baksida. Sedan förra MyDog har vi tränat stenhårt på att man inte får hälsa på människor vi möter på promenaderna. Endast i undantagsfall, och endast om man håller sig lugn och dessutom fått mattes tillåtelse. Träningen har varit framgångsrik, men det tog tid. Nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Man får visst hälsa på alla man ser, för alla människor gillar det visst, och man får tala om på långt håll att ”hej, här kommer jag, kom och klappa!”. Enligt Monster. Att det är lönsamt att istället gå vid mattes sida och se upp på henne när man möter andra människor, att man brukar få godis då, det har han helt glömt bort. Eller förträngt.

Gammelhunden, han som nyss var så sjuk så sjuk, och som skulle få ta det väldigt lungt resten av veckan, fick gå lös en stund idag. Han fick efter viss tvekan följa mig till Konsum, egentligen ville jag inte binda honom utanför i kylan, men det var faktiskt över nollsträcket idag och jag visste exakt vad jag skulle ha och det är aldrig kö där så jag tänkte att det kan inte ta mer än ett par minuter och det kan inte vara så farligt. På hemvägen var kassen tung och Carrey dragig, så vid vattentornet släppte jag honom utan att tänka så noga på det. Han brukar lufsa på egen hand där, och det är lättare att hantera tung kasse utan dragig hund. Men den gamle, nyss så sjuke hunden som skulle ta det lugnt fick ett fullständigt tokfnatt och rusade iväg som en unghund, fick fatt i en pytteliten pinne som han jonglerade med och sprang varv efter varv i stora cirklar runt mig. Sen sprang han mot mig, tacklade mig med bredsidan så jag höll på att trilla, fick sen tag i kopplet jag bar på och började kampa så jag höll på att trilla igen, sen tog han ett par varv till.

Än är inte gubben gammal…

Det är bra på alla vis att sätta upp mål åt sig själv. Alla andra gör det. Så det är väl bäst att jag också gör det då.

Alltså, mina mål för 2010:

På det personliga planet ska det bli mer ordning och reda och struktur. På typ allting. Det känns tillräckligt ospecifiserat för att vara möjligt. ”Mer” än tidigare bara.

Och hundarna då. Jag har ett enda mål, och det är att under 2010 ska vi tävla, Monster och jag. Mer än så tänker jag inte säga, det känns som en tillräcklig tröskel att ta sig över, bara att komma till start första gången. I vilken gren är osäkert, hur det kommer att gå är ännu mer osäkert, men det ska ske. Helst under första halvåret. Dessutom har Sandra ”bestämt” att han ska göra MT också, så jag måste ta tag i skottillvänjningen.

Carrey får väl mest vara en glad och aktiv pensionär, även om det vore roligt att prova lite mer med agilityn och kanske tävla nån gång. Han känns absolut inte för gammal för det, och det började ju så bra under hösten, men sen kom appellydnadskursen med Monster att krocka och ligga på samma tid som den öppna agilityträningen, och så blev det inget mer… Jag är för osäker för att vilja träna helt på egen hand, och någon kurs som passade oss fanns inte. Vi får se.

För att kunna uppnå det där enda målet med Månsen måste vi nog träna en hel del, misstänker jag. Och eftersom jag upptäckte häromdagen att appellplanen på klubben är skottad, så finns det väl inte så himla mycket att skylla på, eller hur? Jag ska göra en träningsplan, något jag gjort i många upplagor ända sedan han var bebis, men aldrig lyckats fullfölja något vidare bra… Och det där med att fullfölja mina planer ligger väl i mitt personliga mål.

På tal om skottad, och vinter och snö, undrar jag om vi kan komma till en uppgörelse? Nu har vi ju kommit till halva januari, och januari är en skitmånad i vilket fall, så jag tänkte att ni vinterälskare kunde väl få fram till månadsskiftet på er. Om vi andra får ta över sen, men då får det gå fort. Första februari vill vi i så fall ha sol och bortåt 10 plusgrader och lite friska vindar så vi blir av med skiten snabbt. Gärna i kombination med nattfrost, det snabbar på upptorkningen bra. Ska vi säga så?

Tillägg i vinterdealen: förutsättningarna för att ni ska få hela två veckor och tre dagar till, är att vi sedan slipper bakslag. Efter första februari, no more winter! Ok?

Jaha. Julen slut, året slut, MyDog slut.

Jag slut.

Fast jag har återhämtat mig rätt skapligt nu. Det har även Carrey, som lyckades bli sjuk mitt under pågående MyDog. Egentligen fanns det tecken på tonsilliten redan ett par dagar innan, men inte förrän övriga symptom kom under fredagen och jag la ihop två och två så blev dessa rätt tolkade. Stackars lille gubben, han mådde verkligen inte bra då, dräglade hinkvis och kunde varken äta eller dricka. Nästan. När maten blev uppblött så gick den ner, mattokig som han är så är han nog medvetslös innan det blir totalt stopp på den fronten. Jag avvaktade med veterinär ändå, och det läkte faktiskt ut av sig självt ganska snabbt, han var lite piggare redan under lördag-söndag, och väl hemma igen ännu piggare. På måndagen hade dreglandet slutat, han var ”pratsam” som vanligt, och började ägna sig åt typiska välmåendebeteenden, som att ligga på rygg och knorra. Igår fick han maten torr som vanligt och den slank ner utan problem. Jag tänker dock låta honom ta det lungt resten av veckan, och skulle det blossa upp igen är det väl lika bra att ta en antibiotikakur, antar jag.

Jag har jobbat som ringsekreterare i två dagar, med mycket trevlig kollega (som jag faktiskt kände sen innan, det trodde jag knappast när jag skulle jobba såpass utsocknes), och mycket trevlig norsk domare. En domare som jag fick så mycket beröm av att det var nästan pinsamt, hon tyckte att jag som skrivande ringsekr var helt ”oövervinnerlig”. Och hon blev jättebesviken när hon förstod att jag inte skulle vara med lördag och söndag också. Sånt är ju alltid kul att höra.

Lördag och söndag blev det mycket rasmonterarbete för mig. Sandra hade haft lite problem med att få ihop personal så det räckte, men sagt till alla att ”det var inget problem”. Nänä, så länge man kan parkera mamma och sambo där så är det väl inte det…:) Men det var faktiskt riktigt roligt. Frågorna man får att besvara har med åren blivit vettigare och vettigare, de flesta vet vad det är för ras, och de som ställer mindre insatta frågor är oftast desamma som sedan raskt kryssar över gången till montrarna med engelsk bulldogg och löwschen och ställer exakt framma frågor där, så där spelar det kanske inte ens så stor roll vad man svarar…

Vad som i övrigt hände på MyDog har Sandra redan rapporterat om så utförligt, så det skippar jag.

Jo, en sak till. På fredagen vann jag ett utställningstält! I Roburs monter var det tävling, där man skulle svara på några lätta frågor och sedan skriva en motivering till varför man ville vinna tältet. Eftersom motiveringar av typen ”därför att jag behöver ett” knappast är konkurrenskraftiga, och eftersom jag är en ganska begåvad julklappsrimmare, så funderade jag ihop ett rim av den typen (huvudrimmet var torrt-hundsport, lite haltande men ändå fungerande). Och jag vann förstapriset och fick ett utställningstält! Vi som i minst två säsonger sagt att nästa år, då måste vi köpa ett tält… På söndagen kom Anders spingande till rasmontern med ett tävlingsformulär och beordrade mig att skriva ett rim till. Jag tyckte väl inte att vi behövde två tält precis, men det var väl heller inte sannolikt att vi skulle få förstapriset en gång till, och eftersom de andra priserna var foder så… varför inte? Jag värkte fram ett rim till, A fyllde i sitt namn och tamejtusan, tror ni inte vi vann ett tält till?!?

Nu behöver vi bara fler hundar, och bli såpass utställningstokiga så vi åker på varsin utställning samma helg, så har vi användning för båda.

För tillfället skiner solen över all snö, och det är ett par minusgrader. Det är så himla snyggt så. Och fönstren är tillräckligt rena för att jag ska kunna titta på prakten inifrån. Några fler fördelar med vintervädret än att det är snyggt att se på kan jag inte komma på… Ute är det ju ett elände att ta sig fram utan personskador, och kallt så fingrarna blir som isglassar trots dubbla vantar. De där två minusgraderna känns som åtta (och det är ingen gissning, jag har en liten väderwidget på skärmen som påstår det) tack vare den envisa nordosten. Ändå är det tydligen som bäst just nu, det påstås att det ska mulna på, blåsa upp och komma en massa mer snö frampå eftermiddagen, så det är väl lika bra att jag försöker ta mig ut nu.

Om man nu ska försöka se något positivt i det hela, så tycker i alla fall hundarna att det är fasligt roligt. Ja, och så är dom ju lika rena när vi kommer in som innan vi gick ut, och det är ju rätt skönt särskilt nu när dom fortfarande är utställningsfräscha. (På tal om det, tack för gratulationer om utställningsframgångarna! För den som inte har koll på hur det gick , har Sandra rapporterat utförligt här och här.)

Avslutningstävlingen som vi skulle ha i måndags, blev redan förra veckan uppskjuten en vecka. I måndags, när jag verkligen inte mådde bra, tyckte jag det passade utmärkt. ”En hel vecka till att träna på”, tänkte jag dessutom. I tisdags anföll vintern. Jag vet inte vad som händer på måndag, men kylan och därmed snön ska ju stanna så det där med tävling känns ju lite främmande…?

Sandra undrade varför jag inte bloggade, om jag nu var så pigg som jag skrev i förra inlägget. Och det kan man ju fråga sig. Men allting är ju relativt, då när jag skrev det var jag väldigt pigg jämfört med hur jag varit dagarna innan. Och jag är väl pigg nu med, om man med det menar ”inte sjuk”. Men annars är jag mest väldigt trött. Hela tiden. Egentligen har jag, eller har haft, en hel del att blogga om, men startmotorn går liksom inte igång, det finns ingen gnista. Jag behöver kanske nya tändstift?

Trött, som sagt. Jag gör det jag måste, men utan större engagemang eller entusiasm. Det jag måste, men just inget mer.

Men nu gnäller jag värre än jag behöver faktiskt. Det finns grejer som är roliga med. Att träna med Monster är för tillfället roligt. Eller åtminstone spännande. Han överraskar mig i stort sett varje gång, ibland genom att kunna utföra något alldeles klockrent, trots att vi knappt tränat på det, ibland genom att se ut som ett frågetecken när jag begär något skitenkelt, eller genom att göra något helt annat än det jag trodde vi höll på med.

Igår t ex. Jag var då extra laddad eftersom han uppfört sig så fint på kursen kvällen innan (ytterligare en överraskning!), och gick ut för att träna en stund. På coachens inrådan kan det vara smart att inleda med en inkallning eller två, för att göra av med lite överskottsbränsle. Så jag lämnade Monster sittande och gick iväg. Också på coachens inrådan ska jag för varje inkallning belöna kvarsittandet minst två gånger, eftersom det finns en viss (ähum, ganska stor) benägenhet för tjuvstarter (det behövs då inga nya tändstift hos hunden iaf!). Men när jag vände mig om fanns ingen hund kvar där jag lämnat honom… han var upptagen med att släpa upp en stor gren ur diket intill. Nytt försök, efter ett extremt tydligt S T A N N A – K V A R gick jag iväg en bit igen. Vände mig om, och visserligen var Monster kvar där jag lämnade honom, men han hade lagt sig ner och med en mycket lång hals sträckte han sig efter en mindre pinne som råkade ligga bredvid honom, och la sig därefter tillrätta och började förnöjt tugga på den…

Det tog hela fem försök, med hela tiden minskad svårighetsgrad, innan lille grisen lyckades åstadkomma ett kvarsittande som jag kunde belöna. Därmed tyckte jag att det kunde räcka med träning för den gången.

Om två veckor har vi kursavslutning med tillhörande avslutningstävling. Jag har gett mig tusan på att ha åtminstone ett moment helt klart som jag kan utföra tävlingsmässigt, och jag trodde ända tills igår att just inkallningen skulle vara det säkraste kortet. Men jag har förstås ingen aning om vad han tänker överraska med då.

Jo, jag skulle ju börja ett nytt liv igår (igen) och bli sådär strukturerad och jätteeffektiv som jag egentligen vill vara. Det gick ju sådär…

Det började inte så bra igår morse. Av någon anledning vaknade jag inte. Jo, det gjorde jag ju, men ett par timmar senare än jag tänkt mig, och det förstörde stora delar av förmiddagen. Eftermiddagen blev väl något bättre, men den var kort eftersom jag var tvungen att börja med maten tidigt för att kunna sticka iväg till kursen direkt när A kom hem. Efter kursen var väl inte dagen helt slut, men jag var det.

Och idag… blev en sån där dag som ni kanske inte vill veta alla detaljer om. Men om jag säger att jag under förmiddagen aldrig var längre bort från toaletten än vad lägenhetens väggar medgav, så fattar ni kanske. Strukturerad var jag i alla fall minst av allt. Sen sov jag ett par timmar och sen fick jag lov att vara extra effektiv för att hinna utföra en riktig måste-måste-grej. Ja, så var det tvättstugan och sen var den dagen också slut.

Men imorgon. Då jädrar.

Kursen då? Mja, det har väl varit bättre gånger än igår. Det konstiga var att vid förra kurstillfället, när Monster inte fått gjort något på flera veckor och var överladdad så in i vassen, gick det långt över förväntan. Igår, när vi faktiskt hade tränat rätt skapligt sen sist och jag tycker mig ha sett en del framsteg i allt vi tränat, då fungerade han inte alls. Okoncentrerad och gapig var han för det mesta, och testade gränserna för mitt tålamod mest hela tiden.

Det blev ett par genombrott dock. Mentala genombrott för min del. För första gången kopplade jag loss och gick lite längre ifrån vid platsliggningen. Visserligen hade jag lina på som en medhjälpare stod en bit bakom och höll i. Den behövde aldrig användas, men den var bra för min skull, så slapp jag sända ut nervösa signaler. Han låg tiden ut, lite pip och lite vridningar var det men inget skall den här gången. Mitt andra mentala genombrott kom när Monster efter att ha sprungit i sin vanliga raketfart till mig och satt sig vid sidan vid en inkallning, lika snabbt bestämde sig för att han nog vill springa lite mer och drog iväg över planen innan jag hann blinka. Och… jag fick inte panik! Jag höll mig lugn och halade fram repbollen och han kom tillbaka, värre än så var det faktiskt inte.

En och annan kanske ställer ovanstående fråga och tänker att det går säkert inte alls, eftersom mänskan inte skrivit ett ord om det på länge. Och det är helt korrekt. Eller var åtminstone tills i måndags.

På väg till kursen i måndags så tänkte jag igenom mina ursäkter till att träningsmängden den sista tiden varit så skral. Jag hade en godtagbar ursäkt till att jag inte var på förra kurstillfället för två veckor sen, då var jag (nästan-)sjuk, och det inkluderar väl stilleståndet ett par tre dagar efter det också. Och jag har godtagbara ursäkter för att det inte blivit någon träning på klubben däremellan och för den delen inga spår heller, jag har nämligen haft mycket starkt begränsad tillgång till bilen den sista tiden. (Jodå, jag har cykelavstånd till klubben, men cykeln lider fortfarande av dubbelsidig punka.) Någon enstaka dag till kan jag väl ursäkta med att jag inte hunnit/varit hemma medan det är ljust ute, och mörkt blir det som bekant tidigt nu. Någon dag var visst Monster dålig i magen också…

Men hur jag än försöker, så får jag inte ursäkterna att räcka till totalt träningsstillestånd i flera veckor. Jobbigt men sant. Och det kändes inte så kul att åka till kursen igår med den känslan. Jag vill ju kunna visa upp framsteg sen sist, nu kom jag knappt ens ihåg vad vi skulle ha behövt träna på om vi hade tränat… Fast det var väl antagligen allting, typ.

Monster var synnerligen överladdad redan när vi kom dit, och eftersom jag inte fick överta bilen förrän i sista stund så var vi dessutom sena, och så säger Peter att vi ska börja med en platsliggning… Suck och stön. Det kommer aldrig att funka, tänkte jag. Men jodå, efter diverse strul före läggandet, där jag fick backa och försöka få in honom i position på nytt flera gånger, så la han sig snyggt och prydligt. Jag gick ifrån i kopplets längd och han låg kvar. Hunden bredvid satte sig upp flera gånger och matten fick gå fram och lägga om, inga problem för Monster. En hund längre bort reste sig och gick fram till sin matte (som hade lämnat på lite längre avstånd) ett par gånger och fick läggas om, inga problem det heller.  För första gången gick jag inte fram och belönade under tiden, bara berömde försiktigt med rösten. Han låg faktiskt kvar hela tiden, men på slutet blev det en del pip och ett par skall. Jag misstänker att det blev lite väl stort hopp, från att ha blivit belönad med godis var 20:de sekund till inte alls, det var väl inte helt genomtänkt av mig. Jag tycker ändå att han var extremt duktig som klarade det som han gjorde med de förutsättningarna.

Vi körde lite framförgåendeövning, enligt den mer klassiska metoden med att placera en leksak som dragning högt upp, och visst blev det dragning för Monsters del allt… Men när han kom fram började han istället leta efter köttbullen som en tidigare hund som inte är så värst intresserad av leksaker använt. Och dessutom tror jag (och Peter håller med) att det för Monsters del (som ju är en hund helt i avsaknad av lagom-läge) är bättre att, även om det tar längre tid att lära in, försöka få in ett sakta-gående först.

Så budföring. Detta kan bli vår absoluta paradgren. Vi har bara testat en enda gång tidigare, då med Andreas som mottagare, och vi förberedde väldigt dåligt (Andreas blev liksom inte införstådd med att det var en förstagångs-övning) och Monster fattade aldrig vad han skulle göra. Nu gjorde vi det som en valpinkallning, där först mottagaren höll hunden, sedan föraren. Peter bestämde att Monster skulle ha mycket mindre retning än de övriga (bara gå ifrån honom, inget lockande med leksaker eller röst), och dessutom skulle han göra ingången också och inte bara tas emot med leksak som de andra! Att han inte behöver någon retning för att springa fort vet jag, men inkallning med ingång har vi gjort kanske 2-3 gånger tidigare, för längesen, och dessutom bara till mig. Men vad bekymrar det en monsterhund. Han for iväg som om han gick på raketbränsle, snodde runt vid sidan och satte sig tvärt. Lika lätt åt båda hållen.

Summan av kvällen: Det känns bra. Jag måste höja ribban, börja ställa krav och lita på min hund lite mer. Han kan mer än jag tror. Han har inte blivit sämre av att vi inte tränat. Däremot lär han sig förmodligen ännu mer om vi tränar mer…

Nu ska jag göra om gårdagens träningspass som är inbakat i långpromenaden. När vi kommer till springa-lös-stället kallar jag då och då in hundarna och så tar vi ett moment eller två. Med dubbelhundsträning. Det blir inte så mycket precision när jag kör båda hundarna samtidigt, men dels tror jag det är nyttigt för Monsterhjärnan att bryta vild lek och direkt ställa om sig till en stunds koncentration (och jag blir väldigt nöjd själv över att han lyckas med detta). Dels är det bra konkurrensträning, att försöka göra så bra ifrån sig som möjligt samtidigt som man ska trängas med storebror, att liksom ändå koncentrera sig på mig. Så gör vi förstås ett par platsliggningar, där jag går ganska långt ifrån. Jag har som mål att Monster så småningom ska kunna ligga kvar även om jag hämtar Carrey och gör något annat med honom. Och så kör vi dubbel- och enkelinkallningar. Dvs båda hundarna får sitta kvar, och så kallar jag in en i taget eller båda samtidigt. Det sistnämnda ger väldigt mycket tempo, kan jag lova… Dock ingen vidare ingång, för jag måste värja mig när båda två kommer dundrande samtidigt.

Vi var till klubben en sväng idag, jag och båda hundarna. Vi var där på tidiga eftermiddagen, så det var praktiskt taget folktomt. Med Monster testade jag först lite av varje, med långlina på för att slippa kopplet.

Linförighet (fast man får väl kalla det fritt följ med en släpande lina?), utmärkt. Läggande under gång, sådär. Jag går för fort fram, och begär lite för mycket än så länge. Backa tillbaka och gör rätt.

Hopp. Idag var det plötsligt inga som helst problem att hoppa utan att nudda hindret? Och hela momentet hopp-sitt-hopp (dock utan ingången) var det heller inga problem att utföra, fast vi just aldrig tränat på det.

Apport. Jag kunde inte låta bli att prova, och eftersom jag inte hade någon medhjälpare testade jag varianten som jag egentligen skulle övergå till när valpinkallningsmetoden satt ordentligt, nämligen att kasta apporten en liten bit ifrån mig, och samtidigt röra mig snabbt ifrån den. Jodå, Monster köpte den idén också och var snabb att ta apporten och lika snabb att komma efter mig. Men springande med Monster efter mig ser jag förstås inte om det blir något tugg eller inte, så jag behöver nog en medhjälpare ändå, som tuggspion om inte annat.

När Carrey fått ett litet pass han också lade jag båda plats, med Monster i sin tiometerslina. Av en ren slump, utan att jag tänkt på det, råkade de hamna så nära planket som används för dolda förare, att det var inom tiometersradien… och då kunde jag inte låta bli. Jag stod först bredvid planket, och tog sen ett par steg bakom. Det finns titthål borrade, så jag kikade förstås. Monster låg kvar lungt och fint, men jag stod inte kvar mer än i några sekunder och gick sen fram och belönade. Jaja, jag vet. Det är dags att jag börjar lita mer på min hund. *suck*

Monsters reaktion när jag försvann bakom planket var rätt kul. Istället för att som Carrey (och de flesta andra hundar gör väl så också) fixera punkten där jag försvann med blicken, vred Monster tvärt på huvudet och tittade mot andra änden av planket. Enligt hans logik så borde jag om jag försvinner in till höger, komma ut till vänster.