lenas egna

Igår gav sig Monster ut på jakt. Rådjursjakt. Rådjuret sprang upp ur buskarna bara några meter framför honom, och hoppade med långa språng iväg mot skogsbrynet. Yipppiiiiie, sa Monster och hoppade efter med likadana språng. Jag röt NEEEJJJ en gång, och KOM HIT en gång, båda delarna utan någon som helst effekt, jag såg bara två bakdelar försvinna i skogen.

Så jag ropade inget mer. Jag hade istället is i magen och satte mig ner på en stubbe och väntade. Och väntade. Hur lång tid är svårt att säga, kanske fem minuter. Kanske tio eller mer. Sådär väldigt orolig var jag inte, vi var inte särskilt nära några större vägar, och skogen var tillräckligt snårig för att Monster skulle tappa ögonkontakten med rådjuret ganska snart. Det gällde bara att vänta ut kräket. Nån hjälp att hitta tillbaka till mig tänkte jag banne mig inte ge honom, istället funderade jag ut vilken taktik jag skulle använda när han kom tillbaka, för att på bästa möjliga sätt få honom att förstå att det han gjort var det dummaste hittills i hans liv.

Det var alldeles tyst där jag satt och väntade. Så när Monster var på väg tillbaka hörde jag honom tydligt. Han irrade lite fram och tillbaka i skogskanten, ett par gånger såg jag en skymt av honom utan att han såg mig. Ibland stannade han upp och förmodligen lyssnade efter mig, men fick ju fortsätta att leta på egen hand. Sen kom han brakande, skitig och med tungan nästan släpande i backen, i full fart rakt emot mig. “Hej, här är jag, har du saknat mig?” tror jag han sa. Inte alls “Ååh vilken tur att jag hittade dig, matte!”. Jag sa ingenting, bara reste på mig, och gick med bestämda steg i riktning från honom. Inte med ryggen till, för däråt gick inte att gå, men med sidan till. Tanken var ju att Monster skulle springa ifatt mig och få fjäska ordentligt innan han fick någon som helst uppmärksamhet.

Vad tror ni hundkräket gjorde? Han gav mig bara en nonchalant blick, och fräste sen iväg in i skogen igen! Monster är hunden som gett uttrycket will-to-please en ny innebörd. Will-to-please-myself heter det i hans fall.

Ny, snabb och tyst taktikgenomgång med mig själv. Nu var Monster iaf inte försvunnen helt utom syn- och hörhåll, han var “bara” ute på lite vanligt skogsröj. Jag greppade en rejäl pinne och gick in i skogen jag också, väl synligt för Monster. Och så lekte jag med pinnen, kastade upp den i luften och tjoade med den och hade jättekul (tur att ingen såg mig kanske). Det kunde förstås inte monsterhunden motstå. När han kom och ville vara med tystnade jag, la ner pinnen på marken, kopplade Monster och så gick vi bara iväg. Långa, bestämda kliv och inte en blick på hunden bredvid mig, han tilläts inte så mycket som lukta på ett grässtrå. Länge gick jag så. Och faktiskt, till slut blev Monster lite påverkad av detta, att han inte ens genom att gå så fint han någonsin kunde, lyckades få min uppmärksamhet. Det var kanske inte så himla kul att matte var sur ändå… Frågan är bara om han på något sätt kopplade orsak och verkan. Inte förrän vi nästan var hemma igen, släppte jag lite på surheten och belönade för att han satte sig självmant innan vi skulle gå över en gata. Jag hade fortfarande nolltolerans, men han belönades när han gjorde rätt.

Nu får jag försöka med intensiv antirådjursträning. Jag är rätt övertygad om att han bara jagar på synintrycket (än så länge!), och det gör det hela enklare. Fast det lär nog inte gå lika lätt som det gjorde med Carrey, antar jag.

Vilken pärs! En vanlig förkylning som utlöste migrän och sen en bidragande magsjuka för säkerhets skull… I två dygn klarade jag med knapp nöd att hasa mig mellan sängen och toan och tillbaka igen. Dygn tre utsträcktes mina hasningar till både kök och soffa. Mera detaljerat än så tror jag ingen vill ha det.

Idag då? Tja, jag är inte precis på topp än. Men iaf i lodrätt ställning. Det tar ju ett tag innan man återställt balansen i kroppen, inte bara med vätska, utan med diverse gifter som koffein och nikotin, så man mår som man brukar igen. Men jag jobbar på det.

Carrey har uppgraderats till servicehund. En gång medan jag mådde som sämst och just haft en knästående omfamning av toastolen kände jag ett starkt behov att borsta tänderna, men kände att jag inte riktigt skulle klara att både hålla undan håret och borsta tänderna och samtidigt hålla mig i nivå över handfatskanten, så med min svaga stämma ropade jag på A. Men han hade hockey eller fotboll eller nåt sånt på teven och hörde förstås inte. Däremot kom Carrey, men han kunde inte hjälpa mig med mitt problem. Så jag sa till honom att hämta husse, varpå han direkt sprang iväg och jag hörde att han pep lite, och sedan kom tillbaka igen. Trögfattad husse. Då fick jag en snilleblixt och gav Carrey tandkrämstuben och sa åt honom att ge den till husse. Såna uppdrag älskar han, och knatade iväg igen. Och trots att jag mådde apa, kunde jag inte låta bli att flina åt husses kommentarer: “men vad har du?” “får jag den!” “var har du fått tag i den?”. Inte förrän efter flera minuter gick det in i husses medvetande (det skulle ju tränga in genom hockey-koncentrationen) att Carrey aldrig nånsin skulle ta en tandkrämstub olovandes ens om den låg på golvet. Att det kanske betydde något. Så jag fick hjälp. Carrey är en hjälte!

Nu ska jag försöka reda ut vad det var jag skulle göra innan jag blev sjuk och sedan göra det.

Sandra och Dizzy har varit och gjort MT idag. Och det gick visst skapligt, hörde jag… 480 p är väl inte fy skam precis? Sandra var iaf rätt glad (veckans understatement).

Grattis lilla rödluvan!

Sådär. Nu är den beställd. Lydnadschampionatet är inom räckhåll. Det kommer att gå som en dans nu.

Det enda problemet är att boken är på hela 656 sidor… jag vet inte riktigt hur jag ska få Monster att sitta still och lyssna så länge medan jag läser för honom.

Tips, någon?

Jag kan iaf ge er ett tips om det är fler som tänker köpa boken: Den är ganska dyr, men betydligt billigare om man beställer från Bokus.com än direkt från Canis.

Jag tillhör också dom som tycker det är fullständigt idiotiskt att plocka upp hundbajs i en påse, knyta ihop den och sedan slänga påsen på marken. Men. Det finns tillfällen när jag faktiskt kan ha lite förståelse för att man gör så. Igår var jag väldigt nära själv.

För var går egentligen gränsen för hur långt man ska behöva bära den alltmer stinkande påsen? I det här fallet var det dessutom två påsar. Igår gick jag en runda som vi mätt upp till 3,5 km, därför kan jag ganska väl uppskatta att jag gick drygt två km(!) innan jag kunde slippa ifrån stinkpåsarna. Märk väl att jag gick längs vältrafikerade cykel/gångbanor, där många går med sina hundar. Efter dessa två km fanns en busshållplats, och där finns det alltid en papperskorg, hade inte busshållplatsen varit där hade jag fått gå nästan en km till.

På hela den här rundan finns det 3 hundlatriner, den första innan jag ens kommit ut från vår gård, så den hinner jag ju inte nyttja, den andra ca 500 meter bort, har jag tur så hinner jag använda den, och den tredje ca 500 innan jag kommer hem, från andra hållet. Plus två busshållplatser. Är inte det för himla dåligt, så säg?

Om man jämför med hur det är hos Sandra i Mölndal så är det riktigt uselt, där finns hundlatriner i vartenda gathörn och två-tre stycken däremellan.

“Plocka upp - en skitsak!” löd SKK:s kampanj. Jo visst. Det är en skitsak. Men att slänga bort det man plockat upp är ett halvt företag. Åtminstone i den här kommunen.

Av oklar anledning är jag visst bojkottad av SMÖKK numera, mina ringsekreterartjänster efterfrågas inte längre. Eller om jag är bortglömd… eller nerflyttad på listan eftersom jag fick lov att tacka nej till Växjö ifjol pga hundvaktsbrist. Vad vet jag. Jag är iaf inte i Böda den här helgen, det vet jag. Och det var ju en himla tur för wheatenklubben, som har rasspecial imorgon och fick ett mycket sent återbud på en ringsekreterare. Och eftersom Böda sugit åt sig alla lediga ringsekreterare i Småland typ, blev dom väldigt glada över att jag var ledig.

Wheatenspecialen är på Lundegård, samma ställe som lydnads-SM gick av stapeln, och det blir rena lyxutställningen. I händelse av regn kan vi nämligen vara inomhus! Jag behöver inte ens ta med regnkläder, oavsett vad väderprognosen förutspår för hemskheter!

Nu ska jag ha en kopp te (jodå, jag har druckit kaffe så jag klarar mig ikväll Sandra, vi har nämligen varit i Lj-holm på kalas) med mig i sängen. Hoppas att det är nån deckare på nån kanal.

Hundlivet i familjen har fått en (tillfällig?) uppryckning. Monster fick ett lydnadspass igår kväll, en cykeltur i morse, Carrey har nyss fått sin cykeltur och Monster ska få ytterligare ett lydnadspass nu. Och eftersom vi fått ett alldeles strålande sensommarväder som tydligen ska hålla i sig några dagar är en skogsutflykt planerad till imorgon, då ska båda två få spåra, det var evigheter sedan sist.

Huvudsyftet med skogsutflykten är dock kantarelletning. Något som kan verka lite befängt eftersom vi fortfarande har flera liter kvar i frysen av förra årets skörd. Det är ändå roligt att plocka, men om vi hittar mycket och grips av den stora plockningsfrossan, ska vi försöka komma ihåg att det inte är fullt lika roligt att rensa…

Från vår balkong följer jag utvecklingen av en schäfervalp. Intressant värre. Man undrar hur det ska gå…

Först hade matten en gammal schäfer, som gick oerhört illa. På slutet var det riktigt plågsamt att se. Men så en dag var den borta, och bara ett par dagar senare fanns en liten valp med öronen på sniskan på plats. Den lullade omkring på gräsmattan med sin matte i släptåg, sådär som man kan tillåta små bebisvalpar att bestämma riktningen och tempot bara för att dom ska vänja sig vid att ha koppel på över huvud taget.

Nu har valpen blivit stor, den är faktiskt inte så väldigt mycket yngre än Monster. Minst tio månader iaf. Problemet är, att den fortfarande lullar omkring på gräsmattan med sin matte i släptåg. Den får bestämma både riktning och tempo själv, matte anpassar sig. I viss mån iaf. Ibland går lullandet åt fel håll tydligen, för då spjärnar matten emot. Så gott det nu går. Den stora lilla valpen börjar visa ganska mycket prov på egen vilja också. Ibland vill den hellre ligga och gnaga på en gren än följa med matten in. Matten försöker då dra i kopplet för att få med den stora lilla valpen. Det fungerar inget vidare. Då tar matten upp godis ur fickan och visar. Det hjälper inte heller. Då kastar matte godiset på marken framför den stora lilla valpen, som temporärt släpper sin fina gren för att ta godiset. Under tiden försöker matten hinna sära på valp och gren såpass att dom kan gå därifrån. Det brukar gå åt fyra-fem kastade godisar innan det lyckas. Minst.

Sen försöker matten gå hemåt. Den stora lilla valpen vill inte, utan drar iväg åt ett helt annat håll. Matten tar spjärn. Mera godis. Ibland blir det några steg åt rätt håll. Ibland inte.

Allt beror på vad man jämför med, inser jag. För ibland får jag lite ångest när jag t ex läser om hur långt Linda kommit med Milou, och idag upptäckte jag att det finns ett syskon som redan varit ute och tävlat, flera gånger! Medan vi just inte kommit någon vart alls. (Och jag vet att det till 99% beror på alldeles för lite träning. Jag kommer själv att få sota för det, ingenting blir lättare att lära in av att vänta med det, men ingenting är heller omöjligt eller för sent.) Men när jag jämför med den stora lilla schäfervalpen är Monster ett under av följsamhet och lyhördhet! Och DÅ känner även jag mig ganska duktig, för jag misstänker att Monster inte varit såpass följsam och såpass lyhörd och lydig som han ändå är, om jag inte jobbat på det som jag faktiskt har…

Det ska bli intressant att fortsätta följa den stora lilla schäfervalpen. Hur i hela friden ska det gå? Vad jag inte begriper är att människan hade en schäfer förut, hur bar hon sig åt med den? Eller fick hon ärva den när den redan var så gammal och dålig att den knappt kunde gå och tror att det är ett allmänt tillstånd hos alla schäfrar i alla åldrar?

Men jag har en känsla av att det inte kommer att bli särskilt roligt att möta dom om ett halvår eller så…

För en gångs skull lyckades jag pricka in lunchrastningen så att dagens första hällregn började precis när jag kommit in igen. Annars är jag väldigt duktig på att få till det så att det börjar när jag är så långt hemifrån som möjligt. Och störtskurarna som varit den sista veckan har inte varit nådiga, dom har varit av typen “blöt ända in i underkläderna på 27 sekunder blankt”. Mellan skurarna är det varmt och kvavt, så man klär sig inte gärna i regnkläder utifallat heller.

Monster slet sig förresten på promenaden. Det var väl att ta i, det var snarare jag som trasslade till kopplen i en trång passage och när jag skulle reda ut trasslet och få ett koppel i var hand igen och trodde det var Carreys koppel jag hade löst hängande på ena tummen fick Monster i samma ögonblick syn på vaktisen som skymtade bakom ett buskage där han rensade ogräs och det visade sig att det visst hans koppel som jag inte alls höll fast i… Monsters alltså, inte vaktisens.

Våra vaktisar hyggliga killar som är ganska härdade vad gäller kärvänliga Monsterattacker, så jag hojtade bara “nu blir du överfallen” för att han skulle bli lite förvarnad på vad som komma skulle. Samtidigt nådde Monster sitt mål, och samtidigt rätade vaktisen på sig. Det visade sig att det inte var någon av våra ordinarie, utan en stackars vikarievaktis, helt ovan vid attackerande Monsterhundar… Men han var en hygglig typ han med, och som tur var inte hundrädd. Hans enda kommentar var ett skrattande “sån energi skulle man ha!” medan Monster tog tre ärevarv och i farten studsade både på vaktisen, Carrey, mig och en björk.

Jodå, han kom visst när jag ropade. Efter att han gjort sina tre varv.

Det var ett fasligt tjat både här och här och här och här också om att den där familjecupen är på blodigt allvar. Äh, det är ju bara en lek! (Sa hon som kom sist.) Det är iaf kul med Monster, det blir aldrig som man tror. Sånt jag inte alls räknar med ska fungera, går visst ganska bra. Slalom t ex. Han har aldrig varit i närheten av slalompinnar, vi har försökt (utan framgång) med slalom mellan benen, det är allt. Och med tanke på att godis var förbjudet och hur dåligt det brukar gå att locka honom om jag inte har något att muta med så trodde jag aldrig vi skulle ta oss igenom det. Men jodå, med några extrasvängar och ett par utflykter så gick det. Det enda som jag var helt säker på skulle gå bra var racet. Inkallning på valpträningsvis, en håller hunden och man springer därifrån lockandes och hojtandes och försvinner utom synhåll på slutet. Det älskar Monster, och det har alltid gått hur bra som helst, även på klubben där han är okoncentrerad och splittrad. Nu kom han rusande efter mig, tittade fram bakom kröken och konstaterade att jag var där, vände och sprang minst lika fort tillbaka. Flera gånger…

Vi kom hem i onsdags eftermiddag, och det var bara att kavla upp ärmarna och börja traggla med labyrinten igen. För tro inte att alla vägar var utforskade. Onejdå.