50 meter, apport, 50 meter, vinkel, 50 meter, apport, 50 meter, vinkel, 100 meter, slut. Ett regelmässigt appellspår alltså. Ska väl inte vara några större problem för min spårmaskin. Eller?

In till stan, snabbt inköp av jeanskjol i 80 cl, med matchande tröja och tights (tights? till en ettåring? vart tog kalasbyxorna vägen?). Vi kom på att det var hur länge sen som helst vi fikade på stan, så det gjorde vi också. Inte riktigt på stan, efter överbefolkade ställen med evighetsköer fick det bli Ekelunds, men det är inte fy skam det heller.

Tillbaka till spåret. Jag selade på i åkerkanten. Monster tittade förväntansfullt på mig och lade sig ner. Upptäckte husse som klev ur bilen vid andra änden av åkern, där tanken var att vi så småningom skulle landa. Funderade en stund över detta. Satte sig upp. Lade sig igen, snabbare den här gången. Han visste att jag hade korv i fickan, och hade inte en aning om att jag tänkte att han skulle spåra. Jag försökte visa honom på mitt ordentliga avstamp, Monster och jag upptäckte samtidigt att två centimeter ifrån fanns en fin hög med rådjursbajs. Jag gick några meter framåt i spåret, och Monster släppte tanken på rådjursbajset och följde med i snygg linförighet, med utomordentlig kontakt. Jag stod still och avvaktade. Monster körde sitt, ligg, ingångar och till slut det svåraste: passivitet.

Suck. Jag fortsatte en bit till i spåret, och till slut insåg väl Monster att han inte skulle få någon korv och satte ner näsan i backen och halleluja! han hittade spåret och drog iväg. Första leksaken hittades och lektes med och byttes mot korv. Men Monster var ändå inte helt övertygad. Skulle ett snabbt läggande eller en fin ingång fungera nu då? Och var husse kvar borta vid bilen? Samma visa som vid början, efter mycket om och men bestämde han sig för att spåra igen, dock lite mer halvhjärtat den här gången. En nackdel med fältspår är ju att man inte kan snitsla, och jag visste alltså bara på ett ungefär var vinkeln var. Men spåret tappades där någonstans iaf. Jag tog Monster vid sidan och fortsatt såpass långt att jag var säker på att vi var förbi ordentligt och vände sedan för att kunna snedda på andra benet. Men jag råkade få syn på andra apporten på långt håll, så jag valde istället att gå direkt på den, plocka upp den och bara släppa på där, när jag nu visste var jag hade spåret igen.

Och nu verkade det faktiskt som om det gick upp ett ljus, som om Monster tänkte “jahaaaa, är det spÃ¥ra vi ska göra, jamen säg det dÃ¥!”, för därifrÃ¥n gick han som en dammsugare, tog andra vinkeln som ingenting och de sista hundra meterna fram till slutet var ju en baggis…

Att det var svårare med fältspår, det visste jag ju, men att det skulle bli så stor skillnad, det hade jag inte räknat med. Nu blir det inga skogsspår på länge, det är helt klart. Samtidigt var Monsters reaktion på signaler rätt rolig och lite oväntad, han har uppenbarligen inte fått spåra så mycket så att selen var signal nog, men en åker är ungefär som en gräsmatta fast större, det måste väl betyda att vi tränar lydnad, eller hur?

Det här med att jag bestämt mig för att byta träningsmetod, och konsekvent hÃ¥lla mig till enbart positiv förstärkning, innebär ju att jag mÃ¥ste ställa om mitt fokus helt och hÃ¥llet. Att fokusera pÃ¥ det som blir rätt, eller Ã¥tminstone Ã¥t rätt hÃ¥ll, istället för pÃ¥ det som blir fel eller inte helt korrekt. Det är inte helt lätt, men när jag lyckas sÃ¥ visar Monster sÃ¥ tydligt att han tycker att “äntligen gör tanten rätt”.

Visst är det för tidigt att ropa hej än, men plötsligt sÃ¥ tycker Monster att det är jätteroligt att träna! Han fokuserar och försöker, och jobbar jättebra! Vi har nÃ¥gra dagar kört basövningar som sitt och ligg inne, nu tänkte jag det kunde vara dags att flytta ut. Och det gick alldeles utmärkt. Monster som tidigare gjort en och endast en sak, för att sedan bara gÃ¥ (eller för den delen springa) iväg för att göra nÃ¥got annat sÃ¥ fort han inkasserat belöningen, höll sig nu tätt intill mig och bara fortsatte och fortsatte. Lite vred han pÃ¥ huvudet för att titta pÃ¥ nÃ¥gon som passerade, men ingen antydan till att gÃ¥ iväg. När vi kört ligg nÃ¥gra gÃ¥nger, bÃ¥de framifrÃ¥n och vid min sida, tyckte jag det räckte. Det tyckte visst inte Monster, sÃ¥ när jag började gÃ¥ blev det ett fritt följ av det hela. Jag gick ganska sakta sÃ¥ han försökte med att lägga sig igen, mitt i förflyttningen… jag fick alltsÃ¥ ett helt moment alldeles frivilligt och pÃ¥ köpet! Självklart var jag snabb att klicka och belöna även här, sÃ¥ vi kunde upprepa det flera gÃ¥nger. Jag hade verkligen inte tänkt ge mig pÃ¥ läggande under gÃ¥ng än pÃ¥ länge, men när man fÃ¥r det sÃ¥ där gratis sÃ¥ är det ju bara att tacka och ta emot!

Sen kunde Monster inte sluta, det blev perfekt linförighet hela vägen hem. Tyvärr var godiset slut då, men jag kunde ändå inte avhålla mig från att prova med både halter, vändningar och språngmarch. Han var som klistrad i perfekt position hela tiden.

Nu gÃ¥r det ju fortare än jag hinner läsa i boken… Och snacka om att jag blivit positivt förstärkt idag!

Inte nog med att det varit extra bra väder, innehållet i dagarna har varit extra bra också.

Fredag: Jag och Monster blev alltsÃ¥ upphämtade av Ullis och hennes Bugsy (man kan kolla här ocksÃ¥), och sÃ¥ Ã¥kte vi till bästa kantarellskogen för “utbyte av tjänster”. Jag skulle peka pÃ¥ svamparna, Ullis skulle peka pÃ¥ knapparna pÃ¥ min kamera och försöka förklara vad dom är bra för. Jag tror att mitt uppdrag var det lättaste.

Pojkarna Monster och Bugsy skulle bara leka och busa och rejsa. Vilket dom gjorde med den äran. SisÃ¥där fyra timmars nästan oavbrutet springande i terräng kan göra bÃ¥de en briard och en aussie ganska trötta, och sÃ¥ stillsam som Monster var pÃ¥ kvällen har vi aldrig sett honom tidigare… Även frÃ¥n briardhemmet rapporterades en fridfull kväll.

Lördag: Vädret fortfarande strålande. Hussen bestämde sig för säsongens kanske sista tur på hojen, jag betsämde mig för spårskogen. Båda hundarna fick följa med, men jag har bestämt mig för att inte vara överambitiös utan koncentrera själva spårträningen på Monster. Eftersom det tristaste med spår är väntetiden, kom jag på ett upplägg som dessutom gör att Carrey får göra nåt han tycker är riktigt roligt istället för att vi ska traggla med spår (för nu när jag har Monster att jämföra med inser jag att det verkligen är ett tragglande, inte särskilt roligt varken för Carrey eller mig).

Jag började med att lägga Monsters spÃ¥r. Jag tog inga särkilda hänsyn till att det gÃ¥tt pinsamma fyra mÃ¥nader sen sist, inte till att han dÃ¥ gÃ¥tt högst 7-8 ganska enkla nybörjarspÃ¥r, utan gick nog bortÃ¥t 300 meter iaf, med tvÃ¥ vinklar och tre föremÃ¥l. Jag väntar med pinnapporter tills vidare, tror det är lättare att fÃ¥ upp intresset om vi börjar med kuliga leksaker. Medan spÃ¥ret lÃ¥g fick Monster följa med och valla en uppletanderuta, det blev ju samtidigt en annorlunda övning i “gÃ¥-fint-i-koppel-mitt-i-skogen”. Helknäppt tyckte Monster.

Så fick Carrey göra uppletande. Hans teknik är väl inte strålande, han vill gärna dra ut åt vänster ut ur rutan och vi har ingen som helst dirigering, men det hindar inte att han plockar in fyra föremål av fyra möjliga på mindre än fem minuter. Hans näsa och målmedvetenhet är det då inget fel på! Han tar stora saker och han tar små saker som hårsnoddar, han tar det som ligger öppet och det som jag lagt mera dolt under trädrötter och sånt. Och det syns lång väg hur roligt han tycker det är! Han sitter vid min sida och vibrerar före kommando, flyger sen ut och börjar leta. Han går ut djupt och börjar där, och letar sig sen tillbaka, fast ibland drar han som sagt iväg ut åt vänster.

Lite fika på det och vips hade det gått nästan en timme utan att jag hann bli uttråkad!

När sÃ¥ Monster fick komma ut ur bilen igen var han smÃ¥tt tossig. Jag trodde nästan inte att han skulle klara att spÃ¥ra, att han skulle vara för vimsig och ofokuserad. Men där bedrog jag mig. Jag selade pÃ¥, pekade utan att säga nÃ¥gonting pÃ¥ mitt avstamp, och näsan for ner som en magnet och sen bar det iväg. Snabbt och med ordentligt sug, men inte för snabbt, han var noggrann och jag behövde inte varken springa eller bromsa. Vid första leksaken stannade han till lite grann och sÃ¥g ut att fundera över vad han skulle göra med den, med lite uppmuntran frÃ¥n mig sÃ¥ tog han upp den och vi kampade en stund. Han kunde släppa spÃ¥ret sÃ¥pass att han tände till pÃ¥ kampen, vilket känns väldigt bra. DÃ¥ finns det gott hopp om att han sÃ¥ smÃ¥ningom ska anse att apporterna är viktiga. Och det var ju inga som helst problem att sedan Ã¥tergÃ¥ till spÃ¥randet igen! Vid andra förmÃ¥let gick han pÃ¥ fel sida om ett träd och missade därmed bollen som lÃ¥g intill trädstammen pÃ¥ andra sidan. En sÃ¥n miss skulle ju inte Carrey göra, som när han bara kommer i närheten av en apport övergÃ¥r till uppletande istället för spÃ¥rande, vilket gör att han ofta tappar spÃ¥ret istället… Nu tog jag bara upp bollen utan att Monster märkte nÃ¥got. Slutet hittade han med samma beteende som vid första föremÃ¥let.

Monsters spÃ¥rande känns riktigt, riktigt bra. Jag har faktiskt ingenting som jag ser som ett problem just nu. Suget och viljan och noggrannheten är suverän. Men han är inte helt “spÃ¥rblockerad”, han ser leksakerna och behöver inte mycket uppmuntran för att släppa spÃ¥ret och helhjärtat leka och kampa. Och ändÃ¥ direkt ta spÃ¥ret igen och fortsätta lika fokuserat som tidigare. Vad som behövs är förstÃ¥s lite längre spÃ¥r, varierade svÃ¥righeter, fältspÃ¥r (givetvis!), och sÃ¥ smÃ¥ningom introducerandet av riktiga apporter.

Nu har jag ett mål. Start i appellen i vår. Jag vet, vi har inte ett enda lydnadsmoment klart, knappt ens början på något. Men jag ska träna på så gott jag kan till dess, och åtminstone några moment bör väl hinna bli poängmässiga till dess? Sen startar vi oavsett hur det ser ut, bara för att komma igång. Sådeså.

En liten recension, men bara av de första intrycken, kan ni få.

För det första, om man redan har “Klickerträning för din hund” av samma författare, sÃ¥ blir man lite besviken. Det visar sig nämligen att delar av det man betalar för är repriser frÃ¥n den boken. Det är ju en utveckling av samma ämne och samma ideologi det handlar om, sÃ¥ att vissa upprepningar förekommer är förstÃ¥s naturligt. Men det känns inte ok att man använt “cut & paste” av hela kapitel. Jag betalade för en ny bok, inte för en gammal. Översättningen är sÃ¥där, jag fÃ¥r känslan av att man snÃ¥lat in pÃ¥ korrekturläsningen, och Ã¥tminstone ett stycke (en faktaruta tror jag det var) har man helt glömt bort att översätta.

Men bortsett från det då? För min del fyller åtminstone boken syftet att inspirera mig till mera träning, bättre träning, mer målinriktad träning och nya sätt att träna. Det gör å andra sidan nästan allting jag läser inom området. Men jag tycker det känns bra att ha en så heltäckande bok som både går in (rätt så djupt!) på beteendevetenskap och inlärningspsykologi, och dessutom omsätter dessa vetenskaper i konkreta träningsmetoder.

Jag har inte tittat sÃ¥ mycket i den “konkreta” delen av boken än. Jag tycker den vetenskapliga delen är sÃ¥ intressant, och dessutom är det mycket lättare att ta till sig de konkreta träningstipsen om jag förstÃ¥r tanken bakom.

Mitt stora problem (tror jag själv iaf) i hundträning är att jag testar, byter och blandar olika metoder hela tiden. Oavsett vilken metod man tror på (och även en mix av olika metoder är ju en metod), så kan jag inte tro annat än att det bästa är att hålla sig konsekvent till den hela tiden. Vilket jag alltså inte gör. Den metod jag egentligen tror mest på, är att konsekvent hålla sig till positiv förstärkning. Den är vetenskapligt mycket väl underbyggd, och gäller generellt för alla levande varelser. Det fungerar på råttor, ekorrar, älgar, duvor, späckhuggare, studenter. Det finns absolut ingenting som säger att det inte skulle fungera även på monsterhundar.

En orsak till att jag hoppar mellan metoderna för mycket är att jag har för mycket i ryggmärgen när det gäller negativ förstärkning. Jag har väl helt enkelt blivit positivt försärkt för många gånger genom att använda negativ förstärkning (hänger ni med i tankegången?), så det sitter som berget. För att kunna bli konsekvent och därmed effektiv i hundträningen, måste jag arbeta bort det jag en gång lärt mig. Därför tänker jag nu försöka följa den här boken ganska slaviskt. Och för att jag själv ska bli positivt förstärkt genom att använda enbart positiv förstärkning ska jag nästan börja om från början. Inte riktigt, men bara göra sånt som blir lätt för Monster, så att sannolikheten för att han ska göra rätt är stor och vi kan öka kriterienivån, så att jag därmed ska kunna bli positivt förstärkt genom att han blir bättre och bättre på det vi gör utan att jag någonsin behöver koppla in mina gamla ryggmärgsmetoder. Vi har nog hamnat i en ond cirkel, som istället ska bli en god.

Och ja, jag använder klicker. Länge missförstod jag begreppet klickerträning, och trodde att det var en metod. Det är det inte. Klickern är ett redskap, som faktiskt skulle kunna användas i vilken metod som helst.

Visst lÃ¥ter allt det här bra? Det ska bara omsättas i praktik nu ocksÃ¥…

Ikväll kan jag äntligen hämta ut boken på Statoil. Så nu ska vi börja plugga, Monstret och jag. Synd att han inte är lika mycket lagd åt det teoretiska hållet som jag, isf skulle vi nog vara klara för Lkl3 framåt helgen. (Om det fanns teoretiska prov, that is.)

Ikväll är vi ocksÃ¥ “bortbjudna” pÃ¥ fika. Dvs det började med att jag ringde KÃ¥ för att höra om han kunde skjutsa hem mig eller A ikväll, vÃ¥ran bil ska lämnas pÃ¥ verkstad för service i hans trakter i morgon, och det enklaste är att ställa den pÃ¥ plats ikväll. JorÃ¥, det kunde han visst. Och föreslog att vi kunde komma hem till honom och fika först. “Du kan väl göra en äppelkaka och ta med dig”.

Som den lydiga moder jag är, ska jag alltså baka äppelkaka nu. Jag har förresten, om någon undrar, kommit igång med sånt jag skulle komma igång med nu. Sedan igår eftermiddag har jag jobbat på, flitig som en myra.

Igår gav sig Monster ut på jakt. Rådjursjakt. Rådjuret sprang upp ur buskarna bara några meter framför honom, och hoppade med långa språng iväg mot skogsbrynet. Yipppiiiiie, sa Monster och hoppade efter med likadana språng. Jag röt NEEEJJJ en gång, och KOM HIT en gång, båda delarna utan någon som helst effekt, jag såg bara två bakdelar försvinna i skogen.

Så jag ropade inget mer. Jag hade istället is i magen och satte mig ner på en stubbe och väntade. Och väntade. Hur lång tid är svårt att säga, kanske fem minuter. Kanske tio eller mer. Sådär väldigt orolig var jag inte, vi var inte särskilt nära några större vägar, och skogen var tillräckligt snårig för att Monster skulle tappa ögonkontakten med rådjuret ganska snart. Det gällde bara att vänta ut kräket. Nån hjälp att hitta tillbaka till mig tänkte jag banne mig inte ge honom, istället funderade jag ut vilken taktik jag skulle använda när han kom tillbaka, för att på bästa möjliga sätt få honom att förstå att det han gjort var det dummaste hittills i hans liv.

Det var alldeles tyst där jag satt och väntade. SÃ¥ när Monster var pÃ¥ väg tillbaka hörde jag honom tydligt. Han irrade lite fram och tillbaka i skogskanten, ett par gÃ¥nger sÃ¥g jag en skymt av honom utan att han sÃ¥g mig. Ibland stannade han upp och förmodligen lyssnade efter mig, men fick ju fortsätta att leta pÃ¥ egen hand. Sen kom han brakande, skitig och med tungan nästan släpande i backen, i full fart rakt emot mig. “Hej, här är jag, har du saknat mig?” tror jag han sa. Inte alls “Ã…Ã¥h vilken tur att jag hittade dig, matte!”. Jag sa ingenting, bara reste pÃ¥ mig, och gick med bestämda steg i riktning frÃ¥n honom. Inte med ryggen till, för därÃ¥t gick inte att gÃ¥, men med sidan till. Tanken var ju att Monster skulle springa ifatt mig och fÃ¥ fjäska ordentligt innan han fick nÃ¥gon som helst uppmärksamhet.

Vad tror ni hundkräket gjorde? Han gav mig bara en nonchalant blick, och fräste sen iväg in i skogen igen! Monster är hunden som gett uttrycket will-to-please en ny innebörd. Will-to-please-myself heter det i hans fall.

Ny, snabb och tyst taktikgenomgÃ¥ng med mig själv. Nu var Monster iaf inte försvunnen helt utom syn- och hörhÃ¥ll, han var “bara” ute pÃ¥ lite vanligt skogsröj. Jag greppade en rejäl pinne och gick in i skogen jag ocksÃ¥, väl synligt för Monster. Och sÃ¥ lekte jag med pinnen, kastade upp den i luften och tjoade med den och hade jättekul (tur att ingen sÃ¥g mig kanske). Det kunde förstÃ¥s inte monsterhunden motstÃ¥. När han kom och ville vara med tystnade jag, la ner pinnen pÃ¥ marken, kopplade Monster och sÃ¥ gick vi bara iväg. LÃ¥nga, bestämda kliv och inte en blick pÃ¥ hunden bredvid mig, han tilläts inte sÃ¥ mycket som lukta pÃ¥ ett grässtrÃ¥. Länge gick jag sÃ¥. Och faktiskt, till slut blev Monster lite pÃ¥verkad av detta, att han inte ens genom att gÃ¥ sÃ¥ fint han nÃ¥gonsin kunde, lyckades fÃ¥ min uppmärksamhet. Det var kanske inte sÃ¥ himla kul att matte var sur ändÃ¥… FrÃ¥gan är bara om han pÃ¥ nÃ¥got sätt kopplade orsak och verkan. Inte förrän vi nästan var hemma igen, släppte jag lite pÃ¥ surheten och belönade för att han satte sig självmant innan vi skulle gÃ¥ över en gata. Jag hade fortfarande nolltolerans, men han belönades när han gjorde rätt.

Nu får jag försöka med intensiv antirådjursträning. Jag är rätt övertygad om att han bara jagar på synintrycket (än så länge!), och det gör det hela enklare. Fast det lär nog inte gå lika lätt som det gjorde med Carrey, antar jag.

Vilken pärs! En vanlig förkylning som utlöste migrän och sen en bidragande magsjuka för säkerhets skull… I tvÃ¥ dygn klarade jag med knapp nöd att hasa mig mellan sängen och toan och tillbaka igen. Dygn tre utsträcktes mina hasningar till bÃ¥de kök och soffa. Mera detaljerat än sÃ¥ tror jag ingen vill ha det.

Idag då? Tja, jag är inte precis på topp än. Men iaf i lodrätt ställning. Det tar ju ett tag innan man återställt balansen i kroppen, inte bara med vätska, utan med diverse gifter som koffein och nikotin, så man mår som man brukar igen. Men jag jobbar på det.

Carrey har uppgraderats till servicehund. En gÃ¥ng medan jag mÃ¥dde som sämst och just haft en knästÃ¥ende omfamning av toastolen kände jag ett starkt behov att borsta tänderna, men kände att jag inte riktigt skulle klara att bÃ¥de hÃ¥lla undan hÃ¥ret och borsta tänderna och samtidigt hÃ¥lla mig i nivÃ¥ över handfatskanten, sÃ¥ med min svaga stämma ropade jag pÃ¥ A. Men han hade hockey eller fotboll eller nÃ¥t sÃ¥nt pÃ¥ teven och hörde förstÃ¥s inte. Däremot kom Carrey, men han kunde inte hjälpa mig med mitt problem. SÃ¥ jag sa till honom att hämta husse, varpÃ¥ han direkt sprang iväg och jag hörde att han pep lite, och sedan kom tillbaka igen. Trögfattad husse. DÃ¥ fick jag en snilleblixt och gav Carrey tandkrämstuben och sa Ã¥t honom att ge den till husse. SÃ¥na uppdrag älskar han, och knatade iväg igen. Och trots att jag mÃ¥dde apa, kunde jag inte lÃ¥ta bli att flina Ã¥t husses kommentarer: “men vad har du?” “fÃ¥r jag den!” “var har du fÃ¥tt tag i den?”. Inte förrän efter flera minuter gick det in i husses medvetande (det skulle ju tränga in genom hockey-koncentrationen) att Carrey aldrig nÃ¥nsin skulle ta en tandkrämstub olovandes ens om den lÃ¥g pÃ¥ golvet. Att det kanske betydde nÃ¥got. SÃ¥ jag fick hjälp. Carrey är en hjälte!

Nu ska jag försöka reda ut vad det var jag skulle göra innan jag blev sjuk och sedan göra det.

Sandra och Dizzy har varit och gjort MT idag. Och det gick visst skapligt, hörde jag… 480 p är väl inte fy skam precis? Sandra var iaf rätt glad (veckans understatement).

Grattis lilla rödluvan!

Sådär. Nu är den beställd. Lydnadschampionatet är inom räckhåll. Det kommer att gå som en dans nu.

Det enda problemet är att boken är pÃ¥ hela 656 sidor… jag vet inte riktigt hur jag ska fÃ¥ Monster att sitta still och lyssna sÃ¥ länge medan jag läser för honom.

Tips, någon?

Jag kan iaf ge er ett tips om det är fler som tänker köpa boken: Den är ganska dyr, men betydligt billigare om man beställer från Bokus.com än direkt från Canis.

Jag tillhör också dom som tycker det är fullständigt idiotiskt att plocka upp hundbajs i en påse, knyta ihop den och sedan slänga påsen på marken. Men. Det finns tillfällen när jag faktiskt kan ha lite förståelse för att man gör så. Igår var jag väldigt nära själv.

För var går egentligen gränsen för hur långt man ska behöva bära den alltmer stinkande påsen? I det här fallet var det dessutom två påsar. Igår gick jag en runda som vi mätt upp till 3,5 km, därför kan jag ganska väl uppskatta att jag gick drygt två km(!) innan jag kunde slippa ifrån stinkpåsarna. Märk väl att jag gick längs vältrafikerade cykel/gångbanor, där många går med sina hundar. Efter dessa två km fanns en busshållplats, och där finns det alltid en papperskorg, hade inte busshållplatsen varit där hade jag fått gå nästan en km till.

På hela den här rundan finns det 3 hundlatriner, den första innan jag ens kommit ut från vår gård, så den hinner jag ju inte nyttja, den andra ca 500 meter bort, har jag tur så hinner jag använda den, och den tredje ca 500 innan jag kommer hem, från andra hållet. Plus två busshållplatser. Är inte det för himla dåligt, så säg?

Om man jämför med hur det är hos Sandra i Mölndal så är det riktigt uselt, där finns hundlatriner i vartenda gathörn och två-tre stycken däremellan.

“Plocka upp - en skitsak!” löd SKK:s kampanj. Jo visst. Det är en skitsak. Men att slänga bort det man plockat upp är ett halvt företag. Ã…tminstone i den här kommunen.