lenas egna

Vi försökte oss på ett litet träningspass på hemmaplan idag, Månsen och jag. Alltså hemmaplan i bokstavlig mening, gräsplätten alldeles utanför porten. Och jag kan lova att det är ungefär det svåraste stället av alla. Det är alldeles för mycket att hålla koll på där, och som enligt Monster är hans ansvar att hålla koll på. Alla grannarna, från gamla tanter till småbarn, vaktmästarna som är bästa kompisar, cockern Benji som bor i markplan och därmed har egen tomt som han vaktar med sitt liv (och alltså blivit en ärkefiende, eftersom vi måste passera hans staket varje gång vi går ut och in).

Men det vore ju hur praktiskt som helst att kunna nyttja den gräsmattan till träning, och jag har ofta tänkt att när vi kommit så långt att det verkligen skulle funka, då har vi kommit långt.

Och…. så långt har vi faktiskt kommit nu! Jag gjorde bara sånt som jag tycker sitter bra, dvs kortkorta linförighetssnuttar, mest vändningar och halter. Och så ett snabbt läggande. Och en liten platsliggning. Och det gick över förväntan alltihop!

Visserligen var inte Benji ute, och visserligen lyste både tanter och ungar och vaktisar med sin frånvaro under den korta stunden vi höll på, och visserligen fegade jag lite och höll till litegrann i skymundan bakom cykelskjulet, men ändå. Jag har absolut ingenting att anmärka på Monster, varken vad gäller kontakt, koncentration eller utförande.

Det finns hopp!

Igår var det kurs igen. Och trots att Monsters bästa människa i hela världen, Ullis, var där och störde genom sin blotta närvaro, så känns det att det går framåt. Visserligen hade vi ett svårartat återfall i skäll- och bråkbeteende, men också ett extremt långt anfall av strålande kontakt och ”jag-älskar-dig-matte-och-jag-gör-vad-som-helst-för-dig”.

Ja, och så måste jag som vanligt lovorda själva kursen, och framför allt instruktören Peter, som varit min idol länge. Igår fick vi ett helt nytt sätt att angripa apportträningen, där jag kört fast och börjat om och kört fast igen hur många gånger som helst. Där Månsen antingen spottar ut apporten innan han griper den, eller också tuggar hejvilt. Tuggandet kom ju som ett brev på posten när jag tröttnat på den ganska tråkiga stillasittande träningen, som gick ut på att få honom att gripa lungt och fint och stadigt (och som alltså inte gick framåt alls), och rullade iväg apporten över golvet för att göra den lite intressant. Och intressant blev den ju…

Nu gick Peters förslag ut på att hitta ett läge där Monster tar och håller apporten friviligt, utan att tugga. Vilket ofta går att hitta i rörelse. Så vi körde valpinkallningar med apport. Peter höll Monster i ena handen och apporten i den andra, jag rörde mig därifrån, och precis innan han släppte Monster kastade han apporten. Efter några försök tills vi hittade den rätta nivån av retning från mig och hur långt apporten skulle kastas, så hade vi en hund som sprang i full fart mot mig och tog med sig apporten i farten. Och när farten var tillräckligt hög och jag hade en tillräckligt rolig kamplek att erbjuda så blev det inget tugg. Så nu ska vi angripa problemet från det här hållet istället, nackdelen är att det kräver en medhjälpare till att börja med. Å andra sidan blir momentet roligt, vilket förmodligen är en förutsättning för att det ska bli bra när det gäller Monster, och farten får jag på köpet.

Hoppet har vi också diskuterat. Där är ju problemet att Monster fått för sig att ett hopphinder lämpligen används till avstamp för ett längdhopp/flygtur. Även här ska jag hitta lagom retningsnivå och rätt placering av belöning, eftersom monsterhunden hoppar både gärna och högt och långt så handlar det om att klura ut vad som får honom att göra det rätt. Ingen nyhet alls, men ibland behöver man få saker skrivna på näsan lite extra tydligt.

Platsliggningen igår var jag däremot inte alls nöjd med. Väldigt mycket pip och en del småskällande blev det. Men det var det första vi gjorde när vi kom, han var skällig och bråkig och inte alls i rätt sinnesstämning innan, och med facit i hand skulle jag kanske ha tänkt på det och hellre hoppat över platsen.

Jag ska inte ta upp det där med vad jag tycker om isländska fårhundar igen. Det vet ni ju vid det här laget vad jag tycker. Jag ska istället berätta om när jag rastade mina hundar för en stund sen. Vi mötte en kvinna med två boxrar, ungefär lika ystra som mina odågor var inför mötet. Vi gick åt sidan lite, och när hon passerade oss frågade hon: ”Är det islänningar du har?”

Då blev jag lite… förvånad.

Igår var det måndag, och nästan en kurskväll. Kursen går nämligen bara varannan vecka, men instruktören har spänt ögonen i oss och förkunnat att han förväntar sig att se oss på klubben för egen träning även måndagarna däremellan. Då är han själv där och tränar, och ”finns tillgänglig för frågor vid behov”. På så vis får man ju nästan dubbel kurs för samma peng. Och man vågar inte annat än att åka dit heller.

Igår var jag där tidigt, så Monster och jag hann träna en hel del på en nästan folktom plan. Han skötte sig finfint, var koncentrerad på vad vi gjorde och alldeles tyst (vilket är en bedrift bara det). Vi avbröt innan han tröttnade (duktiga jag!) och han fick ett gristryne att mumsa på. Sedan låg han lungnt kvar vid mina fötter och betraktade alldeles avslappnat ett par belgare som körde långa inkallningar med extremt mycket peppning och rop och hojtande från hussarna. Det gick hur bra som helst, ända tills en kurskompis till oss kom emot oss och sa ”hej”. Då flippade han ur fullständigt… Blev överlycklig i tron om att hon kommit enbart för hans skull, och tokfrustrerad när han insåg att så tydligen inte var fallet. Andra hundar går numera ganska bra att bortse från, men människor. *suck* Nån som behöver lite tillgänglighet till sin hund? Vi har mer än vi behöver.

För att slippa bråka om saken blev det vila i bilen för monsterhunden. Vi människor gick in i klubbstugan för att se filmen Appellydnad av Inki&Roland Sjösten. Filmen sågade vi sedan enhälligt. Eftersom Sjöstenarna tävlat på högsta nivå i hur många år som helst, så fungerar väl bevisligen metoderna, men vi var överens om att väldigt mycket kändes förfärligt bakvänt och konstigt.

Efter filmen hade jag tänkt mig att testa lite med hoppet. När vi tränar det hemma använder vi en sån där ganska lågt placerad planka som avgränsar parkeringar, ni vet. Det går inte så bra… Monster använder den mest som avstamp för att hoppa så långt som möjligt, han gillar ju att flyga. Jag tänkte mig att hopphindret, om det är högt nog, kanske skulle motverka det. Men jag var så hungrig efter filmen att jag glömde bort vad jag tänkt, och åkte hem istället. Nu står hoppet(!) till söndag, då ska jag hjälpa till på spårtävling och kan nog få till ett träningspass innan de tävlande dyker upp.

Om jag hade läst Agnethas kommentar till gårdagens inlägg redan igår, så hade jag kanske (eller troligen inte) följt hennes äckliga råd. Men det gjorde jag inte, jag använde mig istället av modellen att sova bort symptomen. De försvann inte helt, men tillräckligt. Men sover man så tar man förstås tid ifrån annat. Det blev tvätt och bio och just inget mer.

Idag är symptomen kvar men mindre, och jag har faktiskt varit ute och spårat. Det hade nog i ärlighetens namn inte blivit av om jag inte fått ett telefonsamtal igår och därmed sällskap idag. Och vilken dag det blev! Spåren gick väl lite sådär, Carrey hade en sån där ”promenera-i-spårlina-dag” i skogen och Monsters fältspår blev i knähögt gräs och det vållade vissa problem för herrn. Men jag fick en massa råd om framför allt vad jag gör och inte gör där bakom, råd som till största delen känns riktiga och vettiga och som jag ska försöka ta till mig. I stort sett gick det ut på att jag ska vara lite mer aktiv i spåret med Monster, och väldigt mycket mer passiv med Carrey.

Solen sken och det var riktigt sommarvärme. Hur många grader vet jag inte, men det var inga problem att ha bara linne på sig. Vi fikade förstås, både under spårens liggtid och efteråt, och det var så skönt att vi blev sittande länge, länge, så dagens frisk-luft-ranson är i alla fall fylld med råge.

Nu ska jag gå ett varv med dammsugaren, och sedan göra raggmunksmet. A är på fotboll med en jobbarkompis som skulle följa med hit efteråt för att slå ihjäl ett par timmar i väntan på ett tåg, och i en svag stund utlovade jag visst raggmunkar med fläsk till herrarna. Matchen slutar om en knapp timme, så det kanske är dags att jag sätter fart nu…

Jag har den sista tiden helt snöat in på det här med klickerträning igen, och är nästan som nyfrälst. Egentligen har jag aldrig övergett klickern, jag har använt den hela tiden med Monster, framför allt när vi påbörjar något nytt. Men det här med shaping tyckte jag i början var för svårt, och dessutom hade jag väl inte riktigt det där tålamodet som krävs heller, så jag har blandat in mycket hjälper och lockanden på mera konventionellt sätt. Men nu när jag satte igång att träna på allvar, med ett riktigt mål framför mig, och började granska våra lydnadsmoment (eller rättare sagt fragment av moment), så insåg jag att det fattas mycket… Och vad värre är, en hel del av det som finns är för dåligt vad gäller precision och säkerhet, och jag använder alldeles för mycket hjälper som jag kommer att få ett h-te att jobba bort. Så somliga saker har jag helt enkelt börjat om från början med, och nu använder jag enbart shaping. Det finns en massa bra argument för shaping som träningsmetod (och förmodligen mot också), men det som jag framför allt känner nu när det börjar lossna för oss är att FY BUBBLAN vad roligt det är! 795 gånger roligare än att försöka locka och visa och korrigera fram ett beteende! Och dessutom tror jag att Monster tycker det är lika roligt, vilket är en enorm vinst bara det!

Det här shapingnörderiet har förstås fört med sig att jag läst en massa i ämnet, och igår började jag läsa en diskussion om koppelträning. Det finns en hel del olika sätt att tackla problemet med dragande hundar även inom klickertänket, och idag fyllde Canis på med en artikel med ytterligare lite fler tips. Nu på kvällspromenaden började jag en intensivträning med Monster, efter att ha gjort ett alldeles egen hopkok av olika tips.

En del i vår träning var det klassiska knepet att stanna när det blev drag i kopplet. Det svåra är att stanna i tid, innan han hunnit fram till någon åtråvärd luktfläck och därmed självbelönat sitt dragande. Oftast när det blir ett idiotryck så hinner det bli två-tre steg innan man fått stopp på sig själv, och då kan det vara försent. Ständigt beredd, alltså. Och så stå stilla och invänta att han vänder sig, tar kontakt och går ett par steg mot mig. Då går jag igen, utan att säga något. När det handlar om att han vill fram till något särskilt, en stolpe eller en luktfläck eller så, så får det bli belöningen att till slut komma fram utan att dra. Är det bara ett dragande i största allmänhet, så väntar jag tills vi gått några steg utan drag, och klickar och belönar sen. Men jag belönar aldrig direkt när han stannar och vänder upp mot mig efter att jag stannat, eftersom det väldigt lätt blir en beteendekedja som inleds med dragandet. (Dra – stopp – vända – belöning.)

En ”huvudnyckel” i klickerträning är ju att fokusera på det som är rätt och belöna det flitigt, och under en koppelpromenad är ungefär allting utom drag och ryck i kopplet rätt. Så jag försökte att klicka och belöna allt möjligt. Gå vid min sida, stanna och lukta, gå framför mig, gå längst ut i kopplet, allting som inte innebar drag belönades. Ibland även när han gick i fotposition med kontakt, men inte mer än något annat för att undvika risken att han låser sig i fotposition. Det har jag ju varit med om en vända, och det är inte roligt det heller… Och jag vill att han ska känna sig lite ”fri” även i koppel, när det handlar om promenader. Jag belönade inte heller ur handen vid min sida av samma orsak, utan släppte godisarna på marken lite framför oss istället.

Och jodå, nog verkar det som om det gick in ett och annat i monsterhjärnan. Det är ytterligare en fördel med shaping, ju mer man tränar, desto lättare blir det att lära in något nytt. Och vi tränar rätt mycket nu. På slutet kom eldprovet, sträckan där det passerar en löptik (förmodligen i höglöp, att döma av reaktionen igår kväll när vi råkade få närkontakt). Där blev det väääldigt svårt… Men så tänkte jag till. I alla andra träningssituationer sänker man ju kriterierna när störningarna blir för svåra. Då kan jag ju inte begära att han ska klara det här utan vidare? Så jag sänkte kriterierna. Monster hade siktet inställt på en punkt uppe i gräset vid sidan av cykelvägen, var ganska låst och klarade uppenbarligen inte av att vända sig mot mig frivilligt. Så jag backade några steg för att ”väcka” honom, han vände sig och tittade mycket bedjande på mig och jag sa ”varsågod” och släppte kopplet. Han tog två jätteskutt och ställde sig sen och slafsade njutningsfullt. Bättre belöning än så kan knappast en hormonstinn 2-åring få, antar jag…

Det krävdes lite övertalning, men det gick att få med honom därifrån sen. Och han verkade inte ha fastnat där med tanken heller, bara några meter därifrån var han helt med mig och gick sen fint som aldrig förr den sista biten hem.

Nu återstår att se hur konsekvent jag kommer att vara i den här träningen. Det är nog det det hänger på om det ska bli ett långsiktigt resultat. Och så måste Carrey tränas efter samma metod. Och dessutom båda tillsammans. Det är nämligen då de verkliga problemen finns.

Vi gjorde ett agilitypass i måndags igen, Carrey och jag. Världens bästa Ullis var med och fångade oss på bild. På många bilder… Jag har en lång stund försökt välja vilka bilder som lämpade sig för publicering, först tänkte jag välja bort de där jag förkommer med en alltför tydlig skärpa (Carrey och jag åldras inte riktigt med samma behag, om man säger så…), men å andra sidan är de som agilitybilder betraktat såpass bra att jag till slut valde att ta med allihop. Det innebär också att det blir många ungefär likadana (väldigt många missade kontaktfält!), och det kanske inte är så kul för den som inte är specialintresserad av just agility. Men jag tänkte att jag kanske kan få användbara kommentarer av någon på området kunnig, Lisa t ex.

Carrey är så himla duktig (tycker iaf jag). Han är ordentligt säker på alla hinder, det enda riktiga problemet är kontaktfältet på balansbommen. Han söker hinder om jag bara är tydlig nog, han hoppar diagonalt utan problem, han vänder på en femöring bara jag säger till i tid. Någon enstaka gång river han ett hinder, men det är väl mitt ansvar att se till att han får tillräcklig ansats, antar jag. Så har han då en matte som inte hinner med, som för det mesta viftar med fel arm (mycket tydligt på flera av bilderna), som glömmer bort banan, som oftast börjar gapskratta när det blir fel istället för att ta tillbaka och göra rätt… Men det kanske blir ordning även på henne med lite träning.

Jag har ett par regelfrågor: Jag upptäckte att Carrey inte bara hoppar över kontaktfältet på väg ner för balansbommen (och på bilderna ser det banne mig ut som om han gör det bara för att retas med mig), även på uppvägen flyger han över, är det tillåtet? Och ett par gånger kom han på fel sida om ett hopphinder, men hejdade sig från att hoppa och sprang istället under, vände och hoppade sedan från rätt håll (syns också på ett par bilder). Vad säger regelboken där?

Observera att det finns en ”sidan 2″ med bilder också. Egentligen ska det ju hänga ihop, för det är samma album, men jag har inte tid att forska närmare i saken just nu. Det var bara en enkel inställning. Men jag vill gärna få albumet att uppföra sig som det gjorde förr också.

Samtliga bilder är tagna av Ulrika Bergström.

Vi har ett soffbord i värsta 70-tals-gillestuga-stuk. Massiv furu, med tjock skiva och rejält underrede. Jag tycker att det både är för stort och fult, husse är väl inte riktigt av samma åsikt och jag har inte lagt så jättestor energi på att forma om hans åsikt heller. Än så länge.

Hursomhelst, bordet står där det står, stort, otympligt och tungt. Mycket tungt faktiskt. Men inte för tungt för en monsterhund. Om en monsterhund lägger sig på rygg under nämnda bord och därefter sträcker på benen, så kan bordet lyftas flera centimeter. Förmodligen mer, men längre än så är inte monsterbenen i förhållande till bordets höjd. Det räckte i alla fall för att en blomvas skulle välta.

Om vi nu skulle misslyckas med bruks och spår finns det kanske möjlighet att tävla i bänkpress istället? De fysiska förutsättningarna verkar ju finnas, och han är inte ens dopad. Såvitt jag vet.

Mitt nya ambitiösa jag tog i morse mitt andra, mer lata jag i örat och drog iväg ut på spårträning redan vid åttatiden. Hundarna följde med alldeles frivilligt, hussen krävde lite övertalning men med ett löfte om att jag (kanske) kan följa med på en FF-match nån gång så fick vi med honom också.

Carrey fick sisådär 3-400 meter i den fina skogen vi upptäckte när S&A var här, bara ett par vinklar och inga större svårigheter mer än att vegetationstypen och därmed underlaget växlade. Efter en timmes liggtid gick han på, han var noggrann och målmedveten och duktig. För ovanlighetens skull missade han två apporter av fyra möjliga. Det verkar som om han numera släpper sitt ”leta-pinne-beteende” när han har någon svårighet i spåret, och koncentrerar sig på det istället. Åtminstone den andra missade pinnen låg strax efter en övergång från fuktig mossa till torr barrmatta, där han fick jobba lite extra. Och det är nog att se som ett gott tecken att han gör så, tidigare kunde han släppa spåret totalt om han fick luftvittring på en pinne långt ifrån. Han tog sig runt spåret och hittade slutet och var glad och nöjd med sig själv, och det är huvudsaken.

Monster fick ytterligare ett fältspår enligt appellreglerna, och det tänker jag ge en detaljerad analys i träningsbloggen senare.

Någon punka råkade vi inte ut för idag. Men i fredags tog A bilen den korta sträckan till Berga Centrum, en sträcka som är så kort att vi normalt sett aldrig kör dit. Men nu stod bilen på gatan och skulle ändå köras in i garaget, så han tog den ändå. När han klev ur bilen på parkeringen var ena framdäcket tvärplatt. Jag har inte riktigt fattat hur det fungerar, men tydligen finns inget reservdäck, utan någon nödlösning som innebär att man blåser upp det punkterade däcket och så ska det hålla ett tag. Jag vet inte heller riktigt om det inte fungerade som tänkt, men hursomhelst så sitter det nu ett vinterdäck där fram i väntan på att en däckverkstad ska öppna imorgon.

Igår var jag ringsekreterare på isländsk fårhund-special (en ras som jag för övrigt aldrig någonsin kommer att skaffa, skulle jag av någon anledning få för mig det så hoppas jag att någon tar mig till läkare) på Kalmar BK. Vädret var vackert och skulle så förbli hela dagen, så jag tog cykeln dit. Platsen jag ställde ifrån mig cykeln på valde jag enbart för att den inte skulle vara i vägen för någon, intill altanräcket på den sidan som inte ligger mot planen. Det var tydligen ett soligt ställe.

När dagen var slut satte jag ner min väska i cykelkorgen och skulle dra fram cykeln en meter så att jag kunde hoppa på. Det gick inget bra. Att dra den alltså. Det var ingen vanlig punka så att däcket var platt, hela däcket hade liksom åkt av fälgen. För säkerhets skull både bak och fram.

När jag fått tillåtelse att ställa in cykeln (som saknar ett fungerande lås) i ett förråd och började baxa iväg den ditåt var det flera som sa ”jaså, det var det som smällde förut och skrämde hundarna!”. Jag hade också hört smällarna, men inte tänkt så mycket på det…

Det var alltså sant det där som sades när jag var liten. Att man inte skulle ställa cykeln i solen, för däcken kunde explodera. Men eftersom jag aldrig varit med om, eller ens hört talas om att det verkligen hänt, så trodde jag att det var en skröna. Men där ser man. Undrar om man ska bli orolig för att få mask i magen när man äter äppelkart nu också? Visserligen äter jag aldrig äppelkart, men ändå? Och så var det nåt med lövhögar också, att man inte fick gå/sparka i dessa, då var det nåt annat ruskigt som kunde hända. Men jag har glömt vad.

Jag är i vissa stycken ganska obstinat, och håller på min ståndpunkt även om jag rent logiskt kan förstå motargumenten. T ex när det gäller vissa saker i lydnaden, även om jag vet att det finns risk för neddrag i poängen för ett visst utförande, så vill jag ha det så därför att jag tycker att det är snyggare.

Men det händer att även jag ger mig, och gör som de flesta tycker är bättre. Det var så när det gällde ingångar och helt om i fritt följ/linförighet, jag föredrog den gamla varianten med ingång respektive vändning bakom ryggen, därför att jag tycker det är snyggare när det är rätt utfört än den moderna som nästan alla använder numera. Men det insåg jag redan innan Monster ens var påtänkt att det är ack så mycket lättare att lära in och få ett tajt utförande om man låter bli att krångla till det med hunden bakom ryggen. Dessutom hade Carrey den moderna varianten inlärd när han kom, så jag lärde mig de nya vändningarna med honom.

Svårare har det varit för mig att acceptera platsliggning med hakan i backen. Av samma orsak, jag tycker att det är så himla mycket snyggare med en hund som ligger med huvudet rest och ser alert ut, men ändå ligger still. Och argumenten att det är lättare att verkligen få hunden att ligga riktigt still utan att ens vicka på rumpan, om den har en uppgift att koncentrera sig på, bet inte på mig. Det var faktiskt så att jag tyckte att då tar jag väl ett poängs neddrag då, för jag tycker att det är snyggare med rest huvud sådeså.

Men nu har jag gett mig. Efter att Monster börjat krångla på platsen, och testar alla möjliga beteenden medan han ligger, så inser jag att just det att få något att koncentrera sig på nog är precis vad han behöver. Så nu backar vi och gör om.

Och är det någon (blänger västerut) som känner ett oemotståndligt behov av att säga ”det är ju det jag sagt hela tiden”, så gör det då för tusan.

Jag kommer aldrig att ändra åsikt beträffande vad jag tycker är snyggast när det gäller platsliggning. Men å andra sidan: Vad är det för fel med att få en tia på ett moment egentligen?