Men jag har helt enkelt inte hunnit med. Medan jag har kämpat med att lära mig AJAX-tekniken skapligt, och dessutom stuckit emellan lite med att experimentera lite med Android-appar (och sånt här sker alltså mest ”vid sidan om”, på lediga stunder), har HTML5 raskt tågat in på webben. Visserligen lär det inte bli den fastslagna standarden förrän 2014, läste jag häromdagen, men används redan nu i stor utsträckning och stöds av flera av de stora webbläsarna. (Inte helt oväntat ligger t ex IE en hel del efter t ex Chrome, FF och Safari.)

Nu har jag de senaste dagarna läst på en del om HTML5, och känner att jag måste testa och experimentera för att lära mig. Normalt sett brukar jag göra sådant för mig själv på min egen dator, och brukar resultera i att jag sjunker in i det och försvinner för omvärlden under tiden, men igår fick jag en idé. Jag gör det här på min egen blogg istället, in public och live! Och så skriver jag om vad jag gör under tiden. Inte som en tutorial precis, eftersom jag lär mig själv under tiden, men det kanske kan hjälpa andra ändå om jag bemödar mig om att skriva på vanlig svenska utan alltför mycket fackuttryck. Det mesta jag läser för att lära mig är både på engelska och fackspråk, och är kanske obegripligt för de flesta. Förvänta er ingen nybörjarguide bara, det kommer att krävas förkunskaper både när det gäller HTML och CSS och förmodligen också lite grundläggande kännedom om WordPress.

Från och med nu kommer alltså bloggen (med ojämna mellanrum) att genomgå förändringar. Jag kommer att börja med att klä av den helt och hållet, och sedan steg för steg bygga upp ett nytt tema runt den, ett tema som förhoppningvis tar vara på alla (de flesta) möjligheterna med både det nya WP och HTML5.

Det kan bli kul (och det är för min del inte bara för nöjes skull, det är fortbildning) det här! Ett problem kan vara att jag inte har rätt sorts publik, i den mån jag över huvud taget har några läsare kvar efter mitt magra bloggande det senaste året så är kanske inte detta önskeläsningen… Men jag kan nog blogga om annat också emellanåt.

Jag tycker det är trist, det här att FB-effekten mer och mer ser ut att bli Stora Bloggdöden. Det är så enkelt att bara hoppa in och skriva något kort där, och man får ofta en mycket mer omedelbar respons än i bloggen. Och så känns det liksom inte så påträngande att blogga om mer eller mindre samma grejer också. Vilket är väldigt synd, för FB och andra sociala medier kan inte ersätta bloggen. Inte ersätta bloggskrivandet, inte de längre diskussioner som ibland uppstår i en blogg, och framför allt inte arkiveringen som det innebär.

Dessutom, även om FB är bra på det viset att ”alla” finns där, så är det väldigt slutet. Via FB har jag inte lärt känna en enda ny person. Via bloggandet, mitt eget och andras, har jag lärt känna många. Transparensen på FB är, tack vare de sekretessinställningar de flesta (ja, jag också) använder och som rekommenderas, är lika med noll. Andra sociala media fungerar annorlunda, men det är ju som sagt på FB ”alla” är.

Men jag kräver en skärpning på bloggfronten. Inte minst av mig själv. FB är kul (fast jag har massor med synpunkter på funktionaliteten förstås), men det räcker inte.

Så nu har jag bloggat. Och det krävdes givetvis att jag egentligen har en massa annat att göra nu, men inte riktigt orkar sätta fart och ta itu med…

Jag har haft (och har) mycket att göra, många saker som står i kö och som det är rätt bråttom med. Och litegrann beror det på det att jag inte bloggar, jag får liksom lite dåligt samvete för att jag tar mig tid för det när jag inte hunnit annat… Lite fånigt, men ändå. Den senaste veckan har jag brottats med ett bildspel, en såpass simpel grej som egentligen inte skulle behöva så mycket tid, men det bara tvärvägrade att fungera i Firefox. Men bara när det var inbäddat i WordPress, vilket det skulle vara. Hur jag än letade så hittade jag aldrig felet. Om jag bara hade varit lite mindre envis så hade jag gett upp efter första genomletningen, men inte då, jag fortsätter och fortsätter precis som om jag skulle kunna tjata mig till att det ska fungera. Men till slut fick även jag ge mig. Satte ihop ett script på egen hand, visserligen lite enklare men ändå fungerande. Det tog en och en halv dag, och då var det ändå en hel del jag inte kunde innan utan fick läsa mig fram till efterhand (javascript är inte min specialitet precis). Undrar om jag har lärt mig nåt av det här till nästa gång, när något inte fungerar och jag bara tjurigt envist fortsätter i samma spår?

Nåja. Nästa på schemat är att få ut bilder (och resultat) från våran inoff, det är synnerligen hög tid för det. Jag hade tänkt göra det idag, men nu ska vi visst åka till Göteborg… Det visste jag visserligen innan, men inte att det skulle ske idag på dagen. Fram till igår så velades det mellan ikväll och tidigt imorgon bitti. Jag kanske tar datorn med mig och grejar med det i bilen, så länge som batteriet räcker. Väl framme tänker jag bara vara mormor, sådeså.

Det är väl bäst att jag packar lite nu, antar jag… Anders kan komma hem och tycka att vi ska åka precis på direkten, när som helst mellan nu och 2-3 timmar.

PS. Bildspelet ifråga finns på tbhk.se om ni undrar.

Men sen har det fortsatt hela veckan! Inte migränont, långt ifrån, men tillräckligt för att det ska vara svårt att koncentrera sig, och framför allt den där hemska tröttheten. Om jag hade tre saker som jag normalt skulle ha hunnit på en dag, så hann jag en halv. I bästa fall. Frustrerande när jag hade många saker jag utlovat och skulle ha hunnit den här veckan. Gissa om jag ligger efter nu? Det är bara förnamnet

Igår kom A hem efter att ha varit borta på jobb hela veckan, och nästan i samma stund gick det onda över och tröttheten likaså. Jag vet inte om man ska dra några slutsatser av detta, det var nog kanske mer en slump. Hur som helst så satt jag uppe ganska sent och försökte komma ifatt en bit. Det gick rätt bra, förutom att batteriet i min mus tog slut, och med bara styrplattan är jag extremt handikappad. Inga passande batterier fanns förstås hemma, men med två datorer i huset kan man ju lätt låna grejer.

Tidigt i morse skulle jag fortsätta. Nu fungerade inte A:s mus heller? Hur stor är sannolikheten att batterierna ska ta slut i båda samtidigt? Till den fanns det dock ett nytt batteri att byta till, men det fungerade inte ändå. Nu blev jag väldigt misstänksam, tog båda mössen och testade på A:s dator. Båda fungerade.

Skit. Att leta runt i systeminställningar med styrplatta är extremt enerverande om ni vill veta. Särskilt när man inte riktigt vet vad man letar efter. Jag testade alla mina tre usb-portar med både kamera och usb-minne, alla tre fungerade. I en och en halv timme höll jag på, utan att alls veta vad jag skulle göra. Till slut kom jag på att jag skulle testa att starta om datorn med windows-partionen istället, för att se om problemet skulle kunna ringas in till Ubuntu. Men jag var inte riktigt med i uppstarten och hann inte ändra till Windows, så det gick in på Ubuntu som vanligt.

Här blev det lite pinsamt. För nu var problemet löst… En vanlig, enkel omstart. En sådan åtgärd som ofta är det allra första man tar till när man som Windows-användare har problem. Och det slog mig att någon gång igår kördes en automatisk uppdatering, och jag fick något meddelande om att en omstart krävdes, en omstart som jag inte hade tid med just då…

Så nu jädrar. Nu har jag (nästan) inget ont i huvudet*, är inte tröttare än att lite mera kaffe kommer att hålla igång mig, har en fungerande dator med framför allt en fungerande mus. Nu ska jag försöka komma ifatt lite mer. Synd bara att våren skriker på mig därute. Den stör faktiskt koncentrationen en del… Och gör att jag måste ta minst två timmars rast mitt på dagen. Damm-, päls och grushögarna på golven skriker också på mig, men det kan jag lättare låta bli att lyssna på.

—————-

* Det är egentligen inte huvudet som gör ont. Det är bihålorna.

Vår router har inte fungerat sådär jättebra nånsin. Ibland har den gått snällt en hel vecka i sträck, ibland har den krävt några omstarter per dag. Men jag har liksom vant mig. Det mest irriterande har varit att den tenderat att blockera vissa protokoll, särskilt ftp vid stora filöverföringar. Eftersom jag ganska ofta sysslar med just det, så blir det kännbart. På senare tid har den allt oftare också tyckt att två datorer i hushållet är väldigt onödigt, och bara släppt ut en i taget på internätet. Inte kul det heller, men A:s tid vid datorn är ju ganska begränsad, så jag har tålmodigt funnit mig i det också.

Men så har den ännu mer börjat blockera protokoll, jag har sällan eller aldrig kunnat både surfa, maila och ftp:a samtidigt. En sak i taget. Om jag har tur är det just den saken jag behöver just då. Eftersom den här försämringen har kommit smygande så tog det rätt länge innan jag (ja, jag är tålmodig sa jag ju. Eller kanske bara trög) reagerade. Samtidigt har jag alltmer tappat lust och inspiration för allt datorrelaterat. Haft riktig motvilja mot att slå på datorn, och tänkt att det är ju lite underligt, det symptomet brukar uppträda under mitt höst-vinter-sjunk. Och nu mår jag ju bra!?

Men så blev det äntligen klart med bytet av internetleverantör. (Vilket är en historia i sig. Vi hade inget att klaga på hos den förra, men så fick vi ett erbjudande som egentligen var felaktigt, men väldigt bra för vår del eftersom kostnaden skulle bli halverad och en nytt modem/router ingick. Det tog dock några månader, leverantören ville inte kännas vid detta avtal eftersom det var felaktigt, men vi hade ju påskrivna papper och till slut fick vi som vi ville.) Idag har jag installerat och konfigurerat och det ser ut att fungera snällt på båda datorerna. Samtidigt. Och det slog mig att det är ju fasen inte konstigt att jag tappat lust och inspiration när inget fungerar!

…att börja samla vårtecken! Om ni inte redan har börjat, alltså. Jag tog en bild redan i morse, ett misstag var att jag bara tog en enda bild och inte tittade på hur den blev förrän nu (efter att ha letat efter kamerasladden en halvtimme). Den var av det slaget som man aldrig sparar annars, men nu är det det enda lilla vårtecken jag har dokumenterat, så den blev benådad.

Ni hittar Dagens Vårtecken här. Registrera dig och var med! Läs gärna infon på förstasidan först. Jag ska skriva ihop lite trix som kan vara bra att känna till, återkommer strax med det.

Lite tips & trix:

När du ska ladda upp en bild och har valt fil, ge bilden ett namn (rubrik), så den slipper heta ”img_200719″ eller nåt liknande. Strax därunder finns en liten rullgardinsmeny ”Sätt objekttiteln från:” Välj ”Rubrik” där. Inga andra inställningar behöver göras.

När du laddat upp bilden går du till förstasidan, klickar på din bild och använder sedan kommentarsfältet för en kort beskrivning, t ex var bilden är tagen, eller hur du tänkte när du ser en slalombacke som ett vårtecken…:)

Om det finns mer som känns oklart, kommentera det här, så kan jag fylla på med mer info om det behövs.

Vad som däremot inte är inställt är mitt senaste påhitt Dagens Vårtecken. Det skulle starta idag, och så blir det, men det får vänta till kvällen. Jag erkänner att man kan behöva en extremt optimistisk inställning för att kunna hitta några vårtecken idag, men det går. Det är ju en tolkningsfråga det där, vad som är ett vårtecken. Jag hoppas det finns en och annan som känner för att vara med, det känns som om vi behöver all uppmuntran vi kan få på den fronten. Återkom framåt kvällen, så ska ni få en länk.

Samtidigt snurrar det runt tankar och idéer rörande tre-fyra projekt till, som jag ska ta itu med efter detta. Om det nu inte dyker upp något som ger en inkomst förstås. För samtliga projekt är ”inom familjen”, och alltså inget som genererar mer än erfarenheter. Inte så illa det heller, men något inkomstbringande snarast vore välkommet. Typ vad som helst från webbprogrammering till trappstädning.

Ett av de planerade projekten ska jag i alla fall sjösätta senast 1 februari, det snor jag nog ihop på en kväll eller två. Det bygger på idén som jag berättade om i inlägget som försvann pga min klantighet. Arbetsnamnet är Dagens Vårtecken, det kommer att handla om bilder och tanken är att alla ska kunna vara med i precis den utsträckning man känner för. Och jag hoppas att någon mer än jag själv vill vara med!

Men det känns nästan lite taskigt att berätta om ett projekt som handlar om bilder samma dag som Ullis har haft inbrott och blivit av med alla sina kameror och objektiv och en massa annat. Jag lider med er!

Nu i helgen (i fredags?) satte jag igång. Först bort med en himla massa filer via ftp-programmet. Därefter skulle en hög gamla databaser bort, och då måste jag in i admin-panelen. Jag la märke till att den lilla indikatorn blivit grön, och tänkte att det var värst vilken skillnad det gjort med de radera filerna, men det var lika bra att ta bort databaser som inte används och inte behövs ändå.

Jag reflekterade inte närmare över att det var extremt lite utrymme använt, inte heller läste jag siffrorna intill som mer i klartext talade om hur mycket ledigt utrymme som fanns, utan jag satte raskt igång med att radera databaser.

I lördags började Ullis klaga över att hon inte kom in på min blogg, den klagade över databas-error. När hon aldrig slutade klaga, och när jag till slut igår kväll kollade lite närmare på orsaken, upptäckte jag mitt fatala misstag: jag hade raderat fel databas, den som hörde till min blogg var borta, puts väck! (Orsaken var att jag bytt namn på den när det blev en massa fel efter uppgraderingen i somras, men det hade jag glömt.) Att göra ett sånt misstag är oförlåtligt klantigt och så pinsamt så jag höll på att avlida.

Jag skickade ett mail till supporten och bad en stilla bön om att det skulle finnas en backup (varje webbhotell med självaktning ska förstås ha det, men ändå…), och började sen leta runt för att se om det fanns någon möjlighet för mig att göra något själv. Det var då jag upptäckte vad det stod intill den gröna (men mest vita) indikatorn: 976.75/10000 MB. 10 000 MB, det betyder ju 10 GB!? Vidare efterforskningar (som t ex att läsa tidigare olästa nyhetsbrev) visade att webbhotellet som en julklapp uppgraderat alla konton från 1GB till 10. Jag hade alltså inte behövt radera ett enda dugg, jag hade kunnat fortsätta att fylla på i några år till! Det gjorde inte mitt misstag mindre pinsamt precis.

Men nu har supporten återställt databasen, det enda som gick förlorat var det senaste inlägget samt några kommentarer i inlägget innan. Det känns som en rimlig bestraffning för min oerhörda klantigthet.

Förresten, världens bästa webbhotell heter Oderland. Det har jag sagt förut, och kommer säkert att få anledning att säga det igen.

Så nu har jag fått ett återfall i facebookberoendet.  Jag erkänner – det är rätt kul. Även om jag fortfarande har många synpunkter på applikationen som sådan, det finns så mycket onödigt krafs som skymmer sikten för de viktigare funktionerna. Och de viktigare funktionerna fungerar inte alltid som det är tänkt.

Och det där som så ofta dras som ett argument för FB – att det är så bra för att hitta folk man tappat kontakten med – ser jag fortfarande som väldigt dubbel. Det finns ju en massa människor jag genom åren släppt kontakten med av en anledning, inte vill jag återuppta den då? Inte vill jag bli hittad av dessa och få en friend request som jag måste ta ställning till? Men samtidigt, att t ex bli upphittad av min första stora kärlek (jag var väl sisådär en tio, elva år då) var ju rätt kul. Och en släkting dök oväntat upp, kanske kanske kan det bli en öppning till ny kontakt med de som jag faktiskt saknar men inte vet hur jag ska kunna börja om med?

Hur som helst. Som en äkta facebook addicted lägger jag naturligtvis mina bilder där och inte här. Åtminstone den här gången, kanske blev det så för att det krånglade så inihelsike att skapa ett fotoalbum där (Ubuntu och Firefox var inte den ultimata plattformen tydligen), och den utmaningen kunde jag inte släppa utan var tvungen att lyckas. Så vill ni se mina bilder från den iskalla skogsturen vi tog häromdagen, får ni ta er dit. Om jag gjort rätt ska alla kunna se, även Sandra som ännu inte fallit i FB-träsket.