lenas egna

Eftersom biljettförsäljningen via Ticnet till den stora tilldragelsen i Borås nästa vecka stoppats av säkerhetsskäl, och biljetter nu bara fanns att tillgå vid direktförsäljningen i Kalmarsalen, fick jag uppdraget att vara bulvan och inhandla fem stycken. Det är visserligen öppet till 18, så Anders skulle mycket väl hinna efter jobbet, men fem gubbar från Torsås vill ha bästa tänkbara platser, så det var hänga-på-låset kl 12.00 som gällde.

Jodå, det kan jag väl fixa. Strax före tolv svängde jag in på hamnplan. Jag hade bara glömt hur svårt det är att hitta en parkeringsplats där en vardag under kontorstid. Första raden jag svängde in på var full, och det gick inte att köra runt, så jag fick backa ut igen… Men det syns nästan inte alls på bilen, bara om man böjer sig ner. Himla dumt att ställa en betongsugga just där, jag var inte alls nära kajkanten ju!

Med biljetterna i hamn (haha, så vitsigt det blev nu då!) tog jag Monster som fått äran att följa med, på en stadpromenad. Och det må vara hänt att jag kunnat sälja honom på rea i lördags, men idag har han stigit i pris igen. Jädrans vad duktig han var! När väl den första ivern lagt sig, gick han hur fint som helst vid min sida. Med svansen högt och vippande, observerade han allting omkring sig, men valde att ändå hålla sig vid min sida och titta upp på mig då och då! Jag var så stolt över min lille galning idag så ni kan inte ana! Och det var väl en himla tur att jag hittade en påse med gamla torra frolicbitar i bilen så jag kunde belöna detta, för jag hade självklart glömt att ta med nåt hemifrån. Det grämer mig lite bara att jag inte tänkte på att vi borde ha passat på med lite passivitet också, suttit stilla på en bänk ett tag. Men jag blev så exalterad över hans duktighet så jag glömde det…

Vid närmare eftertanke är han inte ens till salu idag, Månsen. Inte för allt smör i Småland.

Korad SUCH Door Keeper’s I’m Dizzy.

Det var visserligen inte helt sant än när jag fick telefonmeddelandet från Sandra, exteriörbeskrivningen fattas fortfarande. Men eftersom den ska göras senare idag av samma domare som just gett Dizzy cert och BIR, så kan vi väl ganska så iskallt ta ut glädjen redan nu!

Tillägg: Ju mer jag tänker på saken, så är det här så typiskt Dizzy. Allt- eller inget-hunden. Drämma till med ett extraordinärt MT, cert, BIR och championat inom loppet av en vecka. Och så börja löpa mitt i alltihop, inte alls efter tidigare schema och därmed ställa till ordentligt med huvudbry för både Tina och Sandra… Det går aldrig att ta något för givet med den hunden!

Inte blev det så mycket aktivering på promenaden som jag tänkt mig inte. Jag har helt enkelt ingen ork alls. Det enda som blev förutom själva promenerandet var att jag för första gången utomhus testade en dubbel platsliggning, dvs med båda hundarna. Jag går medvetet extremt långsamt fram med Monsters platsliggning, jag tänker inte ta risken att plötsligt ha gått för fort fram och sen få backa tillbaka flera steg igen. Vi har kommit så långt att jag kan lämna i kopplets längd ganska länge, och jag kan gå tio-femton meter ifrån, men det gör jag bara en jättekort stund. Så långt är han säker. Nu tänkte jag att jag skulle börja varva med att lägga Carrey bredvid ibland, som en introduktion till att det kan ligga andra hundar där också.

Han brydde sig inte nämnvärt om Carrey, men blev genast mer okoncentrerad på mig. Låg och vred sig lite och spanade efter en mamma med barnvagn som passerade rätt långt bort, och en kråka som hoppade på gräset en bit ifrån, men han låg kvar. Jag är nöjd med detta, och kräver inget mer än så länge. Krav på ”hakan-i-backen” tror jag inte att jag någonsin kommer att ställa, jag har inte tagit till mig något av argumenten jag hört för den modellen. Jag tror inte ens ett påstående om att det skulle ge högre betyg på tävling skulle övertyga mig, jag tycker helt enkelt det är snyggare med en hund som ligger och uppmärksamt studerar omgivningen, än en som ”spelar död”… Ja, det skulle vara om det var det enda sättet att få hunden att ligga öht då förstås. Men där är jag inte just nu iaf.

Ja, nu har jag läst ikapp mig i alla bloggar (det var mycket!), lästa alla mail (oväntat få), och flyttat runt lite planlöst bland mina pappershögar.

Sen fick jag lov att ta rast. Jag är inte helt kry än. Nu sitter jag här igen. Halva dagen har gått, jag har inte gjort nånting av det jag skulle. Jag vet inte ens vad det var jag skulle göra… Vad var det jag var på väg att göra i måndags när jag istället gick och la mig? Det verkar som om huvudet ligger kvar bland dunkuddarna.

Jag ska iaf gå ut lite nu. Solen skiner för tillfället mellan skurarna, och jag har lovat hussen att han ska slippa en understimulerad monsterhund ikväll. Han har stått ut två kvällar redan (måndagen var ingen fara, en dags stillhet klarar även Monster). Ikväll är det nämligen Viktiga Matchen. Feyenoord – Kalmar FF. Uefacup.

Ja, vi slog ju inte alla bröderna. Den där rackarns Skrot vann ”som vanligt”. Men det tar sig för monsterhunden, och om vi jämför med första gången bröderna gick in i en utställningsring tillsammans, så är framstegen gigantiska. Framför allt vad gäller uppförandet. Dels har han mognat och lugnat sig massor, dels har vi ju faktiskt tränat en del nu, dels är Sandra mycket duktigare än vad jag är. Ja, och så tillkommer effekten av att det är någon annan än matte som håller i snöret, något som inverkar positivt på ganska många hundar av det lite vildare slaget. En effekt som även Dizzy behöver, men igår hade inte Sandra någon att lämna över snöret till, så det var ju rätt intressant att se att Dizzy, som har mycket större utställningserfarenhet, mycket mer av både ring- och socialträning, och dessutom en ålder som borde betyda ”mogen”, tramsade och dummade sig i ringen betydligt mer än vad Monster gjorde.

Nu var ju det där med att”slå bröderna” mera på skämt än på allvar. Det gick bra för samtliga närvarande Door-keepare, och just de här bröderna är riktigt bra allihop. För Monster och mig handlar det (åtminstone i nuläget) mera om tävlan mot oss själva. Och ett mycket gott uppförande och en etta med CK är vi mycket glada och nöjda med! Även Dizzy fick etta med CK, skulle ju ha knipit certet helst efter MT:t igår, men det får väl bli en annan gång…

Tja, det var mer jag hade tänkt skriva om gårdagen. Men idag känns inte som det kommer att bli en bra dag. Ont i huvudet som efter en bättre fest, och förkylningen är välnärd efter kölden igår förmiddag… Jag går nog och lägger mig i soffan med en filt och en kopp te istället.

Nu har vi laddat för morgondagen. Monsterhunden är genomkammad, kloklippt och badad. Men när han satt i knä en stund framför teven kände jag att han var alldeles tovig längst in i kragen, trots tidigare genomkamning. Jag hade bara tänkt mig några raska tag med borsten imorgon bitti för att bli av med allt löshår som kommer efter badet, innan vi sätter oss i bilen, men det får allt bli lite noggrannare än så…

Jag undrar hur man ska klä sig? Min förkylning har tagit ny fart, och det strålande höstvädret som vi varit lovade under helgen har iaf i det här hörnet av Sverige betytt kallt, mörkt och emellanåt iskallt, strilande regn. Samma michelingubbeklädsel som jag har på bilden i HS, där rubriken säger något om ”tur med vädret”, kanske. Är det bara jag som menar något helt annat när man tänker på fint väder?

Nåväl. Avfärd tidigt som tusan imorgon bitti. We’re gonna beat the brothers! We’re gonna compete against the brothers, menar jag.

Jag har förstås pratat med Monster om det här med bokbeställningen. Tydligen ser han inte fram emot 656 sidor högläsning sådär väldigt mycket, utan bestämde sig för att visa att han kan en del ändå. För när vi gick ut igår kväll med syftet att baka in små träningspass i promenaden var han en riktig ängel. Möjligen kan det änglalika uppförandet till viss del hänga ihop med att han noggrant inspekterade skivandet av en hotdog som sedan stoppades i godisfickan. Redan när vi gick ut genom porten där han normalt sett flyger fem meter utan ansats i sin iver att komma iväg, trippade han vid min sida med blicken fäst vid min.

Han gick fint i kopplet hela promenaden, glömde visserligen bort sig ibland och slängde sig iväg ner i ett dike med ett våldsamt ryck, men behövde inga andra påminnelser än att jag tvärstannade och höll emot och väntade (jag rycker aldrig i kopplet, det sköter han så himla bra själv). Då och då stannade vi och tränade. Träningen just nu handlar mest om att sitta i någorlunda utgångsposition med oavbruten kontakt en längre stund (allt från 10 sekunder till kanske en minut), oavsett vad som passerar förbi. Och att sedan fortsätta därifrån lugnt och med slakt koppel.

Detta klarar han jättefint oavsett vad, vem eller vilka som passerar. Det svåraste är att bryta det på ett bra sätt, dvs delen med att fortsätta utan att rusa. Jag kan liksom se hur mycket självbehärskning och koncentration det krävs av honom att sitta stilla med kontakt så länge, så att det sen bara rinner över när han äntligen får röra på sig igen. Just där har vi en jättegrej att jobba på.

Vi tog även lite ”stå-fint”-övningar med förbipasserande, och det går också kanonbra. Det vankas ju utställning imorgon, så det kändes som om det kunde vara på sin plats att påminna lite om den speciella övningen…

Sedan höll Monster på hela kvällen och ville göra saker. Korv är ju gott. Så vi körde lite hämta-boll i hallen. Monster har ju inte fattat grejen med att komma tillbaka till mig med saker, men nu verkade det som om poletten trillade ner någorlunda och iaf för tillfället. Jag har en känsla av att det lite hängde på balansen mellan tennisboll och korv, dragningen var lika stor för båda grejerna. Han ville ha korv och han ville springa efter bollen. Och efter en stund fattade han tydligen att om han inte bara sprang efter bollen, utan hämtade den och lämnade den till mig, så fick han dessutom korv. Och bollen kastad igen. Bingo.

När sista korvbiten var uppäten fick han behålla bollen. Det var kanske dumt. Den blev väldigt finfördelad.

Idag hade jag faktiskt bestämt mig för att göra något som jag tänkt göra i ganska precis ett år. Nämligen åka buss med Monster. Jag hade t o m sett till att ha kontanter till bussbiljetten. Men – det regnar och det är kallt och min förkylning har tagit ny fart. Jag snorar och nyser oavbrutet, och huvudet känns som om det var full med fetvadd. Så det där äventyret känns inte alltför lockande just idag. Det är nog bättre att jag håller mig i stillhet och inomhus så mycket som möjligt, jag har varit hel- eller halvsjuk på alltför många utställningar ändå.

Den som säger att pengar inte gör en lycklig ljuger.

Eller: den som säger att pengar inte gör en lycklig har aldrig varit utan.

För nog fan blir det mesta ljusare med pengar än utan! Visst finns det värre sorger och bekymmer som kan drabba en än pengabrist, och visst finns det också större glädjeämnen än pengar, men om man vet skillnaden mellan att ha pengar och att vara utan, så vet man också att det är lättare att ta andra bekymmer om man åtminstone har pengar, och man kan glädjas ännu mer åt andra glädjeämnen om man slipper bekymra sig för att pengarna är slut.

Sådeså.

Inte för att vi varit utblottade precis, men sedan jag bestämde mig för att bli egen företagare i våras och således varit utan lön sedan dess har det varit en tämligen snäv budget och en kamp varenda månad. Nu har jag fakturerat och fått betalt för slutdelen av projektet, och nu är jag rik. Pyttelite rik, men allting är ju relativt. E liten stund är jag det, imorgon ska jag betala ett par skulder och andra eftersläpande utgifter, sätta undan pengar till skatter och egenavgifter några månader framåt (för nu vet jag ju inte ett enda dugg hur mycket jag kommer att tjäna från månad till månad), och sen är jag väl fattig igen. Eller iaf normalfattig.

Innan jag gjort av med några pengar på ovanstående onödiga grejer, försökte jag idag göra av med dom på mer nödvändig shopping. Det gick väl sådär. Ett par jeans, billiga på Lindex där jag dessutom hade en hundring på ett presentkort. Två tröjor, ännu billigare på ICA Maxi, två-för-hundrafemti-spänn. Jag är ingen bra shoppare, det var ingen förmögenhet jag lyckades göra av med precis. Mat på Maxi, och det var föralldel mycket jag skulle kunnat handla, men jag hittade inte ICA-kortet och kunde inte självscanna, och lat som jag är så handlade jag därför inte mer än vad som behövdes idag.

Men på söndag ska vi till Sofiero. Då finns det en viss chans att jag kan göra av med mer än någon enstaka hundring. Varsin bia-bädd till dogsen har jag länge tänkt köpa, och nu var det väl tusan om inte det åtminstone skulle kunna bli av.

Sandra krävde bilder. Så jag tömde väl kameran då, för att se vad som fanns. Förutom en hög bilder som hon lämnat kvar, fanns några från den lätt febriga skogsutflykten i söndags. Den gången då jag mest satt på en stubbe och experimenterade med kameran. Så många (egentligen inga) användbara bilder på hundarna fanns inte. Dom sprang för fort, och jag var som sagt inte helt på alerten.

Det finns fanns gott om vildsvin i skogen där vi var. Innan Monsterhunden gjort sitt.

Jag tog en bild på mossan där jag satt. Mest för att det var så snygga färger. Här är bilden obeskuren men ordentligt nedkrympt.
Sen granskade jag bilden okrympt från hörn till hörn, för att försöka se var skärpan låg. Ungefär som en CSI-agent upptäckte jag då saker i bilden, som jag inte såg när jag satt där.Först dom här små ”strutarna” mitt i bilden. Nån sorts lav, antar jag.

Och här, längst ner i bildkanten och utanför skärpan, satt denne lille parvel. Han måste ha befunnit sig högst någon dm från min fot, men undgick upptäckt då.

Här är faktiskt en bild som jag känner mig nöjd med. Som för en gångs skull fick skärpan på rätt ställe. Förmodligen kunde ljus och färger ha varit bättre, men man kan ju inte lyckas med allt på en gång heller. Den visar iaf att kameran kan, bara jag lär mig!

Nu undrar jag bara en sak: Kan man inte i ett program som Gimp få fram all den där informationen om bilden som jag vet finns? För learning by doing blir en ganska värdelös metod om jag inte kan se vad jag har haft för inställningar på den här bilden (i motsats till alla de som är snarlika men inte alls bra).  I kameran kan jag ju se informationen, men där är bilderna redan raderade.

Hundlivet i familjen har fått en (tillfällig?) uppryckning. Monster fick ett lydnadspass igår kväll, en cykeltur i morse, Carrey har nyss fått sin cykeltur och Monster ska få ytterligare ett lydnadspass nu. Och eftersom vi fått ett alldeles strålande sensommarväder som tydligen ska hålla i sig några dagar är en skogsutflykt planerad till imorgon, då ska båda två få spåra, det var evigheter sedan sist.

Huvudsyftet med skogsutflykten är dock kantarelletning. Något som kan verka lite befängt eftersom vi fortfarande har flera liter kvar i frysen av förra årets skörd. Det är ändå roligt att plocka, men om vi hittar mycket och grips av den stora plockningsfrossan, ska vi försöka komma ihåg att det inte är fullt lika roligt att rensa…