lenas egna

Bristen på vårtecken att fotografera är högst påtaglig. Jag har använt all min fantasi och kreativitet för att få till några bilder, men nu har jag inte mer fantasi. Det är väl bara att acceptera att det inte kommer att rasa in bilder på Dagens Vårtecken precis. Inte än i varje fall, men förr eller senare ska väl våren komma igång.

Istället tog jag en bild på snödrivan som körts ihop precis utanför mitt köksfönster. Jag tänkte att om jag tar en ny bild på den då och då, säg en gång i veckan, så kanske man kan se att den minskar i höjd och omfång och på så sätt får ett visst hopp?

Drivan den 4/2.

Jag försöker verkligen få ur mig ett blogginlägg, men det går inget bra. Jag hade tänkt skriva om snön, om en oväntad bussresa igår, om spårträningsteorier, om mitt plötsliga anfall av extrem huslighet häromdagen, och jag har börjat. Först på det ena, sen på det andra. Men det blir liksom inget av det.

Så det får vara för tillfället. Snön har ju så många redan skrivit om, bussresan var totalt händelselös, spårträningsteorierna är ju just bara teorier och huslighetsanfallet gick över.

Om tre dagar är det 1 februari, och det var då vi kom överens om att vintern ska vara slut och våren börjar. Just nu ser det väl inte riktigt ut som om motparten kommer att hålla överenskommelsen. Men jag ger inte upp, för att hjälpa våren på traven och för att verkligen suga upp även de allra minsta vårtecknen, startar Dagens Vårtecken då. På måndag. 1 februari.

Jamen vad är detta? Jag försov mig igen! Grovt också. Och jag var inte ens vaken särskilt sent igår kväll. Jag skulle ju hinna massor den här förmiddagen innan jag åker till Kydingeholm, nu får jag vara glad om jag hinner duscha och packa, typ. Har i alla fall hunnit en hundrunda (som jag inte fuskade till och gjorde jättekort, husses sk långpromenader som dogsen får hålla tillgodo med i ett par dagar är ungefär lika långa som en normal rastningsrunda för mig).

Blogga hinner jag absolut inte i alla fall. Istället kan ni läsa när fotbollsspelaren Tobias Carlsson berättar om sin hund. Fint.

Ev kommer det kanske nån uppdatering från helgen. Eventuellt alltså.

Gratistidningen Kalmarposten dunsade in genom brevinkastet. Som den gör varje torsdag. Alltså tänkte jag att jaså, är det redan torsdag? Jag som trodde att det bara var onsdag, men det är ju inte helt ovanligt att jag tappar bort en eller annan dag.

Men jag tror att det är jag som har rätt för en gångs skull. Kalmarposten har fel. Det är väl det att det är helgdag på lördag som spökar(!) antar jag. Vad nu det skulle ha för betydelse i sammanhanget.

På tal om helgen, så är det tänkt (planen gäller väl fortfarande?) att jag och briard-Ullis ska åka till Växjö på söndag. Som publik, jag missade ju som bekant anmälningstiden. Det är 21 aussie anmälda. Undrar vilka jag kan räkna med att träffa där?

Jag drog till med rubriken ”onsdag” bara för att betona att det faktiskt finns andra veckodagar än måndagar och fredagar. Faktiskt. Även om de smyger förbi snabbt och tyst.

Med tanke på den mängd förvirrade tankar som passerade igår, så hade jag nog lite feber. Flera gånger gav tankarna utmärkta blogguppslag, men idag minns jag ingenting av det. Kanske lika bra det.

I alla fall. Idag känns det bättre. Inte helt bra men bättre, och jag har bestämt att nu får det vara nog med ynk för den här gången. Idag fungerar jag skapligt igen, och ska väl kunna få lite gjort.

Ja… mer än så hade jag visst inte att säga för tillfället. Jag försöker komma på vad onsdag heter på franska, det har jag kunnat en gång. Jo, men det förekommer förvirrade tankar även utan feber. Eller också har jag lite feber idag med?

Obs! Detta inlägg består av 100% gnäll. Du behöver inte läsa. Nu är du varnad.

Jag avskyr det här tillståndet av ”på-väg-att-bli-sjuk”. När huvudet känns som om det var placerat inuti en glaskupa, så att både syn- och hörselintryck blir dämpade och liksom avlägsna. När muskler och leder värker, när kroppen inte vill göra något annat än ligga ner. Avskyr! Kanske mycket beroende på att tillståndet väldigt ofta övergår i… ingenting. Det varar några dagar, och sen är det bara borta. På-väg-att-bli-sjuk visar sig vara ett falsklarm. Det känns ju inte trovärdigt ens för mig själv då!

Jag är (nästan) hellre riktigt sjuk då, med snor, feber, hosta och alla såna synliga (och ljudliga) attribut. Så att jag kan bli tyckt synd om på riktigt. Och så att det finns verkligt fog för att klaga.

Men icke desto mindre tycker tydligen kroppen att även det här på-väg-att-(kanske)-bli-sjuk-tillståndet är på riktigt. För jag mår inte alls bra. Hittills idag har jag åstadkommit absolut ingenting. Orkar helt enkelt inte. Ikväll är det kurs, och jag vill verkligen inte missa det, men har flera gånger tänkt att det här måste räknas som giltigt förfall. Och hur ska jag orka det, när jag inte ens orkat bära ut en soppåse?

Regn. Höstruskregn. Tvätt (redan avklarad). Städa. Veckohandla. En typisk fredag i oktober.

Ja, det är tydligen fredag igen, fast det nyss var måndag. Å andra sidan har jag faktiskt varit mer energisk och kreativ och produktiv den här veckan än på mycket länge. Inte någon maxprestation precis, men det tar sig. Jag känner ingen särskild panik när jag inte har hunnit eller orkat med något jag tänkt, samtidigt som jag börjar känna att jag kan pressa mig själv litegrann vid behov igen.

Dagens dilemma är inte stort, men dock. Ska jag trängas med pensionärerna på Maxi nu på förmiddagen, eller med barnfamiljerna i eftermiddag?

———————————————-

Tillägg: Nu är det snöflingor i regnet igen. Och jag som var på så bra humör…

Den här bloggen har ju sett ut som skräp länge nu, och inte fungerat som den ska heller (jag ska aaaaldrig mer fuska när jag uppgraderar!). Men nu börjar det se för jäkligt ut.

Borde göra något åt det endera dan. Fast jag får dåligt samvete om jag tar min egen före annat utlovat.

Å andra sidan ser det ganska för jäkligt ut här hemma också. Borde göra nåt åt det också.

Endera dan.

Att jag tog steget och ringde doktorn. De som känner mig vet att detta är ett synnerligen drastiskt steg. Och det gällde varken depression eller bihålor, utan kärringsymptomen. Det har blivit värre och värre, svettningarna är en sak, det är obehagligt och jobbigt, men det hade jag kanske kunnat stå ut med, men sömnlösheten är värre. Jag la ihop två och två också, och kom på (tadaaa!) att om jag inte får sova riktigt så är det inte så konstigt att jag inte mår bra varken till kropp eller själ.

Ringde doktorn gjorde jag förstås inte. Jag ringde vårdcentralen. Som numera tydligen heter hälsocentral. Där ville dom inte veta av mig, utan hänvisade till lasarettets gynmottagning. Som inte heller ville veta av mig, utan hänvisade mig vidare till en privat gynmottagning. Där fick jag av en synnerligen vänlig sköterska en tid redan i morgon.

Jag hade ju räknat med att få träffa en allmänläkare och därmed kunnat ta upp frågan om någon lämplig bihålemedicin samtidigt, det känns lite konstigt att göra det med en gynekolog, så jag tror jag avstår. Bihålorna får klara sig själva ett tag till.

Jag skulle ju släppa ämnet egentligen, men om jag vänder på det?

Tecken på att jag mår bättre:

Jag är hungrig.
Jag längtar till nästa kurstillfälle på måndag.
Jag sov gott inatt och vaknade utsövd.
Jag andas lättare.
Jag bloggar.

Å andra sidan har jag en jäkla huvudvärk. Men det kanske hör till, en sån där när-spänningen-släpper-huvudvärk.