Dec 052012
 

Vaknade (och klev upp!) extremt tidigt idag, redan klockan fem, och fick mycket tid för funderingar. Funderar över bloggandet, det känns onekligen mycket roligare nu när det blev lite fint här. Tittade på arkivlistan, den är lång. Rent grafiskt är den lång, jag måste hitta någon plugin som drar ihop den, att ha varenda månad listad sådär blir inte snyggt. Bokstavligt talat är den också lång, från mars 2006, och jag har läst en del gamla inlägg. När jag gör det känner jag verkligen att jag inte vill att bloggen ska självdö, det är ju skitkul att kunna gå tillbaka! Egentligen har jag bloggat mycket längre än så, sen -98 tror jag (långt innan ordet begreppet blogg var uppfunnet), och det ligger väl och skräpar nånstans på nätet. Men några år före 2006 tror jag att jag har sparade i nån databasfil på nån cd, nån gång kanske jag har tid och tålamod att leta rätt på det och plockar över det hit.

Jag har funderat lite på om jag ska uppmärksamma omvärlden via fb på nystarten här. De flesta av mina trognaste bloggläsare finns ju där, och skulle kanske uppskatta det. Å andra sidan, där finns en massa folk som jag känner ganska ytligt, en del som jag känner rätt väl men som nog inte har haft koll på min blogg innan, och av någon anledning känns det lite läskigt om alla de skulle hitta hit. När jag nu skriver så pass öppet som jag gör. Det var lättare förr, -98 var det ingen på nätet som visste vem jag var. Men samtidigt tycker jag ju att antingen bloggar man eller så gör man det inte, det man skriver är offentligt och öppet för alla och man får låta bli att skriva det man inte vill att alla ska läsa. Privata inlägg med lösenord för en utvald skara är inget för mig. Det är antingen eller.

Vi får se hur jag gör. Ett som är säkert är att jag bloggar vidare, oavsett om jag gör reklam för det eller inte, och oavsett om gamla läsare hittar tillbaka eller inte. I första hand är det för min egen skull.

Okt 292012
 

image

Jag skulle vilja blogga. Skriva och berätta. Men vet inte hur jag ska få fram rätt ord. Det får vänta. Eller också blir det aldrig berättat alls. Kanske bättre så.

Förresten saknar jag sommaren något alldeles förfärligt.

 Inlägg av kl 15:09  Taggar:
Sep 132011
 

Nämen hörni, det hör projektet ”bloggomgörning in public” blev väl inte ens halvlyckat va? Jag har inte haft tid att göra nÃ¥got med nÃ¥gon som helst kontinuitet, och att göra om och samtidigt dokumentera tar en jädra tid (även om det som sagt skulle vara en nyttig lektion för mig). Och när intresset för det hela dessutom verkar vara pÃ¥ sin höjd svalt, sÃ¥ lägger jag ner det. (Nä, ja änte bitter!) NÃ¥n sorts omgörning, eller iordninggörning mÃ¥ste det förstÃ¥s bli, som bloggen ser ut nu kan inte ens en mor (dvs jag) älska den.

Det som avgjorde det hela är att jag – vi, Anders och jag – nu hals över huvud gett oss in i ett annat projekt, ett som kommer att ta en väldig massa tid flera Ã¥r framöver. Och det finns väl vissa förhoppningar bÃ¥de hos mig och andra att jag kommer att förmedla vissa delar av detta projekt här.

Återkommer strax i detta ämne.

Jul 252011
 

Efter Tvååker bestämde jag mig, nu är det verkligen dags för nya glasögon. Åtminstone behövdes högre styrka, eventuellt behövde jag kanske mer än bara läsglasögon också. En tid för synundersökning bokades till nästa vecka, men idag fick jag en återbudstid som jag snabbt nappade på.

Den unga, kvinnliga optikern gjorde sitt jobb och hon konstaterade, precis som optikern som undersökte mig när jag skaffade läsglasen för nÃ¥gra Ã¥r sedan, att det lilla brytningsfel jag har är inget att bry sig om, det räcker med läsglasögon. Bra, tänkte jag, det lär ju bli bra mycket billigare sÃ¥. Sedan sa hon nÃ¥got jag inte tänkte sÃ¥ mycket pÃ¥ vad hon menade med just dÃ¥: ”Det är ju onödigt att slipa upp ett par glas för det”. Jag svarade: ”DÃ¥ kan jag välja vilka bÃ¥gar jag vill dÃ¥?” (Jag tänkte pÃ¥ att A som har progressiva glas inte kan välja för smal bÃ¥ge.) Optikern sÃ¥g lite undrande ut och jag vet inte riktigt vad hon svarade.

Hon följde mig ut i butiken och pekade pÃ¥ en liten ställning med glasögon i plastpÃ¥sar. Samma typ som brukar finnas pÃ¥ bensinmackar. 39 kronor styck. Fula som bara den. ”Du kan välja där. Styrka 2.”

Jag blev sÃ¥ förvÃ¥nad och förvirrad att jag blev stum. Sen klämde jag fram att jag nog faktiskt ville ha nÃ¥t roligare… DÃ¥ kom det, repliken som fick mig att förstÃ¥ att jag inte var värd att ödsla tid pÃ¥: ”Ja, jag tar betalt för synundersökningen nu dÃ¥, sÃ¥ fÃ¥r du göra hur du vill sen. Vanliga läsglasögon kan du ju köpa var som helst, om du hittar nÃ¥t du vill ha pÃ¥ ICA t ex. Bara kom ihÃ¥g styrka 2.” Jag betalade snällt, men tänkte att vill du inte sälja, sÃ¥ ska du fanimej inte fÃ¥ sälja heller. Men kastade en förstulen blick pÃ¥ designerbÃ¥garna pÃ¥ vägen ut.

Senare passerade jag Life-butiken, och såg att det fanns ett hyggligt sortiment med läsglasögon där. Och köpte ett par rätt snygga för 300 spänn. Men jag kan inte släppa det här. Vad var det som gjorde att jag blev så avsnoppad? Varför tyckte inte människan att jag var värd ett par snygga och välsittande glasögon? Tänk om jag på riktigt hade velat ha ett par designerbågar för flera tusen (det ville jag inte, men minst tusen hade jag varit beredd att betala)?

Det bästa sättet att spara är väl att inte köpa alls, och på det viset lever väl Specsavers upp till namnet.

tankar

 tankar & Ã¥sikter  Kommentering avstängd
Jul 232011
 

Jag var pÃ¥ apoteket igÃ¥r för att hämta ut en omgÃ¥ng ”kärringpiller”. När jag stod med min kölapp och förstrött granskade artiklarna pÃ¥ allergihyllan, kom tvÃ¥ norska, vithÃ¥riga tanter i 75-Ã¥rsÃ¥ldern. De skulle ha øye-dropper. Jag pekade först pÃ¥ ett paket, men upptäckte att det fanns sÃ¥ mÃ¥nga sorter att det nog var bättre att personalen hjälpte till. Medan de diskuterade med expediten funderade jag lite över det faktum att det är ganska ovanligt med norska turister här. Tyskar och danskar är det gott om, men inte mycket norrmän. Oviktiga tankar medan jag väntade pÃ¥ min tur.

Det måste ha varit ungefär en timme efter explosionen i Oslo. En timme innan massakern på Utøya började. Jag visste ingenting. Antagligen inte tanterna heller.

Hemma hörde jag först om bomben, och samtidigt om ”nÃ¥gon form av skottlossning utanför Oslo”. Alla, bÃ¥de polis och media var fullt upptagna med bomben, ett samband mellan de tvÃ¥ händelserna verkade just dÃ¥ lite lÃ¥ngsökt, och ingen anade att den där ”skottlossningen” i själva verket var en massaker som även i krig skulle räknas som krigsbrott.

Senare pÃ¥ kvällen, när hela bilden av omfattningen och sambandet mellan händelserna började sjunka in, tänkte jag pÃ¥ de norska tanterna igen. TvÃ¥ gamla norska tanter pÃ¥ semester i Sverige. Just dÃ¥ var just de min närmaste relation till Norge, och jag undrade över om de hade nÃ¥got barnbarn pÃ¥ ön…

Och i morse var plötsligt de 15-20 döda nästan 100. Hur ofattbart mardrömslikt måste det inte ha varit på den där ön? Här är en ögonvittnesskildring. Det kommer nog fler.

Jul 112011
 

Ny design gav inspiration. Åtminstone till att läsa min egen blogg. Igår kväll blev jag sittande alldeles för länge, och så ett bra tag igen nu, och läste gamla inlägg. Jätteroligt att ha allt kvar ju! Det är nästan så jag sörjer hela det senaste året, att det liksom är försvunnet. På den punkten stupar Facebook tvärt vid en jämförelse. Nej, jag måste verkligen, verkligen hålla liv i bloggandet!

Det som är skrivet för länge sen läser jag liksom på ett annat sätt, som om någon annan än jag hade skrivit det, och då ser jag med en viss förvåning att jag stundom skriver ganska bra. Både välformulerat och fyndigt och ibland lite småroligt. Med en god svenska, åtminstone när jag korrat ordentligt. Och det är ju bra synd om jag skulle förvägra omvärlden min litterära begåvning, eller hur?

SÃ¥. Let’s blog!

 Inlägg av kl 15:53  Taggar:
Jul 102011
 

Det hade ni inte trott, va?

Inte jag heller. Men plötsligt blev behovet påträngande. Inte av bloggskrivlust egentligen, man får nog ur sig det mesta av ordbajsnödigheten på FB (förbannade FB) kantänka. Det var mer själva bloggmekandet som drog. Den sista tidens webberier har bara handlat om WordPress, och lusten att prova på tekniker jag inte hunnit lära mig i kombination med alla nya möjligheter som kommit med WP 3.1 och nu häromdagen 3.2 har exploderat. Men eftersom man inte kan go crazy hur mycket som helst i experimenterandet på sajter som ska tjäna någon form av publikt syfte, tager man sin egen.

SÃ¥ här är den nu, lenas egna i nya kläder. Ett färdigt tema den här gÃ¥ngen, Oenology. Jag använde det till Rottis-SM-sajten, och blev förtjust i det dels för flexibiliteten – det är lätt att göra om pÃ¥ alla möjliga vis, dels för att det tar tillvara alla nya och lite webbnördiga features som WP numera har. Det klämmiga tilläggsnamnet jag la till; trial&error, känns för övrigt ganska passande. Det är ju det jag hÃ¥ller pÃ¥ med mest hela tiden.

Tja, vi får väl se om nya kläder och alla nördiga finesser gör att bloggeriet tar fart igen. Jag säger inget, så har jag ingenting sagt. Men 8, ÅTTA! blogginlägg på ett år är ju katastrof. Blir det inte en kraftig uppryckning kan jag ju lika gärna lägga ner.

Jul 162010
 

Senaste nytt pÃ¥ djurskyddsfronten: Jordbruksverket vill inte att ormar ska matas med levande möss. Det är oförenligt med djurskyddslagen eftersom det innebär onödigt lidande för mössen. Och eftersom ”alla ormar som hÃ¥lls i fÃ¥ngenskap kan vänjas vid att ta dött byte” finns det ingen anledning att inte avliva bytesdjuren humant före utfodring. Det innebär inte heller nÃ¥gon försämring för fodrets kvalitet eller näringsinnehÃ¥ll. Allt enligt JV.

Well. Men sÃ¥ var det ju det där med naturligt beteende ocksÃ¥. §4 i djurskyddslagen säger: ”Djur skall hÃ¥llas och skötas i en god djurmiljö och pÃ¥ ett sÃ¥dant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.” Vi lyckades ju t ex (och det var inte särskilt svÃ¥rt alls) att vänja kor vid att stÃ¥ inomhus Ã¥ret om, men eftersom det är mer naturligt för kor att gÃ¥ ute och beta sÃ¥ fick det bli sÃ¥. Vi vande ju ocksÃ¥ hönsen vid att stÃ¥ fyra och fyra i trÃ¥nga burar, men det var inte sÃ¥ naturligt det heller… Jag antar att det inte är sÃ¥ naturligt för ormar att leva sitt liv i en glaslÃ¥da, det enda naturliga de hittills haft kanske var den där levande musen som damp ner frÃ¥n ovan dÃ¥ och dÃ¥, när ormen fick utöva lite äkta reptilskap en stund?

Nå. Nu har jag personligen inga problem med om ormar skulle tvingas äta redan döda möss, eller ens malda, torkade och pelleterade sådana (eller varför inte vanligt slaktavfall som vi ändå inte tycks kunna använda på något enda vis utan att det väcker protester och folkstormar så snart en kvällstidning under sommartorkan rapporterar om det?). Jag har ärligt talat inte några problem med kor som vistas inomhus året om heller, inte om det är i moderna lösdriftsstallar (en åsikt man knappt törs yppa, men å andra sidan är väl den debatten död sedan många år). Men var är konsekvensen? Varför är det viktigare att kor får leva så naturligt som möjligt, än att ormar får det? Och ärligt talat, är det inte naturligt för möss att bli tillfångatagna och uppätna?

För att Jordbruksverket skall kunna uppfattas som en liten smula mer konsekventa, skulle det kanske vara dags att se över de rara katternas sätt att hantera sina bytesdjur. Går det inte att vänja katterna att äta enbart död föda? Eller åtminstone ge tusan i att leka med sina halvdöda bytesdjur, som kanske inte ens äts upp sedan? Det är synd om de små mössen ju.

Sanningen är väl den, att naturen är grym. Åtminstone med människans sätt att se. Och det är väl det enda rätta sättet, eller hur?

Mar 292010
 

Jaha, så råkade jag ut för ett sånt där hundmöte igen. Ett sånt där som skulle kunnat sluta illa, bara för att det finns hundägare som inte tänker till över huvud taget.

Jag gick med bÃ¥da mina pojkar pÃ¥ väg hemÃ¥t efter lÃ¥ngpromenaden, när jag svänger runt ett hörn och möter en karl med barnvagn och en hund modell större i flexikoppel. Inget ont om flexikoppel i sig, rätt använt sÃ¥ är det helt ok, men att hänga handtaget pÃ¥ en krok pÃ¥ barnvagnen räknar jag inte som ”rätt använt”. Men det var väl för att han behövde en hand att köra vagnen med, och en att hÃ¥lla i mobilen antar jag… Kan ni se synen framför er när hunden, som var en hane, upptäcker oss? När det tog stopp i linan var han väldigt mycket närmare oss än sin husse, kan jag ju säga. Hussen hade tagit spjärn, men rycket fick vagnen att vrida sig i sidled, och det kändes som rätt mycket tur att alla delar höll och att kopplet inte trillade av kroken.

Hunden verkade visserligen glad och snäll och mest leklysten, men särskilt Carrey blir ganska provocerad när nÃ¥gon kommer rusande sÃ¥där, och tillsammans har mina hundar en helt annan skärpa mot andra hundar än de har en och en, sÃ¥ de blev ganska upprörda. Hussen som absolut inte kan sluta prata i sin mobil, fÃ¥r först lägga i bromsen pÃ¥ barnvagnen sÃ¥ att han kan släppa den innan han kan ta loss koppelhandtaget frÃ¥n kroken. Och att sedan hala in hunden tar en stund med bara en hand…

Så småningom hade karln sin hund vid sidan, men tro inte att han försökte gå lite åt sidan på den ganska smala vägen, onej. Han stod kvar mitt på och fortsatte sitt samtal, och visst hade jag väl fått plats att passera tätt intill och hans hund var förmodligen jäääättesnäll, men vid det laget var mina hundar inte alls jättesnälla, så jag gick i dikeskanten.

Det hela gick ju bra, men kunde han gått illa. Och jag blir så less på alla hundägare (och i det här fallet även en förälder, den stackars ungen i vagnen hade ju också kunnat råka illa ut), som inte bara är tanklösa, utan helt ansvarslösa.

Mar 162010
 

Jag har mycket att göra den närmaste tiden. Väldigt väldigt många att-göra-saker. Vad är då bättre än att skriva en lista?

Jag skrev en lista. Den blev  rätt lång. Flera av punkterna på listan var att göra andra listor. Och åtminstone en av dessa listor kommer att innehålla ytterligare en lista. Hur listigt som helst. Jag funderade på att använda mig av mindmappingteknik istället, men jag har inget så stort papper.

Hussen i huset är förkyld, och det är jag också. Hussen snorar och snörvlar och hostar och nyser, och pratar med en ynklig och väldigt nästäppt röst. Ingen kan missta sig på att han verkligen är jätteförkyld. Och det är klart att det är synd om honom. Jag däremot har ont i halsen, högt tryck i bihålorna, stel i musklerna och antagligen en gnutta feber att döma av orkeslösheten. Men det varken hörs eller syns på mig, jag är inte det minsta nästäppt eller snorig eller hes. Så mig är det inte särskilt synd om.

Visst är det lite orättvist, jag kan väl också få vara förkyld så det hörs? Eller ännu hellre helt icke-förkyld.