lenas egna

Nämen hörni, det hör projektet ”bloggomgörning in public” blev väl inte ens halvlyckat va? Jag har inte haft tid att göra något med någon som helst kontinuitet, och att göra om och samtidigt dokumentera tar en jädra tid (även om det som sagt skulle vara en nyttig lektion för mig). Och när intresset för det hela dessutom verkar vara på sin höjd svalt, så lägger jag ner det. (Nä, ja änte bitter!) Nån sorts omgörning, eller iordninggörning måste det förstås bli, som bloggen ser ut nu kan inte ens en mor (dvs jag) älska den.

Det som avgjorde det hela är att jag – vi, Anders och jag – nu hals över huvud gett oss in i ett annat projekt, ett som kommer att ta en väldig massa tid flera år framöver. Och det finns väl vissa förhoppningar både hos mig och andra att jag kommer att förmedla vissa delar av detta projekt här.

Återkommer strax i detta ämne.

Efter Tvååker bestämde jag mig, nu är det verkligen dags för nya glasögon. Åtminstone behövdes högre styrka, eventuellt behövde jag kanske mer än bara läsglasögon också. En tid för synundersökning bokades till nästa vecka, men idag fick jag en återbudstid som jag snabbt nappade på.

Den unga, kvinnliga optikern gjorde sitt jobb och hon konstaterade, precis som optikern som undersökte mig när jag skaffade läsglasen för några år sedan, att det lilla brytningsfel jag har är inget att bry sig om, det räcker med läsglasögon. Bra, tänkte jag, det lär ju bli bra mycket billigare så. Sedan sa hon något jag inte tänkte så mycket på vad hon menade med just då: ”Det är ju onödigt att slipa upp ett par glas för det”. Jag svarade: ”Då kan jag välja vilka bågar jag vill då?” (Jag tänkte på att A som har progressiva glas inte kan välja för smal båge.) Optikern såg lite undrande ut och jag vet inte riktigt vad hon svarade.

Hon följde mig ut i butiken och pekade på en liten ställning med glasögon i plastpåsar. Samma typ som brukar finnas på bensinmackar. 39 kronor styck. Fula som bara den. ”Du kan välja där. Styrka 2.”

Jag blev så förvånad och förvirrad att jag blev stum. Sen klämde jag fram att jag nog faktiskt ville ha nåt roligare… Då kom det, repliken som fick mig att förstå att jag inte var värd att ödsla tid på: ”Ja, jag tar betalt för synundersökningen nu då, så får du göra hur du vill sen. Vanliga läsglasögon kan du ju köpa var som helst, om du hittar nåt du vill ha på ICA t ex. Bara kom ihåg styrka 2.” Jag betalade snällt, men tänkte att vill du inte sälja, så ska du fanimej inte få sälja heller. Men kastade en förstulen blick på designerbågarna på vägen ut.

Senare passerade jag Life-butiken, och såg att det fanns ett hyggligt sortiment med läsglasögon där. Och köpte ett par rätt snygga för 300 spänn. Men jag kan inte släppa det här. Vad var det som gjorde att jag blev så avsnoppad? Varför tyckte inte människan att jag var värd ett par snygga och välsittande glasögon? Tänk om jag på riktigt hade velat ha ett par designerbågar för flera tusen (det ville jag inte, men minst tusen hade jag varit beredd att betala)?

Det bästa sättet att spara är väl att inte köpa alls, och på det viset lever väl Specsavers upp till namnet.

Jag var på apoteket igår för att hämta ut en omgång ”kärringpiller”. När jag stod med min kölapp och förstrött granskade artiklarna på allergihyllan, kom två norska, vithåriga tanter i 75-årsåldern. De skulle ha øye-dropper. Jag pekade först på ett paket, men upptäckte att det fanns så många sorter att det nog var bättre att personalen hjälpte till. Medan de diskuterade med expediten funderade jag lite över det faktum att det är ganska ovanligt med norska turister här. Tyskar och danskar är det gott om, men inte mycket norrmän. Oviktiga tankar medan jag väntade på min tur.

Det måste ha varit ungefär en timme efter explosionen i Oslo. En timme innan massakern på Utøya började. Jag visste ingenting. Antagligen inte tanterna heller.

Hemma hörde jag först om bomben, och samtidigt om ”någon form av skottlossning utanför Oslo”. Alla, både polis och media var fullt upptagna med bomben, ett samband mellan de två händelserna verkade just då lite långsökt, och ingen anade att den där ”skottlossningen” i själva verket var en massaker som även i krig skulle räknas som krigsbrott.

Senare på kvällen, när hela bilden av omfattningen och sambandet mellan händelserna började sjunka in, tänkte jag på de norska tanterna igen. Två gamla norska tanter på semester i Sverige. Just då var just de min närmaste relation till Norge, och jag undrade över om de hade något barnbarn på ön…

Och i morse var plötsligt de 15-20 döda nästan 100. Hur ofattbart mardrömslikt måste det inte ha varit på den där ön? Här är en ögonvittnesskildring. Det kommer nog fler.

Ny design gav inspiration. Åtminstone till att läsa min egen blogg. Igår kväll blev jag sittande alldeles för länge, och så ett bra tag igen nu, och läste gamla inlägg. Jätteroligt att ha allt kvar ju! Det är nästan så jag sörjer hela det senaste året, att det liksom är försvunnet. På den punkten stupar Facebook tvärt vid en jämförelse. Nej, jag måste verkligen, verkligen hålla liv i bloggandet!

Det som är skrivet för länge sen läser jag liksom på ett annat sätt, som om någon annan än jag hade skrivit det, och då ser jag med en viss förvåning att jag stundom skriver ganska bra. Både välformulerat och fyndigt och ibland lite småroligt. Med en god svenska, åtminstone när jag korrat ordentligt. Och det är ju bra synd om jag skulle förvägra omvärlden min litterära begåvning, eller hur?

Så. Let’s blog!

Det hade ni inte trott, va?

Inte jag heller. Men plötsligt blev behovet påträngande. Inte av bloggskrivlust egentligen, man får nog ur sig det mesta av ordbajsnödigheten på FB (förbannade FB) kantänka. Det var mer själva bloggmekandet som drog. Den sista tidens webberier har bara handlat om WordPress, och lusten att prova på tekniker jag inte hunnit lära mig i kombination med alla nya möjligheter som kommit med WP 3.1 och nu häromdagen 3.2 har exploderat. Men eftersom man inte kan go crazy hur mycket som helst i experimenterandet på sajter som ska tjäna någon form av publikt syfte, tager man sin egen.

Så här är den nu, lenas egna i nya kläder. Ett färdigt tema den här gången, Oenology. Jag använde det till Rottis-SM-sajten, och blev förtjust i det dels för flexibiliteten – det är lätt att göra om på alla möjliga vis, dels för att det tar tillvara alla nya och lite webbnördiga features som WP numera har. Det klämmiga tilläggsnamnet jag la till; trial&error, känns för övrigt ganska passande. Det är ju det jag håller på med mest hela tiden.

Tja, vi får väl se om nya kläder och alla nördiga finesser gör att bloggeriet tar fart igen. Jag säger inget, så har jag ingenting sagt. Men 8, ÅTTA! blogginlägg på ett år är ju katastrof. Blir det inte en kraftig uppryckning kan jag ju lika gärna lägga ner.

Senaste nytt på djurskyddsfronten: Jordbruksverket vill inte att ormar ska matas med levande möss. Det är oförenligt med djurskyddslagen eftersom det innebär onödigt lidande för mössen. Och eftersom ”alla ormar som hålls i fångenskap kan vänjas vid att ta dött byte” finns det ingen anledning att inte avliva bytesdjuren humant före utfodring. Det innebär inte heller någon försämring för fodrets kvalitet eller näringsinnehåll. Allt enligt JV.

Well. Men så var det ju det där med naturligt beteende också. §4 i djurskyddslagen säger: ”Djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.” Vi lyckades ju t ex (och det var inte särskilt svårt alls) att vänja kor vid att stå inomhus året om, men eftersom det är mer naturligt för kor att gå ute och beta så fick det bli så. Vi vande ju också hönsen vid att stå fyra och fyra i trånga burar, men det var inte så naturligt det heller… Jag antar att det inte är så naturligt för ormar att leva sitt liv i en glaslåda, det enda naturliga de hittills haft kanske var den där levande musen som damp ner från ovan då och då, när ormen fick utöva lite äkta reptilskap en stund?

Nå. Nu har jag personligen inga problem med om ormar skulle tvingas äta redan döda möss, eller ens malda, torkade och pelleterade sådana (eller varför inte vanligt slaktavfall som vi ändå inte tycks kunna använda på något enda vis utan att det väcker protester och folkstormar så snart en kvällstidning under sommartorkan rapporterar om det?). Jag har ärligt talat inte några problem med kor som vistas inomhus året om heller, inte om det är i moderna lösdriftsstallar (en åsikt man knappt törs yppa, men å andra sidan är väl den debatten död sedan många år). Men var är konsekvensen? Varför är det viktigare att kor får leva så naturligt som möjligt, än att ormar får det? Och ärligt talat, är det inte naturligt för möss att bli tillfångatagna och uppätna?

För att Jordbruksverket skall kunna uppfattas som en liten smula mer konsekventa, skulle det kanske vara dags att se över de rara katternas sätt att hantera sina bytesdjur. Går det inte att vänja katterna att äta enbart död föda? Eller åtminstone ge tusan i att leka med sina halvdöda bytesdjur, som kanske inte ens äts upp sedan? Det är synd om de små mössen ju.

Sanningen är väl den, att naturen är grym. Åtminstone med människans sätt att se. Och det är väl det enda rätta sättet, eller hur?

Jaha, så råkade jag ut för ett sånt där hundmöte igen. Ett sånt där som skulle kunnat sluta illa, bara för att det finns hundägare som inte tänker till över huvud taget.

Jag gick med båda mina pojkar på väg hemåt efter långpromenaden, när jag svänger runt ett hörn och möter en karl med barnvagn och en hund modell större i flexikoppel. Inget ont om flexikoppel i sig, rätt använt så är det helt ok, men att hänga handtaget på en krok på barnvagnen räknar jag inte som ”rätt använt”. Men det var väl för att han behövde en hand att köra vagnen med, och en att hålla i mobilen antar jag… Kan ni se synen framför er när hunden, som var en hane, upptäcker oss? När det tog stopp i linan var han väldigt mycket närmare oss än sin husse, kan jag ju säga. Hussen hade tagit spjärn, men rycket fick vagnen att vrida sig i sidled, och det kändes som rätt mycket tur att alla delar höll och att kopplet inte trillade av kroken.

Hunden verkade visserligen glad och snäll och mest leklysten, men särskilt Carrey blir ganska provocerad när någon kommer rusande sådär, och tillsammans har mina hundar en helt annan skärpa mot andra hundar än de har en och en, så de blev ganska upprörda. Hussen som absolut inte kan sluta prata i sin mobil, får först lägga i bromsen på barnvagnen så att han kan släppa den innan han kan ta loss koppelhandtaget från kroken. Och att sedan hala in hunden tar en stund med bara en hand…

Så småningom hade karln sin hund vid sidan, men tro inte att han försökte gå lite åt sidan på den ganska smala vägen, onej. Han stod kvar mitt på och fortsatte sitt samtal, och visst hade jag väl fått plats att passera tätt intill och hans hund var förmodligen jäääättesnäll, men vid det laget var mina hundar inte alls jättesnälla, så jag gick i dikeskanten.

Det hela gick ju bra, men kunde han gått illa. Och jag blir så less på alla hundägare (och i det här fallet även en förälder, den stackars ungen i vagnen hade ju också kunnat råka illa ut), som inte bara är tanklösa, utan helt ansvarslösa.

Jag har mycket att göra den närmaste tiden. Väldigt väldigt många att-göra-saker. Vad är då bättre än att skriva en lista?

Jag skrev en lista. Den blev  rätt lång. Flera av punkterna på listan var att göra andra listor. Och åtminstone en av dessa listor kommer att innehålla ytterligare en lista. Hur listigt som helst. Jag funderade på att använda mig av mindmappingteknik istället, men jag har inget så stort papper.

Hussen i huset är förkyld, och det är jag också. Hussen snorar och snörvlar och hostar och nyser, och pratar med en ynklig och väldigt nästäppt röst. Ingen kan missta sig på att han verkligen är jätteförkyld. Och det är klart att det är synd om honom. Jag däremot har ont i halsen, högt tryck i bihålorna, stel i musklerna och antagligen en gnutta feber att döma av orkeslösheten. Men det varken hörs eller syns på mig, jag är inte det minsta nästäppt eller snorig eller hes. Så mig är det inte särskilt synd om.

Visst är det lite orättvist, jag kan väl också få vara förkyld så det hörs? Eller ännu hellre helt icke-förkyld.

Lotta fick för sig att ha en snöfri bild i varje blogginlägg, för att förneka vintern eller nåt. De där snöfria bilderna har hittills varit så inihoppsan somriga, så jag tyckte mest det liknade tortyr. Så jag tänkte jag skulle bojkotta hennes blogg (fast jag läste lite i smyg ändå). Men så hakade Sandra på hennes grej. Och risken finns väl att fler gör det, och jag kan inte bojkotta hur mycket som helst. Dessutom tyckte Lotta att min Vårtecken-sida var tortyr den med. Och min veckans driva är väl om inte tortyr, så i alla fall inte särskilt upplyftande så länge den vägrar smälta.

Så jag ger mig och bidrar med snöfria bilder jag också. Blekinge skärgård maj -04. Jag tror ön heter Tärnö.

Den har inte minskat. Ungarna har tröttnat, ingen har åkt kana eller grävt tunnlar senaste veckan. Ett nytt fluffigt lager på sådär en 15 cm har istället lagt sig ovanpå.

Bilden är tagen igår. Sedan dess har det fallit ytterligare en dm eller så. Dock känner jag mig nästan snuvad på den ruskiga snöstormen som det varnats för i flera dagar. Jag vet inte hur jag är funtad, för trots att jag avskyr vintern, så gillar jag på något sätt oväder? Om jag rannsakar mig själv ordentligt, så är det nog egentligen kylan som jag avskyr mest. Kylan och så mörkret. Snön är mig nog mera likgiltig, så länge den inte ställer till rent praktiska problem (bor man i lägenhet behöver man t ex inte bekymra sig om snöskottning, men snön är helt klart ett problem när det gäller spårträning). Och lika lite som någon annan gillar jag slask och skitiga hundar, så visst föralldel, snön har sina fördelar. Det är bara det att ju mer snö nu, desto längre slaskperiod sen, så jag tror inte det blir någon vinst med den ändå.

Men oväder alltså. Jag är av någon anledning fascinerad av alla sorters oväder, rejäla åskväder, stormar, skyfall. Inte att vara ute i, men att betrakta. Och nu skulle vi alltså få en ordentlig snöstorm, klass 2-varning var utfärdad, och jag var beredd. Vad blev det? Lite fjantigt snöfall! Så vindstilla som vi haft idag vet jag inte om vi haft på hela vintern, och visserligen snöade det rätt så tätt på förmiddagen, men sedan slutade det helt. Jag har förstått att ovädret nog blev ungefär så häftigt som det varnats för, men det smet förbi oss på något sätt.

Istället har vi haft en halv plusgrad idag, och när den blöta snön väl slutat falla var det rentav ganska behagligt ute. Allting är ju relativt, så efter flera veckor med många minusgrader kändes det plötsligt som om det kan bli en vår i år också.