Lörd-sönd: Det blev ju inte riktigt som tänkt, av olika orsaker. Jag kom efter i min plan.
Månd: Hade tänkt komma ifatt, men ”komma-ifatt” var tydligen inget bra tänk alls. Resultatet blev panikångest och en sväng ner i hålet igen. Kan dock tänka förnuftigt och bestämmer mig för att försöka avstå komma-ifatt-tänket ett tag framöver. En-sak-i-taget-tänk är det som gäller. Kom trots svackan iväg på kursen på kvällen, som tur var. Vilket lyft! Jag älskar upplägget på kursen, och Monster var närapå ett Mönster, både vad gäller upp- och utförande. Var smått euforisk vid hemkomsten.
Tisd: Kom igång igen, i en lagom hastighet. Men bihålorna spränger mer och mer och gör ordentligt ont framåt kvällen och redan där misstänker jag hur onsdagen ska bli…
Onsd: Värken i bihålorna triggar igång migränen. Tillbringar förmiddagen med att försöka stå ut tills det är dags att klara av en kort lunchrastning, genomför den och petar därefter i mig en dubbel Anervan och lägger mig. Värken släpper framåt kvällen, återstår drog-bakfyllan.
Torsd: Har inte ont någonstans, bihålorna känns okej, ångesten syns inte till. Jag försöker att inte ha någon komma-ifatt-ambition. Gör vad jag hinner och så får det vara bra med det.
Av en eller annan anledning kunde jag inte somna igår. Största anledningen vet jag nog, de där svettanfallen som kommer mest på kvällen och natten är inte insomningsbefrämjande. Från ett ögonblick till ett annat är jag genomsvettig, och det handlar inte om lite fukt i pannan, hela jag badar i svett och jag kastar av mig täcket. Snart fryser jag, eftersom jag egentligen inte är varm, och så på med täcket igen. Efter en stund är det repris. Och efter att ha upprepat detta några gånger är även sängkläderna fuktiga. Att gå upp och duscha och byta sängkläder skulle visserligen göra hela anrättningen lite mer aptitlig, men det är ju ändå bara tillfällig hjälp så det gör jag inte. Till slut somnar jag förstås ändå, men igår tog det tid, flera timmar.
Resultatet var att jag knappt var vid medvetande när A gick i morse, trots att jag stod upprätt. Jag svepte två koppar kaffe i rask takt, men de gjorde ingen verkan, huvudet surrade och jag var nästan vinglig av trötthet. Så jag la mig ner och vilade, bara en liten stund… Och sov som en sten till klockan var över tio (var fanns svettanfallen då?). Jamen hur bra var det på en skala då? Dels hade jag verkligen inte tid med det, mycket av det jag skulle gjort i helgen blev av olika skäl inte gjort då (papperhögen ni vet…), och det kommer ju inte att bli lättare att somna ikväll heller då.
Jag har aldrig tidigare haft några större problem med sömnen, jag har somnat ungefär när jag lagt ner huvudet på kudden. Visst har det funnits enstaka tillfällen när jag inte somnat, men några timmars minus på sömnkontot har inte varit hela världen. Jag har klarat att sova 4-5 timmar flera nätter i sträck utan att sluta fungera dagtid för det, och det var inte ens länge sen. Men nu börjar plötsligt kroppen ställa krav på rejäl nattsömn. Då tycker jag det är taskigt av kroppen att samtidigt försvåra den där nattsömnen.
Näe, pappershögen var det ja. Och ikväll är det kurs.
När jag häromdagen slog på datorn för första gången på ett par veckor upptäckte jag att det kommit några nya kommentarer på ett äldre inlägg, där jag berättade om hur jag lyckades få dubbel cykelpunka. Det var dock inte min otur (eller ev klantighet) rörande cykeln kommentarerna gällde, utan vad jag mer i förbigående nämnt om isländska fårhundar. Först tänkte jag bara ignorera det hela, men eftersom kommentarerna var ganska nya och jag inte vill verka feg (feg kan jag vara i andra sammanhang, men inte i min egen blogg), och dessutom står för vad jag skrivit, så tar jag ändå upp det.
”Jag blir mycket upprörd av att av att ryktet går att DU SOM OFFICIELL ringsekreterare på SIFK.s rasspecial bara KAN med och yttra dig så negativt och så fult om en ras som isländsk fårhund.” Nej, som ringsekereterare på er officiella utställning yttrade jag mig verkligen inte negativt om er ras. Det skulle ha varit väldigt oartigt. Det jag skrev, det gjorde jag efteråt hemma hos mig själv i min egen blogg och som privatperson. Och det var min egen åsikt om rasen som sådan, att den inte tilltalar mig, jag uttryckte.
”Du borde inte ha det jobbet och du måste onekligen bara mkt inkompetent vad det gäller hundar. Är det sådanna här människor som dig som sitter på våra tävlingar då vill inte jag vara med längre. Detta kommer att tas upp inom SIFK.” Mitt uppdrag gällde att vara ringsekreterare på er utställning. Jag kom, jag gjorde jobbet (såvitt jag vet till full belåtenhet), blev tackad, fick betalt och åkte hem. Mission completed. Ingenstans i ringsekreteraruppdraget finns angivet att man ska agera ambassadör för rasen man jobbar på (varken under eller efter utsällningen). Ingenstans finns angivet vad som är tillåtet eller inte utanför själva uppdragen (mer än att man ska vara medlem i SKK och inte bryta mot grundreglerna). Vill ni ta upp detta inom er rasklubb så… javisst. Min kompetens när det gäller hundar kan förstås diskuteras om det känns meningsfullt. Men jag ser inte att det har med saken att göra. Man behöver inte kunna ett skvatt om hundar för att vara ringsekreterare, och man behöver heller inte kunna särskilt mycket för att tycka mer eller mindre om olika raser. Jag kan dock tillräckligt mycket för att veta vilka egenskaper hos en hundras som tilltalar och passar just mig (och tvärtom).
”Du som anlitad ringsekreterare skall inte generalisera officiellt på detta sätt. Du har betalt för att skriva och inte komma med dumma kommentarer officiellt. Jag har inte upplevt detsamma som dig trots att jag jobbat en hel del med isländska fårhundar. Du borde be dessa hundägarna om ursäkt.” Ja, jag generaliserar och dessutom fullt medvetet. Jag känner ingen individ av rasen, men såg alltså vad jag antar kan anses vara ett representativt urval av individer vid er rasspecial. Utifrån detta generaliserar jag. Men jag har fortfarande bara skrivit att det inte är en ras för mig, om än i något andra ordalag. Och varken detta eller något annat jag skriver i min blogg har jag betalt för. Om det ingått i uppdraget (och därmed det som jag fick betalt för) att efteråt inte skriva något som kunde uppfattas negativt om rasen i min blogg, så hade jag inte tagit det. Och- exakt vilka hundägare är det du vill att jag ska be om ursäkt? Alla som var på den aktuella utställningen? Eller alla som har isländsk fårhund? Och för vad? För att vi inte delar favoritras?
”Kl 0104 den 3/8 lade du mera bränsle på elden om isländska fårhundar. Detta inlägg på natten förvånar mig, du har verkligen engagerd dig i denna ras på ett negativt sätt. Hoppas att du kommer att få förklara din inför SKK tävlingskommittè. Du är ingen värdig representant för ringsekreterarskrået.” (Det låter nästan här som om det har någon speciell betydelse att jag skrivit på natten, vilket det givetvis inte har. Det är inte särskilt ovanligt att jag gör det.) Och nej, tvärtom, jag har inte engagerat mig alls i rasen, mest i förbigående uttryckt att det inte var en ras i min smak, och därefter (på natten) svarat på en kommentar om detta. Faktum är att jag är ganska ointresserad av rasen, vilket för övrigt gäller samtliga spetsar. Men det är förstås helt okej och naturligt att andra männskor är det! Vi är ju olika, lever olika sorts liv och har olika intressen, och det är ju för väl då att det finns så många vitt skilda hundraser, så vi alla kan få en som passar, eller hur?
Tillägg: För att undvika missförstånd; jag upplevde er utställning som trevlig och välarrangerad, samtliga utställare var synnerligen glada och trevliga.
Det är som en rad väggar som ska passeras. Det finns en dörr i varje vägg, stängd men olåst. Det är antagligen jag själv som stängt den tidigare, men jag minns inte varför. Jag måste ta mig igenom den, till andra sidan om väggen, och det är det som är det otäcka. Det är bara att öppna dörren och gå igenom, och jag vet egentligen vad som finns på andra sidan, för jag har ju varit där förut.
Men även om jag vet vad som finns där, är jag rädd att förutsättningarna kanske ändrats sen jag var där förra gången. Att jag kanske inte har tillträde längre. Det finns inget som säger att det skulle vara så, ingen har sagt något om det, men tänk om det är så?
Men det är bara att öppna dörren och gå igenom och känna efter. Jag har passerat några väggar nu, och för varje vägg jag passerar mår jag bättre. Men så finns det en vägg till… och en till. Men har jag kommit så här långt kan jag nog ta resten också. Idag ska jag ta en till.
Därmed tror jag inte att jag ska ägna mig åt det här trista ämnet mer. Tror jag.
Inget är så farligt som man tror när man är där längst nere. Eller jo, en del är faktiskt precis så farligt, eller ännu värre, men om jag bara kan bli arg på det (kanske inte på själva företeelsen, fortfarande på mig själv, det gäller att vända det så) istället för knäckt, så fixar jag det också. Ilska är en bra kraft.
Något som absolut inte är så farligt som jag tror i min bubbla, är att träffa folk. Jag började en kurs med Monster i måndags, och det var nog bra. Ur flera synpunkter. De sista veckorna har jag inte ens tränat hund, så det är förstås bra att tvingas komma igång med det igen. Och det var nog väldigt bra att jag tvingades ut bland folk, tvingades vara lite social, tvingades tänka tankar som rörde sig utanför mitt eget misslyckade jag. Av en lycklig slump ringde I i fredags och sa att det fanns ett återbud i appellydnadskursen och tyckte att det kunde jag behöva. Hon tänkte nog mest på att jag kunde behöva det för Månsens del, och visste inte hur ordagrant rätt hon hade.
Kursen blir nog bra. Upplägget är för mig helt nytt, men passar oss perfekt. Mer som en träningsgrupp än kurs, bara en hund i taget, visa upp var vi står, feedback och goda råd från både instruktör och övriga i gruppen, och så hem och träna vidare till nästa gång. Det ger ju även Monster en chans att visa vad han verkligen kan, när vi inte har 6-7 andra hundar omkring oss. Som Peter sa, det finns ingen anledning att träna på det, så blir det ju aldrig på tävling.
Ja, så är det ju fika också. En viktigt del i kursplanen när det gäller mig.
Det sägs att man kan behöva sjunka ända till botten för att kunna sparka ifrån ordentligt. Kanske har jag nått botten nu då? För idag känns det som om apatin, håglösheten och självföraktet börjar ersättas av en sorts ilska. En ilska och vrede riktad mot mig själv, att jag tillåtit mig själv att bli sån här, må så här. Kanske irrationellt, men ilskan ger ändå någon sorts energisk beslutsamhet, och det behöver jag sannerligen.
Det är många trådar jag måste ta tag i nu, och det enda sättet att komma tillbaka är att göra just det. Men jag får ta dem en i taget till att börja med. Somliga känns förstås lättare, och det vore enklast att prioritera därefter, men den bistra sanningen är att jag får göra en akutordning istället. Somligt är helt enkelt viktigare än annat.
Mitt nya ambitiösa jag tog i morse mitt andra, mer lata jag i örat och drog iväg ut på spårträning redan vid åttatiden. Hundarna följde med alldeles frivilligt, hussen krävde lite övertalning men med ett löfte om att jag (kanske) kan följa med på en FF-match nån gång så fick vi med honom också.
Carrey fick sisådär 3-400 meter i den fina skogen vi upptäckte när S&A var här, bara ett par vinklar och inga större svårigheter mer än att vegetationstypen och därmed underlaget växlade. Efter en timmes liggtid gick han på, han var noggrann och målmedveten och duktig. För ovanlighetens skull missade han två apporter av fyra möjliga. Det verkar som om han numera släpper sitt ”leta-pinne-beteende” när han har någon svårighet i spåret, och koncentrerar sig på det istället. Åtminstone den andra missade pinnen låg strax efter en övergång från fuktig mossa till torr barrmatta, där han fick jobba lite extra. Och det är nog att se som ett gott tecken att han gör så, tidigare kunde han släppa spåret totalt om han fick luftvittring på en pinne långt ifrån. Han tog sig runt spåret och hittade slutet och var glad och nöjd med sig själv, och det är huvudsaken.
Monster fick ytterligare ett fältspår enligt appellreglerna, och det tänker jag ge en detaljerad analys i träningsbloggen senare.
Någon punka råkade vi inte ut för idag. Men i fredags tog A bilen den korta sträckan till Berga Centrum, en sträcka som är så kort att vi normalt sett aldrig kör dit. Men nu stod bilen på gatan och skulle ändå köras in i garaget, så han tog den ändå. När han klev ur bilen på parkeringen var ena framdäcket tvärplatt. Jag har inte riktigt fattat hur det fungerar, men tydligen finns inget reservdäck, utan någon nödlösning som innebär att man blåser upp det punkterade däcket och så ska det hålla ett tag. Jag vet inte heller riktigt om det inte fungerade som tänkt, men hursomhelst så sitter det nu ett vinterdäck där fram i väntan på att en däckverkstad ska öppna imorgon.
Igår var jag ringsekreterare på isländsk fårhund-special (en ras som jag för övrigt aldrig någonsin kommer att skaffa, skulle jag av någon anledning få för mig det så hoppas jag att någon tar mig till läkare) på Kalmar BK. Vädret var vackert och skulle så förbli hela dagen, så jag tog cykeln dit. Platsen jag ställde ifrån mig cykeln på valde jag enbart för att den inte skulle vara i vägen för någon, intill altanräcket på den sidan som inte ligger mot planen. Det var tydligen ett soligt ställe.
När dagen var slut satte jag ner min väska i cykelkorgen och skulle dra fram cykeln en meter så att jag kunde hoppa på. Det gick inget bra. Att dra den alltså. Det var ingen vanlig punka så att däcket var platt, hela däcket hade liksom åkt av fälgen. För säkerhets skull både bak och fram.
När jag fått tillåtelse att ställa in cykeln (som saknar ett fungerande lås) i ett förråd och började baxa iväg den ditåt var det flera som sa ”jaså, det var det som smällde förut och skrämde hundarna!”. Jag hade också hört smällarna, men inte tänkt så mycket på det…
Det var alltså sant det där som sades när jag var liten. Att man inte skulle ställa cykeln i solen, för däcken kunde explodera. Men eftersom jag aldrig varit med om, eller ens hört talas om att det verkligen hänt, så trodde jag att det var en skröna. Men där ser man. Undrar om man ska bli orolig för att få mask i magen när man äter äppelkart nu också? Visserligen äter jag aldrig äppelkart, men ändå? Och så var det nåt med lövhögar också, att man inte fick gå/sparka i dessa, då var det nåt annat ruskigt som kunde hända. Men jag har glömt vad.
Vad är egentligen vitsen med att i tid och otid använda ordet ”absolut” istället för ett enkelt ”ja”? När det handlar om att svara på en enkel ja-eller-nej-fråga, eller bara ett instämmande, eller som en sorts sammanknytning till vad som sagts innan?
Innebär inte ”absolut” lite mer? Att man vill ge extra eftertryck åt något? Om ordet redan är överanvänt och förbrukat, vad ska man då ta till för att få den där extra tunga betydelsen? ”Jätteabsolut” kanske?
Jag gillar inte när det går inflation i orden. Språket tappar nyanser och blir platt. Det är ungefär som att använda utropstecken (gärna flera stycken) i varje mening, kursiveringar och fetstil eller varför inte VERSALER på tok för ofta. Det blir ju inget kvar att ta till när man verkligen behöver betona något då.
Så. Dagens surkärringinlägg. Och så kom jag just på att jag ju har en irritationsblogg för sånt här.
Och för att förekomma besserwisserkommentarer (språket är ett engagerande ämne, jag får fortfarande kommentarer på det här inlägget från mars -06!): Nej, jag är inte heller perfekt. Jag har språkliga brister jag med. Det går bra att reta sig på dessa.
Maj är en månad i min smak. Framför allt vetskapen om att precis hela sommaren är oförbrukad och det är långt till hösten gör maj till kanske den bästa månaden.
Det står en liten bukett liljekonvaljer på köksbordet och luktar gott. Nyss hörde jag den fösta svalan. Jag antar att orkidéerna blommar för fullt på Öland nu. Jag tror det får bli en utflykt över bron en dag i helgen. Kameran och jag. Eventuellt kan A och hundarna få följa med också. Eller också inte.
Omgörning in public
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.