mitt i livet

Sandra sa ju i förväg att Sam skulle komma med våren, och det blev verkligen vår på riktigt under den här veckan. Det känns ännu mer påtagligt här än där, dessutom.

På vägen hem igår konstaterade jag att isen som fortfarande låg på Hyllsjön när jag passerade förra veckan var helt borta. Och när jag kom närmare kusten var vårbruket igång, traktorer i vägen på vägarna, och gödning som spreds på höstsådden. Härhemma finns det grönt(!) gräs, fullt med krokusar i alla rabatter och blåsipporna i backen bakom garaget har slagit ut i massor.

Dagen började med strålande sol och det kändes då som om det skulle bli en sån där riktig kanondag, men vi var inte så långt in på förmiddagen förrän molnen täckte allt det blåa, och det är istället ganska kyligt. Jag hade ett tag ganska seriösa planer på att ta med båda hundarna till öppna träningen på klubben ikväll, och jag tänker inte skylla på att vädret bara blev halvbra, men min rygg är ond  och inte alls samarbetsvillig. Jag hade ju ont i den sedan jag badade Måns efter hans slaktavfallsrullning i påskveckan, den hade blivit nästan helt ok innan bebis-resan, men efter att ha umgåtts med hård bäddsoffa i sex nätter var den bra mycket sämre igen. Och sedan bilresan hem igår… Mercans pysventilfunktioner som gör att ryggstödet kan modelleras om i en mängd olika varianter hjälpte en stund, men efter halva resan var alla varianter bara obekväma, och eftersom alternativet ligga-på-rygg-med-benen-högt (av begripliga skäl) inte finns så blev jag bara stelare och stelare och ondare och ondare. Och det onda och stela som tidigare suttit enbart i ländryggen går nu därifrån och ända upp i nacken.

Nu ska vi iaf ta oss ut på någon form av längre promenad, antingen blir ryggen bättre eller sämre av det, mycket beroende på hur mycket Monsterhunden (den sk väluppfostrade) tänker rycka i kopplet. Så får vi se sen… det vore roligt att komma iväg, men är jag för stel och har för ont blir det ingen bra träning av det hela ändå.

Jag är hemma igen. Jag medförde Dizzy i bagaget, istället för Carrey som inte avslutat sina äventyr än. Efter att ha hämtat ut Monsterhunden på pensionatet där han härjat under veckan (där jag för övrigt fick höra att ”det är så trevligt när man får hit väluppfostrade hundar”… Que? Monster? Väluppfostrad? Okeeej….) och syskonen fått hälsa på varandra en stund åkte vi raka spåret hem. Hussen åkte utrikes på jobb samma dag som jag åkte till Sandra, så det var med både förvåning och lättnad jag konstaterade att det fanns både bröd som inte möglat och mjölk som inte surnat, plus andra förnödenheter så jag kunde bara svimma omkull i soffanbäst jag ville. Vilket jag gjorde med besked. Hela kvällen. En snabb kvällsprommis (där jag kunde konstater att det minsann märktes att den där ”väluppfostrade” fått springa lös i den gigantiska rasthagen hela veckan och helt glömt bort hur man lämpligen uppför sig i koppel), och så direkt till sängs. Ensam hemma kan man faktiskt ta datorn med sig i sängen…

Eftersom veckan som gått egentligen inte går att beskriva, så tror jag att jag skiter i det. Ni får några bilder på underverket Sam istället. På den första är han väl ca 5 minuter gammal, på de andra är han 4 dagar fyllda.

…och jag har blivit mormor.

Eftersom det blev mer eller mindre live-uppdatering av både Andreas och mig i Sandras blogg, så blev det inget skrivet här. Så har du inte hängt med där innan, så får du väl läsa ikapp dig nu

Tja, det går ju inte fort inte. När jag kom fram hade Sandra tagit paus. Det gjorde hon i flera timmar!

Vi gick en rejäl promenad, och sen satte det väl lite fart igen, och nu är värkarna stadiga och bra, men inte så jättetäta än.

It’s gonna be a loooong night…

Nämen hörni, nu tror jag att jag drar iväg till Mölndal, så ska vi se om vi inte kan få Sandra att klämma ur sig den där bebisen inom den närmaste framtiden.

Jag beräknar min ankomst till lunchtid. Stay tuned.

A har lagat dubbelpunkan på min cykel! Så vi har premiärcyklat idag, Månsen och jag. Ingen särskilt lång runda, dryga 3 km bara, mest beroende på att cykelvägarna fortfarande inte är sopade, allt grus är både slirigt och dessutom så vasst att det faktiskt är en punkteringsrisk. Och så var det kallare än jag trodde, det är stor skillnad på att gå och cykla, och mössa och vantar hade verkligen inte varit i vägen.

Monster var i alla fall jätteduktig. Första sträckan hade vi visserligen lite diskussioner om gångart och tempo, men sedan sprang han så lätt och fint i höjd med bakhjulet att jag ett par gånger fick lov att titta ner för att kolla om han fortfarande var med mig. Det hade ju verkat dumt om jag cyklade omkring med ett tomt koppel i näven. Och inte ett enda tjyvstopp gjorde han, det har vi haft lite problem med tidigare. Fast när jag tänker efter så är det nog Carrey som är värst på den punkten.

Nu ska jag kolla Eniro efter alternativa vägar. Jag är ganska trött på mina invanda rundor.

Kommer ni ihåg följetongen Veckans Driva? Den försvann i hanteringen och föll i glömska efter ett tag, men idag när jag gick förbi det som återstår tog jag en bild med mobilen.

Den var något större än en ordinär fotboll och syns knappt under gruset. Jag tror banne mig det är den sista snöresten i hela Kalmar.

Telefonen ringer. Jag studsar till och tänker ”NU är det nog dags!”

”Vad var det den där salvan hette?”
”Hydrocortison.”
(Den komplediga hussen ringer från Apoteket.)

Det går en halvtimme. Så ringer telefonen. Jag studsar till och tänker ”Men NU är det dags!”

”Vad var det för kex jag skulle köpa?”
”Brago.”
(Den komplediga hussen ringer från ICA.)

Suck.

Frågan är om inte jag är mer otålig än vad Sandra är, beträffande Kurts ankomst. Det brukar vara jag som har tålamod, och Sandra som inte klarar av att vänta alls. Kanske är grejen för Sandras del den här gången, att nu finns det verkligen ingen hon kan tjata ihjäl för att påskynda det som ska hända. Inte ens mig.

För den som inte vet, är tanken att jag ska sätta mig i bilen och åka tvärs över Sverige så snart Sandra kan ge ett någorlunda säkert besked om att förlossningsarbetet verkligen startat. Jag ska vara biträdande… nånting. Erfarenheten jag kan bidra med när det gäller mänskliga förlossningar är ju ganska begränsad, däremot har jag varit med om (och handgripligen bistått även vid komplicerade fall) vid hundratals kalvningar, men jag vet inte om det finns så särskilt mycket av de erfarenheterna som är direkt överförbara.

Att få vara med om detta som blivande mormor är givetvis en stor ära. Ännu större känns äran när inte bara Sandra, utan även Andreas, tycker att det är en bra idé. (Fast när jag tänker efter har jag inte hört det från Andreas själv, men Sandra påstår det. Hmm…) Exakt vad jag kan bidra med vet jag inte riktigt, men jag ska väl försöka fotografera en del. Och nej, ni kommer inte att få se bilder som möjligen kan passa för undervisning i obstetrik, kanske inte någon bild alls som tas där och då. Men jag ska försöka att på något vis hålla omvärlden underrättad om vad som händer när det händer.

Bara jag hinner fram i tid, jag har ändå ca fem timmars resväg. Men det vanligaste är ju att det tar rätt många timmar från start tills det är dags att åka in till BB, så vi räknar med att det ska fungera. Jag har väskan packad, kameran laddad, bilen tankad och mobilen alltid inom räckhåll. Och det skulle passa rysligt bra om det sätter igång idag, hussen har tagit kompledigt och är därefter långledig till på tisdag. Då åker han till Polen, och då passar det genast mycket sämre. Men jag antar att Kurt skiter högaktningsfullt i sådana petitesser.

Jag körde till Växjö fram och tillbaka igår förmiddag, och på hemvägen fick jag ett infall och stannade och la ett spår till Monster. Det blev ett tvåtredjedels appelspår på en åker, med bara en vinkel och två apporter plus slut. Det tog väl en knapp timme att åka hem och hämta Måns och rasta honom, alldeles lagom tid. Han blev alldeles till sig när han insåg vad som var på gång, och jag hade fullt sjå att få på honom spårselen. Spåret gick bra, dvs jag har bestämt mig för att sluta analysera och inte lägga mig i så mycket vad Månsen sysslar med mellan start och mål, inte så länge som vi verkligen kommer till slutet och har åtminstone de flesta pinnarna med oss dit. Jag har ändå inte tillräckligt av kunskap och erfarenhet, och jag kan aldrig komma ifrån det faktum att han är bättre på att spåra än vad jag är…

Jag var nöjd vid slutet och belönade rikligt med både smaskig kattmat och lek med repbollen (för det ska jag försöka vara noggrann med, det måste bli superviktigt att komma till spårslutet, allt för att han inte ska få för sig att någon annan aktivitet än att följa just det spåret vi började på kanske skulle vara roligare). Månsen har äntligen fattat grejen med att komma tillbaka med, och lämna ifrån sig kastade leksaker, och jag var mycket nöjd med det också.

Jag började linda upp spårlinan, och Monster fick skutta omkring lite på egen hand. Rätt som det var gallopperade han ut till åkerkanten, och så såg jag bara hans sprattlande ben i luften ett tag. Jag visste att det åtminstone inte fanns något lerdike där, och han älskar att rulla sig och gnida ryggen i både sand och torrt gräs (och snö, men det finns det ju ingen längre), och har faktiskt aldrig visat något intresse av att rulla sig i t ex hästskit, så jag bekymrade mig inte över det. Till slut kom han lycklig emot mig, jag såg redan på håll att det inte var något torrt det han rullat sig i, men han var åtminstone inte svart. När han kom närmare kände jag stanken… Han luktade något fruktansvärt vedervärdigt illa.

Jag var ju bara tvungen att gå förbi och titta vad det var som orsakat stanken. Jag hittade resterna av en svart sopsäck, som när jag kom närmare visade sig innehålla slaktavfall. Ruttet sådant. Jag är inte särskilt äckelmagad av mig, och har väldigt långt till kräkreflexen, men där kände jag kväljningarna komma.

Lydnadspasset som jag mycket ambitiöst planerat efter spåret blev där och då omedelbart inställt. Istället blev det kortast möjliga väg från åker till badkar för en viss hund. Givetvis var hundschampot slut, så han blev badad i såpa. Jag vill för övrigt inte rekommendera såpa till det ändamålet, åtminstone inte till pälshundar med mycket vitt. Ren blev han antagligen, men krage och framben blev inte sådär kritvita som man ju gärna vill ha dem åtminstone några dagar på en nybadad hund. Men han luktar gott igen. Och han är förlåten.

Förlåten är däremot inte den som slängt slaktavfall i naturen. Visst kan man stöta på ruttna saker i naturen, sådana som naturen själv orsakat, och det får man stå ut med. Men att förpacka det i plast (vilket ju enbart fördröjer förintelseprocessen), och sedan lägga det i naturen, det är faktiskt ganska ruttet.

Att ha ont i ryggen är också ruttet. Min rygg gillade inte alls att bada monsterhund. Nu kan jag knappt röra mig. Särskilt inte böja mig eller vrida mig, jag kan bara sakta skrida rakt framåt, som en lucia ungefär.