Jag har tänkt. (Jo, det händer faktiskt att jag gör det!)

Eftersom jag väntar på ett mailsvar innan jag kommer vidare i jobbandet, har jag ägnat mig lite åt annat. Bl a tittade jag på filmen från SM-åttans lydnadsprogram. Och så tänkte jag (särskilt med tanke på att många hundar visserligen hade bra mycket högre tempo än denna, men också sämre position och precision), att hur svårt kan det va egentligen? Förstå mig rätt nu, givetvis fattar jag också att det är skitsvårt och krävs hur mycket träning som helst för att få till alla detaljerna och att få hunden att koncentrera sig genom hela programmet, men momenten i sig? Det är ju inga cirkuskonster man begär direkt, eller hur?

Om vi återgår till Monster, så ska vi kanske tala tyst om elitmomenten ett tag till, men hallå, ettans moment, hur svårt är det då? Jag tänkte igenom alla momenten och funderade över vad han redan kan. Och det är faktiskt en hel del, även om det mest består av småbitar än. Och genomgående är att det fattas stora portioner stadga, det finns typ ingenting av den varan än.

Platsliggning. Tja, stadga, som sagt. Och trygghet och vana. Jag har än så länge bara lämnat i kopplets längd, kanske 30 sekunder. Och med andra hundar bara ett par gånger.

Tandvisning. Jag har en känsla av att det här kan bli det svåraste momentet av alla. Inte för att Monster har något emot att folk tittar honom i munnen, eller tar i honom öht, men han blir ju så fruktansvärt glad när någon kommer fram till honom, att det är helt stört omöjligt att sitta still. Här är det nog bara mängdträning som gäller. (I reglerna står det att för högsta betyg ska domaren kunna kontrollera hundens bett utan att hunden sätter sig till motvärn. Det står faktiskt ingenting om att hunden inte får hoppa och studsa i glädjeyra. Fast jag tror inte det hjälper.)

Linförighet. En mycket bra grund finns. Position och kontakt är bra, han hänger med fint i svängar och helomvändningar och halter, och även uthålligheten är (för att vara Monster) rätt okej. I sina bästa stunder klarar han även språngmarsch utan att släppa positionen.

Läggande. Jag vill att själva läggandet ska vara mycket mer automatiserat och snabbare än det är innan jag ens tänker försöka sätta ihop momentet. När det väl är det tror (hoppas) jag att det inte ska vara så svårt att få ihop det färdiga momentet.

Inkallning. Tja, eftersom kvarsittandet är på samma nivå som kvarliggandet, har vi ingen riktig inkallning. Men med hjälp av en fasthållare går det i racerfart. Fina ingångar kan han göra också, fortfarande med en del hjälp, men jag har inte satt ihop det med inkallningen än. Det stora problemet här är nog kvarsittandet. Det är ännu svårare att sitta kvar än att ligga kvar.

Ställande. Samma nivå som läggande, jag tänker inte börja sätta ihop momentet förrän ställandet sitter hårt.

Apportering. Hmm. Det finns en början, men vi har rätt lång bit kvar, om man säger så. Och jädrans vad det är tråkigt att träna. Tycker vi båda två.

Hopp. Bara vi får till ett kvarsittande så… Hoppa kan han (och gör förstås gärna) och ingångar kan han.

Ja. Ni ser. Hur svårt kan det va?

Min “omöjliga” monsterhund är ju egentligen inte alls så omöjlig. Vi har bara vissa “träningsdisciplinära” problem. Det har blivit lite väl mycket på Monsters villkor har jag insett. Han jobbar när han känner för det och bryter direkt han fått en belöning och riktar uppmärksamhet och energi åt ett annat håll, varefter måste jag “jobba tillbaka” honom igen. Det blir inte särskilt effektiv träning då. Det allra svåraste med Monster är att få honom att göra saker med mig när det finns andra människor (och hundar för den delen, men det är faktiskt människorna som är värst har jag upptäckt) i närheten. Är det nån som behöver lite mera “socialitet” hos sin hund, så finns det här i överskott. Gratis mot avhämtning. Så nu är frågan: ska jag träna massor massor på klubben, för att få honom att vänja sig? Eller ska jag inte träna där alls, istället träna massor massor hemma och enskilt, så att alla momenten sitter benhårt innan vi ens försöker på en apellplan? Eller ska jag göra både -och?

Vill du vara med och sätta ett världsrekord?

Det handlar om att nya Firefox 3 ska ta världsrekordet i flest antal nedladdningar under 24 timmar, och försöket pågår fram till 19.00 ikväll svensk tid. Jag är med, men det gick inte helt smärtfritt. Kanske har alldeles för många anammat uppmaningen, för nedladdningslänken är mycket hårt belastad och först efter åtskilliga försök sent igår kväll lyckades jag. Nu, när drygt halva dygnet passerat har nästan fyra miljoner nedladdningar världen över gjorts, varav ca 21 000 i Sverige.

En pytteliten varning: Jag gjorde uppgraderingen på jobbdatorn, och hade tänkt ta min egen dator också, men upptäckte att tillägget Firebug inte finns för FF3 än. På jobbdatorn kan jag möjligen klara mig utan det, men absolut inte på min egen. Det lilla redskapet är ovärdeligt, och inga världsrekord i världen kan få mig att avstå det. Fast jag kan förstås ladda ner idag och vänta med installationen…

Rättelse: Firebug för Firefox 3 finns visst! Det var bara den automatiska sökningen efter nyare versioner i Firefox tilläggshanterare som inte hade full koll. Då blir det trean på min egen dator också innan kvällen.

Dags för lunchrastning. Jag var bara tvungen att gå på toa själv först. På de högst två minuterna det tog hann det bli kolmörkt ute. Åskan dundrar och regnet väser i asfalten. Kommer det att gå över snart så det är lönt att vänta, eller är det lika bra att trotsa vädergudarna?

Ständigt dessa svåra frågor och beslut…

SM i lydnad och Agility är över, Sandra, Nadia, Dizzy och Nea har kommit och åkt, och Carrey är äntligen hemma igen.

Att vara domarskrivare på ett lydnads-SM var förstås otroligt givande och lärorikt. Men ärligt talat är jag lite besviken på nivån på ekipagen, jag hade förväntat mig mer. Av de femton finalisterna var det flera stycken som hade ett fritt följ som var på gränsen till att inte ens bli en femma… Och jag vet inte hur många gånger jag nästan stod och knäade för att “hjälpa till” att få ner en hund i sittande efter att ha hoppat, plockat upp metallapporten, hoppat tillbaka och gjort en ingång blixtrande snabbt och perfekt, och sen tar en halv evighet på sig innan rumpan är i backen! Det var många hundar som hade den sortens “onödiga” neddrag på annars perfekt utförda moment. Tja, det är klart att alla var duktiga, men jag hade som sagt förväntat mig ännu mer.

Carrey är som sagt hemma igen. Stämningen mellan pojkarna har varit minst sagt spänd under helgen, men när de två- och (framför allt) fyrbenta flickorna gett sig av igår gick vi på en lugn promenad med båda två i koppel. Sedan dess verkar balansen vara återupprättad och lugnet har lagt sig.

Det har varit varmt, jodå. Men istället för att riktigt njuta av det smått otroliga väder vi haft ett tag, har jag varit orolig att vi liksom skulle göra slut på den kvot av sol och värme som är förutbestämd för den här sommaren. Att sommaren ska ta slut innan den ens börjat på riktigt.

Och nu har vädret börjat slå om. Lite svalare, och mulet och blåsigt. Och ännu lägre temperaturer och regn är att vänta. Är det kört nu? Kommer ni ihåg hur förra sommaren blev? Någon vecka i början på juni, då de flesta klagade över att det var alldeles för varmt (precis som nu), och sen tog det tvärt slut. Sen blev det ingen mer sommar.

Därför är jag nu väldigt orolig. Var det här all sommar vi fick? Blir det likadant i år som förra året, och alla ni som klagat över att det varit på tok för varmt får skylla er själva, och jag som inte kom mig för att njuta av den värme som var bara för att jag var rädd att den skulle ta slut för fort, får väl verkligen skylla mig själv…

Jag bredde den allra sista tunnbrödsbiten i påsen omsorgsfullt med messmör. Det blev rikligt med messmör, jag gillar det, och extra rikligt därför att det var lika bra att skrapa ur det sista ur asken. Lika omsorgsfullt vek jag så ihop tunnbrödet. Det är viktigt att det blir vikt i tre delar. Sista viket, jag gapar och för brödet mot munnen… det är grönprickigt! Jag är inte äckelmagad av mig, men mögel ger mig kväljningar utan att jag ens behöver känna någon lukt. Fort till soppåsen med mackan.

Det fanns brödalternativ, en kvarts Sörens Ölandslimpa låg i skåpet också (jo E, det finns alltså fortfarande, bageriet kursade och länge fanns det inte men efter många turer blev recept och varumärke köpta av ett bageri i Löttorp), visserligen med en dryg vecka på nacken och ganska torr, men en Sören möglar inte lätt. Så. Påläggsalternativ då? Färsk Sören behöver inte ens nåt pålägg, men med stigande ålder blir det mer nödvändigt. Det fanns en ostbit i kylskåpet, men den var så nerhyvlad att paraffinet i botten sken igenom. Marmelad… tycker jag inte gör sig alls på den typan av bröd. Messmör hade funkat utmärkt, men jag hade som sagt noggrant skrapat ur asken och smetat ut det på det prickiga tunnbrödet. En, eller kanske var det en halv, liten skinkskiva hittade jag. Med denna lilla skinktrasa rättvist uppdelad på två torra sörensskivor blev det iaf nån sorts frukost.

Är det inte typiskt när jag nu för en gångs skull försöker äta en någorlunda riktig frukost?

Smaka på den rubriken! Det är faktiskt så, att nu snurrar mitt program på. Jag har visserligen mailat en fil som ska läggas in på företagsservern innan det är riktigt på riktigt, men ändå. Jag har gjort vad jag kan just för tillfället. Nu kan jag bara bevaka det hela och invänta felrapporter. För sådana kommer, var så säker. Även om det nu skulle vara så att det inte finns några programmeringsmässiga buggar längre, så finns det troligen här och var saker som presenteras eller sorteras fel, helt enkelt för att jag inte fått tillräckligt tydliga anvisningar. Och sådana fel kan jag ju inte se, det krävs att man är insatt i verksamheten för det.

Det konstiga är att mailet jag skickade igår kväll är obesvarat än, likaså mailet med filen jag skickade i morse. Men det betyder alltså att jag är ledig nu…

Nu innebär “ledig” inte alls att jag ska lägga mig raklång vare sig på soffan eller en gräsmatta. Det blir bara en normal lunchpromenad med Monster och så något i magen, sen ska jag byta till min egen dator och sätta mig med projekt 2. Dvs om inte felrapporterna börjar strömma in.

Ingen rast, ingen ro.

På tal om nånting helt annat, jag tror Monstret börjar bli lite vuxen, banne mig. Cert-apan som han fick i Norrköping (brorsan Winston fick nämligen en tygapa i kolossalformat i Hässleholm, så jag lovade Monster att om han också tog cert så skulle han få en likadan… den är visserligen tre nummer mindre än den Winston fick, men det var den största som fanns och den är stor ändå) är *fanfar* fortfarande i stort sett hel! Och det är nästan lika fantastiskt som att kräket gick och knep hem ett cert! Han som hittills pulvriserat precis allting, från repknutar till hårda, genomgjutna gummibollar. Det ni!

Och ikväll har han gjort premiär med att sitta bunden utanför Konsum en kort stund. Jag har inte vågat riktigt tidigare, framför allt har jag bedömt risken för att han ska bita av kopplet på nolltid som alltför stor. Men nu tog jag chansen. Folktomt, jag skulle bara ha ett paket kaffe och skulle vara ute igen på en minut, och halva minuten skulle jag dessutom kunna se honom genom fönstret. Och det gick så fint så! Han såg lite snopen ut när han märkte att han satt fast och inte kunde följa med, men satte sig ner och tog det väldigt lungt. Duktigt Monster!

Jag tror det kanske är dags för mig att omvärdera honom lite, att han faktiskt inte alls är särskilt omöjlig. Jag vet ju så väl att min egen inställning till hur saker och ting ska gå är ganska viktig, men det är svårt att byta inställning.

Jag borde verkligen ta itu med min närmast obefintliga länklista. Det är rätt omständigt att utgå från Sandras lista. Inte har hon riktigt alla mina måste-ha-länkar heller.

Jag är trött och svamlig, sorry. Fast jag ska uthärda en timme till, tänkte jag, och få lite gjort på projekt nr 2. Det måste vara klart innan jag kan göra projekt nr 3 klart, nämligen.

Jag försöker verkligen jobba koncentrerat idag. Och det började så bra. Men sen började alla gratulationerna trilla in, och för varje grattis som kom var jag tvungen att bara sitta och beundra bilden av mitt vackra Monster en stund… Och så kom posten, med Hundsport. Eftersom det ändå var dags för ett kaffebrejk så bläddrade jag lite förstrött i den (om jag ska vara ärlig händer det faktiskt ganska ofta att HS aldrig ens blir öppnad, jag tycker egentligen att det är en rätt tråkig tidning). Av någon anledning drogs jag till sidorna med utställningsannonser… Jag tror jag blivit biten, för jag började genast jämföra datum för att se vilka som kolliderade, och fundera på vilka jag ville åka till.

Sen är ju frågan (frågorna): Hur många har man råd med egentligen? Hur långt är jag beredd att åka? Och framför allt: hur många klarar husses tålamod?

Distraherande frågor. Jag måste ju jobba.