lenas egna

En liten recension, men bara av de första intrycken, kan ni få.

För det första, om man redan har “Klickerträning för din hund” av samma författare, så blir man lite besviken. Det visar sig nämligen att delar av det man betalar för är repriser från den boken. Det är ju en utveckling av samma ämne och samma ideologi det handlar om, så att vissa upprepningar förekommer är förstås naturligt. Men det känns inte ok att man använt “cut & paste” av hela kapitel. Jag betalade för en ny bok, inte för en gammal. Översättningen är sådär, jag får känslan av att man snålat in på korrekturläsningen, och åtminstone ett stycke (en faktaruta tror jag det var) har man helt glömt bort att översätta.

Men bortsett från det då? För min del fyller åtminstone boken syftet att inspirera mig till mera träning, bättre träning, mer målinriktad träning och nya sätt att träna. Det gör å andra sidan nästan allting jag läser inom området. Men jag tycker det känns bra att ha en så heltäckande bok som både går in (rätt så djupt!) på beteendevetenskap och inlärningspsykologi, och dessutom omsätter dessa vetenskaper i konkreta träningsmetoder.

Jag har inte tittat så mycket i den “konkreta” delen av boken än. Jag tycker den vetenskapliga delen är så intressant, och dessutom är det mycket lättare att ta till sig de konkreta träningstipsen om jag förstår tanken bakom.

Mitt stora problem (tror jag själv iaf) i hundträning är att jag testar, byter och blandar olika metoder hela tiden. Oavsett vilken metod man tror på (och även en mix av olika metoder är ju en metod), så kan jag inte tro annat än att det bästa är att hålla sig konsekvent till den hela tiden. Vilket jag alltså inte gör. Den metod jag egentligen tror mest på, är att konsekvent hålla sig till positiv förstärkning. Den är vetenskapligt mycket väl underbyggd, och gäller generellt för alla levande varelser. Det fungerar på råttor, ekorrar, älgar, duvor, späckhuggare, studenter. Det finns absolut ingenting som säger att det inte skulle fungera även på monsterhundar.

En orsak till att jag hoppar mellan metoderna för mycket är att jag har för mycket i ryggmärgen när det gäller negativ förstärkning. Jag har väl helt enkelt blivit positivt försärkt för många gånger genom att använda negativ förstärkning (hänger ni med i tankegången?), så det sitter som berget. För att kunna bli konsekvent och därmed effektiv i hundträningen, måste jag arbeta bort det jag en gång lärt mig. Därför tänker jag nu försöka följa den här boken ganska slaviskt. Och för att jag själv ska bli positivt förstärkt genom att använda enbart positiv förstärkning ska jag nästan börja om från början. Inte riktigt, men bara göra sånt som blir lätt för Monster, så att sannolikheten för att han ska göra rätt är stor och vi kan öka kriterienivån, så att jag därmed ska kunna bli positivt förstärkt genom att han blir bättre och bättre på det vi gör utan att jag någonsin behöver koppla in mina gamla ryggmärgsmetoder. Vi har nog hamnat i en ond cirkel, som istället ska bli en god.

Och ja, jag använder klicker. Länge missförstod jag begreppet klickerträning, och trodde att det var en metod. Det är det inte. Klickern är ett redskap, som faktiskt skulle kunna användas i vilken metod som helst.

Visst låter allt det här bra? Det ska bara omsättas i praktik nu också…

Ikväll kan jag äntligen hämta ut boken på Statoil. Så nu ska vi börja plugga, Monstret och jag. Synd att han inte är lika mycket lagd åt det teoretiska hållet som jag, isf skulle vi nog vara klara för Lkl3 framåt helgen. (Om det fanns teoretiska prov, that is.)

Ikväll är vi också “bortbjudna” på fika. Dvs det började med att jag ringde Kå för att höra om han kunde skjutsa hem mig eller A ikväll, våran bil ska lämnas på verkstad för service i hans trakter i morgon, och det enklaste är att ställa den på plats ikväll. Jorå, det kunde han visst. Och föreslog att vi kunde komma hem till honom och fika först. “Du kan väl göra en äppelkaka och ta med dig”.

Som den lydiga moder jag är, ska jag alltså baka äppelkaka nu. Jag har förresten, om någon undrar, kommit igång med sånt jag skulle komma igång med nu. Sedan igår eftermiddag har jag jobbat på, flitig som en myra.

Jag undrar om man kan förklara min envisa trötthet med att jag har för små kaffekoppar?

Kanske ska återgå till de rejält tilltagna kaffeglasen igen. Men det är ju såååå 2003.

Ellernärdetnuvar.

Jag har fortfarande inte återhämtat mig helt från förra veckans sjukläge. Eller också skyller jag bara på det. Men jag är så trött och så seg, och kommer mig inte för med någonting alls. Nästintill handlingsförlamad.

Men idag var dagen när jag åter skulle ta tag i mitt liv, idag skulle jag vara påklädd och frukosterad i tid. Och strukturerad redan från start. Kort sagt: komma igång! Bestämde jag igår.

Nå?

Nä.

Inte än. Men snart så. När som helst. Fast jag har glömt frukost… tar det först. Men sen. Då jävlar.

Eftersom biljettförsäljningen via Ticnet till den stora tilldragelsen i Borås nästa vecka stoppats av säkerhetsskäl, och biljetter nu bara fanns att tillgå vid direktförsäljningen i Kalmarsalen, fick jag uppdraget att vara bulvan och inhandla fem stycken. Det är visserligen öppet till 18, så Anders skulle mycket väl hinna efter jobbet, men fem gubbar från Torsås vill ha bästa tänkbara platser, så det var hänga-på-låset kl 12.00 som gällde.

Jodå, det kan jag väl fixa. Strax före tolv svängde jag in på hamnplan. Jag hade bara glömt hur svårt det är att hitta en parkeringsplats där en vardag under kontorstid. Första raden jag svängde in på var full, och det gick inte att köra runt, så jag fick backa ut igen… Men det syns nästan inte alls på bilen, bara om man böjer sig ner. Himla dumt att ställa en betongsugga just där, jag var inte alls nära kajkanten ju!

Med biljetterna i hamn (haha, så vitsigt det blev nu då!) tog jag Monster som fått äran att följa med, på en stadpromenad. Och det må vara hänt att jag kunnat sälja honom på rea i lördags, men idag har han stigit i pris igen. Jädrans vad duktig han var! När väl den första ivern lagt sig, gick han hur fint som helst vid min sida. Med svansen högt och vippande, observerade han allting omkring sig, men valde att ändå hålla sig vid min sida och titta upp på mig då och då! Jag var så stolt över min lille galning idag så ni kan inte ana! Och det var väl en himla tur att jag hittade en påse med gamla torra frolicbitar i bilen så jag kunde belöna detta, för jag hade självklart glömt att ta med nåt hemifrån. Det grämer mig lite bara att jag inte tänkte på att vi borde ha passat på med lite passivitet också, suttit stilla på en bänk ett tag. Men jag blev så exalterad över hans duktighet så jag glömde det…

Vid närmare eftertanke är han inte ens till salu idag, Månsen. Inte för allt smör i Småland.

Igår gav sig Monster ut på jakt. Rådjursjakt. Rådjuret sprang upp ur buskarna bara några meter framför honom, och hoppade med långa språng iväg mot skogsbrynet. Yipppiiiiie, sa Monster och hoppade efter med likadana språng. Jag röt NEEEJJJ en gång, och KOM HIT en gång, båda delarna utan någon som helst effekt, jag såg bara två bakdelar försvinna i skogen.

Så jag ropade inget mer. Jag hade istället is i magen och satte mig ner på en stubbe och väntade. Och väntade. Hur lång tid är svårt att säga, kanske fem minuter. Kanske tio eller mer. Sådär väldigt orolig var jag inte, vi var inte särskilt nära några större vägar, och skogen var tillräckligt snårig för att Monster skulle tappa ögonkontakten med rådjuret ganska snart. Det gällde bara att vänta ut kräket. Nån hjälp att hitta tillbaka till mig tänkte jag banne mig inte ge honom, istället funderade jag ut vilken taktik jag skulle använda när han kom tillbaka, för att på bästa möjliga sätt få honom att förstå att det han gjort var det dummaste hittills i hans liv.

Det var alldeles tyst där jag satt och väntade. Så när Monster var på väg tillbaka hörde jag honom tydligt. Han irrade lite fram och tillbaka i skogskanten, ett par gånger såg jag en skymt av honom utan att han såg mig. Ibland stannade han upp och förmodligen lyssnade efter mig, men fick ju fortsätta att leta på egen hand. Sen kom han brakande, skitig och med tungan nästan släpande i backen, i full fart rakt emot mig. “Hej, här är jag, har du saknat mig?” tror jag han sa. Inte alls “Ååh vilken tur att jag hittade dig, matte!”. Jag sa ingenting, bara reste på mig, och gick med bestämda steg i riktning från honom. Inte med ryggen till, för däråt gick inte att gå, men med sidan till. Tanken var ju att Monster skulle springa ifatt mig och få fjäska ordentligt innan han fick någon som helst uppmärksamhet.

Vad tror ni hundkräket gjorde? Han gav mig bara en nonchalant blick, och fräste sen iväg in i skogen igen! Monster är hunden som gett uttrycket will-to-please en ny innebörd. Will-to-please-myself heter det i hans fall.

Ny, snabb och tyst taktikgenomgång med mig själv. Nu var Monster iaf inte försvunnen helt utom syn- och hörhåll, han var “bara” ute på lite vanligt skogsröj. Jag greppade en rejäl pinne och gick in i skogen jag också, väl synligt för Monster. Och så lekte jag med pinnen, kastade upp den i luften och tjoade med den och hade jättekul (tur att ingen såg mig kanske). Det kunde förstås inte monsterhunden motstå. När han kom och ville vara med tystnade jag, la ner pinnen på marken, kopplade Monster och så gick vi bara iväg. Långa, bestämda kliv och inte en blick på hunden bredvid mig, han tilläts inte så mycket som lukta på ett grässtrå. Länge gick jag så. Och faktiskt, till slut blev Monster lite påverkad av detta, att han inte ens genom att gå så fint han någonsin kunde, lyckades få min uppmärksamhet. Det var kanske inte så himla kul att matte var sur ändå… Frågan är bara om han på något sätt kopplade orsak och verkan. Inte förrän vi nästan var hemma igen, släppte jag lite på surheten och belönade för att han satte sig självmant innan vi skulle gå över en gata. Jag hade fortfarande nolltolerans, men han belönades när han gjorde rätt.

Nu får jag försöka med intensiv antirådjursträning. Jag är rätt övertygad om att han bara jagar på synintrycket (än så länge!), och det gör det hela enklare. Fast det lär nog inte gå lika lätt som det gjorde med Carrey, antar jag.

Coffea har uppenbarligen fortfarande inte visat sin familj hur fyllningen i leksaker ser ut nu för tiden. Sånt har vi full koll på i våran familj.

Korad SUCH Door Keeper’s I’m Dizzy.

Det var visserligen inte helt sant än när jag fick telefonmeddelandet från Sandra, exteriörbeskrivningen fattas fortfarande. Men eftersom den ska göras senare idag av samma domare som just gett Dizzy cert och BIR, så kan vi väl ganska så iskallt ta ut glädjen redan nu!

Tillägg: Ju mer jag tänker på saken, så är det här så typiskt Dizzy. Allt- eller inget-hunden. Drämma till med ett extraordinärt MT, cert, BIR och championat inom loppet av en vecka. Och så börja löpa mitt i alltihop, inte alls efter tidigare schema och därmed ställa till ordentligt med huvudbry för både Tina och Sandra… Det går aldrig att ta något för givet med den hunden!

Det kan inte hjälpas. Trots att mitt fotbollsintresse är väldigt minimalt kan man ju inte låta bli att ryckas med. Särskilt i en sån här liten stad betyder framgångarna väldigt mycket, och man sugs med i glädjeyran. Det går vansinnigt bra för Kalmar FF just nu. Vi leder allsvenskan, skyttekungen Patrik Ingelsten leder skytteligan, vi har gjort en väldig massa mål mer än någon annan i allsvenskan, vi spelar final i Svenska Cupen på söndag, och nu… nu har vi slagit ett europeiskt storlag på bortaplan också. Retur på hemmaplan* som så klart ska vinnas**, sedan väntar gruppspel i UEFA-cupen.

Ja, ni ser. Det är t o m så att jag drabbats av vi-syndromet. Att jag skriver “vi”, och därmed liksom räknar in mig själv i ett fotbollslag som jag inte har mer gemensamt med än att jag råkar bo i samma stad. Hjälp. Hur ska detta sluta?

*Hemmaplan i det fortsatta UEFA-spelet för Kalmar FF betyder inte fina Fredriksskans, beläget invid Systraströmmen centralt i Kalmar. Hemmaplan kommer istället att betyda Borås Arena. Fredriksskans håller långt ifrån den standard som krävs av UEFA, och den nya planerade arenan stöts och blöts och beslutas och givetvis överklagas och när och om den blir klar vet ingen. Men vi får väl gratulera Boråsarna, som nu får se högklassig fotboll!

**Oavgjort räcker!

Inte blev det så mycket aktivering på promenaden som jag tänkt mig inte. Jag har helt enkelt ingen ork alls. Det enda som blev förutom själva promenerandet var att jag för första gången utomhus testade en dubbel platsliggning, dvs med båda hundarna. Jag går medvetet extremt långsamt fram med Monsters platsliggning, jag tänker inte ta risken att plötsligt ha gått för fort fram och sen få backa tillbaka flera steg igen. Vi har kommit så långt att jag kan lämna i kopplets längd ganska länge, och jag kan gå tio-femton meter ifrån, men det gör jag bara en jättekort stund. Så långt är han säker. Nu tänkte jag att jag skulle börja varva med att lägga Carrey bredvid ibland, som en introduktion till att det kan ligga andra hundar där också.

Han brydde sig inte nämnvärt om Carrey, men blev genast mer okoncentrerad på mig. Låg och vred sig lite och spanade efter en mamma med barnvagn som passerade rätt långt bort, och en kråka som hoppade på gräset en bit ifrån, men han låg kvar. Jag är nöjd med detta, och kräver inget mer än så länge. Krav på “hakan-i-backen” tror jag inte att jag någonsin kommer att ställa, jag har inte tagit till mig något av argumenten jag hört för den modellen. Jag tror inte ens ett påstående om att det skulle ge högre betyg på tävling skulle övertyga mig, jag tycker helt enkelt det är snyggare med en hund som ligger och uppmärksamt studerar omgivningen, än en som “spelar död”… Ja, det skulle vara om det var det enda sättet att få hunden att ligga öht då förstås. Men där är jag inte just nu iaf.