Helt utan förvarning har jag plötsligt blivit en bulldog. Det var väl schysst att det var en hund jag blev i och för sig, det känns bättre än t ex bältdjur eller kackerlacka. Men varför just bulldog? Inget ont om dom, men kunde jag inte fått vara något mer… slankt och elegant liksom? En borzoi t ex. Det vill jag nog vara.

Men nej. Jag är en bulldog.

Överallt där jag varit runt och kommenterat på Wordpressbloggar, och där avatar-funktionen är på, är jag plötsligt en bulldog. Det är inte mitt fel! Jag har inte gjort något!

För säkerhets skull har jag kontrollerat hur jag ser ut i spegeln. Och där ser jag fortfarande ut ungefär som i morse. Vi får väl se hur länge det varar.

Vi hade en videokväll häromkvällen. Riktig video alltså, gamla hemkörda VHS:er. En film med J när hon var nio, satt med sin nyfödda lillasyster i famnen och proppade in godis i munnen (just det där proppandet ska vi påminna henne om när det tjatas på T att hon inte ska proppa in godis…). En film från en gammal Torsås-revy där A medverkade (jo, det är faktiskt sant!).

Och så en film från mitt förflutna, en film som jag inte hade en aning om att jag fortfarande hade kvar. En inspelning från en lydnadskurs jag gick med Peggy -91. Förutom att jag var påfallande ung och snygg då, så är det slående vilken skillnad det är på lydnadsträning då och nu. Det var ett fasligt ryckande i kopplen när hunden gled ut för långt i linförigheten. Och man såg tydligt att vi fått lära oss en särskild ryckteknik, tvåhandsfattning och så ett snabbt ryck uppåt-höger. Nog kommer jag ihåg att det var annorlunda då, men jag hade faktiskt förträngt att det var så tufft. Och då hade ändå NBK rykte om sig att vara en “snäll” klubb…

Det var ingen hund som gick bra. Ingen höll kontakten, ingen hade bra position, ingen visade någon vidare glädje i att jobba. Det var föralldel ingen som såg särskilt låg eller rädd och kuvad ut heller, vi hade väl extra tuffa hundar kanske. Eller var dom bara härdade.

Den som gick bäst var faktiskt Peggy. Det hade jag heller inget minne av, att hon var någon stjärna i klassen. Men jag bedömer det där med att “gå bra” annorlunda nu än då. Hon var inte den som kunde momenten bäst, men hon var den som ändå visade att det var rätt kul, som höll kontakt med mig åtminstone ibland, och det hon kunde gjorde hon bra!

Och jag kan förstå det, varför just hon såg bäst ut. Peggy var en jäkligt tuff hund, som inte tog åt sig av obehag det minsta. Hon krävde förmodligen såna här hårda tag. Precis som Monster skulle gjort om då varit nu. Han är också en tuff skit i den bemärkelsen att hårda ord och fysisk obehag eller mitt ogillande i största allmänhet inte biter det minsta, och alltså inte bryr sig det bittersta om korrigeringar i mera normal form. Jag skulle ha fått vara riktigt ordentligt hård mot honom för att få nån ordning på nånting. Nu när vi bytt träningsmetod och han själv får tänka ut vad det är som är mest lönsamt, så tycker han det är roligt, och han gör mer och mer rätt, och det utan att tappa sin glada och vilda och intensiva personlighet.

Peggy och Monster är faktiskt väldigt lika på många punkter. Väldigt lika! Och tänk om Peggy fått chansen till att träna så här. Nu när jag sett filmen är jag övertygad om att Sandra hade rätt när hon skrev, att då skulle Peggy blivit en lydnadshund av klass!

Av alla märkliga saker jag under åren grävt ur munnen på olika hundar undrar jag om inte dagens skörd var den märkligaste… Jag såg att Monster plötsligt tuggade frenetiskt på något, och eftersom han nyss varit dålig i magen vill jag ha någorlunda koll på vad som hamnar i den, så jag halade in honom i kopplet. Innan jag fått fatt i rätt ände på hunden såg jag hur det - vad det nu var han hade stoppat i sig - liksom började kvälja honom, att han inte kunde svälja. Så med dödsförakt, utan att fundera över vad jag skulle få i näven började jag gräva. Hela munhålan full med nån kletig sörja som liksom klibbade fast överallt. Jag fick ut en näve, torkade av i gräset (jag kände igen både lukt och färg, men kunde inte placera det i hastigheten) och grävde sen ut en omgång till. Då följde även omslagspapperet med… Ett paket jäst.

Det kändes inte fullt så äckligt då, men jag undrar vad som hänt i en liten monstermage med ett halvt hekto jäst i den? Vad jag vet har han ingen våm som lagt ner verksamheten och behöver hjälp med att komma igång.

Jag får ändra mina rutiner nu med vintertiden. Och inser att jag har det ganska lyxigt som kan göra det, bara sådär utan vidare. Förut har lunchen bara varit en ganska snabb rastning av båda hundarna, ibland med en stunds “springa-lös-lek”, längre promenader och träning har vi tagit på kvällen. Nu gör jag tvärtom (inte riktigt, springa-lös-lekar är inte aktuellt när det är mörkt). Så nu har vi varit ute i en och en halv timme, och jag har tränat båda hundarna. Så himla duktig så.

Precis för stunden är det dock ingen lydnadsträning på programmet. Jag har gett mig tusan på att jag ska få Carrey tänd på den här idén med klickerträning, att få honom att våga försöka prova sig fram till rätt sak utan kommandon hela tiden. Inte helt lätt att lära gamla hundar sitta i det fallet… Vi gjorde ju ett försök första hösten och vintern han bodde hos oss, men han fattade aldrig grejen och jag gjorde nog rätt mycket fel. Nu har ju iaf jag greppat det hela skapligt, så nu gör jag ett nytt försök. Det enda som går någorlunda lätt är nostarget, så då kör vi det till att börja med. Och för att det inte ska bli enkelspårigt använder jag allting som target. Ett lönnlöv funkar bra t ex.. Idag tog jag handflatan som target. Tanken är att få till nån sorts cirkuskonst av det så småningom, bara för att få det att lossna. Vad det blir får Carrey bestämma, jag tänker fånga första bästa som råkar uppstå och gå vidare på det. Än så länge är det bara dutt med nosen när jag håller handen framför honom som funkar.

Monsters träning sitter lite fast för tillfället fast det är egentligen jag som sitter fast, och bara tränar och tränar på det han redan kan och har jättesvårt att börja på något nytt. Så jag tänkte att det nog är bra att han får samma sorts träning som Carrey ett tag, så vi kommer loss från våra hjulspår. Och här går det fort framåt! Efter bara några få repetitioner kunde jag hålla handen i olika positioner och olika höjd och han studsade dit med nosen direkt. När vi slutade för dagen hade jag armen rakt ut med handflatan i axelhöjd. Jag vet inte än vad det ska bli av det när det gäller Monster heller. Men där ska jag nog försöka tänka ut ett färdigt mål så jag får träna mig själv i free-shaping.

Kul är det hur som helst! Jag körde lite början till mellan-benen-slalom med Månsen också, det går väldigt bra från höger till vänster, men när han ska gå in från vänster till höger tycker han visst att det passar bättre med ett rekordsnabbt läggande istället…

Skilsmässan är ett faktum. Mina nördskriverier flyttar ut och får en egen blogg. Den som vill hänger med, och den som inte vill slipper. Vem vet, det kan finnas någon enstaka som glatt flyttar med dit och aldrig nånsin återvänder hit?

villvetamer.se

Jag borde ligga i sängen nu, men har ju inte uppdaterat på ett och ett halv dygn, vilket med den senaste tidens mått mätt är väldigt länge. Har dock inget särskilt att skriva om, så jag drar till med en utmaning. För en gångs skull en som jag är först med. Först är jag förstås inte, jag hittade den hos Stellan och har sett den på ett par ställen innan dess också. Men jag är först i hundbloggkretsen! Eller åtminstone bland de hundbloggar jag brukar läsa… Okej, då kör vi, det handlar om mobiler:

Var ligger din mobil när du sover?
På köksbänken.  Om jag inte glömt den i nån ficka.

Hur ofta ligger din mobil hemma utan batterier?
Ligger ofta hemma, men sällan eller aldrig utan batterier.

Hur känns det när du inte har din mobil på dig?
Tack bra.

Får du någon gång höra att du är en mobilälskare?
Never.

Hur många samtalsminuter har du ringt?
35 timmar och 27 minuter står det… Men sen när då?

Hur många mobiler har du haft det senaste året?
En halv. Hade ingen alls fram till i maj tror jag, då jag köpte den jag har nu. Begagnad på Tradera.

Blir folk irriterade över att din mobil ständigt är med dig?
Knappast, eftersom den inte alls ständigt är med mig.

Vad står de i det 4e sms:et i din inkorg?
Njae. Men mitt alter ego (som är minst 20 år yngre än jag) blev nog lite intresserad i alla fall:)

Vad står de i det senaste skickade sms:et?
Ja, det bli bra.

Vem är överst listan över missade samtal?
Anders.

Vem är 6a på listan över mottagna samtal?
Vet inte. Ett nummer som inte finns i telefonboken.

Vem är 2a på listan över uppringda nummer?
Bilen.

Vad har du som bakgrundsbild?
Nån skum bild med prickar på som fanns från början.

Hur mkt batteri har du?
Sisådär 20%. Ska sättas på laddning strax.

Vem är 8 på din kontaktlista?
Inger B.

Vem är den första på bokstaven “G” i din kontaktlista?
Finns ingen. Borde jag kanske skaffa nån?

Vad heter din mobil, som bluethooth namn?
Heter och heter… visste inte att man kunde döpa dom. Har jag Bluetooth förresten? *kollar* Jo, det har jag, och dra på trissor, det fanns ett namn: Lena. Där ser man. Jag har tydligen döpt den då.

Den bästa låten på din mobil?
Jag är iaf helt säker på att den inte kan spela musik. Ähum. Nu blev jag ju osäker då. *kollar igen* Jag hade fel. Jag har visserligen inte lyssnat, men av det mycket lilla urval som fanns där och som kanske den tidigare ägaren lagt dit, finns Grace Kelly. Den tar vi.

Den sämsta låten på din mobil?
Det finns en låt som heter Sony Ericsson, det är väl ingen alltför vågad gissning att den är sämst.

Den första bilden du ser när du går in på dina foton på mobilen?
Ullis C.

Hur mkt är klockan när du gör detta?
00.43

Sådär. As usual, take it or leave it!

Hur många av oss är det egentligen som verkligen tar tag i våra idéer och gör något av dom? Oftast är det för stort, för omständigt, för svårt, man har inte tid, inte kunskap, inte pengar. Dessutom har vi jantelagen: Nämen min idé är nog för galen, inte kan väl jag… hur ska jag kunna… osv.

Men nu, just i detta nu, finns det två killar som förverkligar en av sina idéer. Som egentligen är som ett kinderägg. För det första att bygga en färdig webbtjänst - från idé till färdig tjänst - på 24 timmar. För det andra är själva tjänsten dom bygger en idé som dom förverkligar. Och för det tredje är det just det tjänsten handlar om: som en mötesplats för idéer och kompetens ska den kunna hjälpa till att få andra idéer förverkligade!

Jaja, jag rör till det som vanligt. Men här får man fortlöpande rapporter från 24-timmarsprojektet. Och här kan man se själva tjänsten växa fram.

Jag har en invänding bara. Visserligen är kanske min syn lite ålderssvag, men visst ser samtliga på bilden som dyker upp efter en stund på skapatillsammans.se väääldigt unga ut? Nog finns det väl människor över både förti och femti och sexti (och förmodligen mer ändå) som har antingen idéer eller kompetens?

Monsterhunden, ibland även kallad Lille Skrutten, har idag fått sin mentalitet beskriven. Och tvärt emot vad jag trodde, så var han faktiskt ungefär som jag trodde. Jag som trodde att ingenting skulle bli som jag trodde, fick fel.

Om ni fattar.

Att han är alldeles förfärligt social och glad i människor var ju ingen nyhet. Inte heller att hans aktivitetsnivå ligger på topp, alltid. Är man vaken så är man aktiv, det räcker att man är passiv när man sover. Det är Monsters motto. Leklusten är stor, gripande sisådär, kamplusten skaplig. (Egentligen är den stor, men när man oftast griper med framtänderna tappar man taget, vilket räknas som “omtag” och då sjunker siffran där.)

Han är då rakt inte tuffaste jycken i stan, det är bara som han låtsas. När det dyker upp spöken i skogen litar han på att matte tar hand om dom, fast han står en bit bakom och hjälper till, det gör han. När sen matte pratar med ena spöket, och det visar sig att det fanns en människa inuti, börjar svansen gå som en propeller och han drar snabbt slutsatsen att då är det nog samma sak med det andra spöket och springer dit själv och kollar.

Jag var lite oense med beskrivaren när det gällde ljudkänsligheten. Att han studsade iväg ganska många meter när skramlet kom var inte alls oväntat. Och att det fanns kvarstående intresse är jag helt med på, första promenadvändan försökte han (med vippande svans) kliva upp i skrammellådan. Men kvarstående rädsla? Enligt beskrivaren försökte han på andra vändan undvika det obehagliga genom att gå fot, utan att jag sagt något. Vadå utan att jag sagt något? Vi har inget kommando på fot än, det handlar bara om frivilligt beteende. Men när jag ser på filmen hur jag håller kopplet just där… typiskt linförighetsgrepp! Såklart Monster ser det som en signal, fast jag inte själv visste om den! Nej, jag kallar det inte kvarstående rädsla.

Och så var det skotten. Om det var något moment jag verkligen skulle vilja att fler fick se, för att få lite fler åsikter om det, så är det skotten. Vad tror ni hände? Precis när vi börjat leka, då dör kamerabatteriet! (Tur att jag inte visste om det då, då hade jag väl blivit så upprörd att vi fått lov att avbryta.) Men på det lilla som finns av leken kan man se att Monster var trött där. Det var inte alls samma intensitet som i början. Han stannar upp och bryter leken när skotten kommer, men det går att få igång honom igen. Under passiviteten piper han lite (men det gör han ju alltid, med eller utan skott, passivitet är som sagt inte hans grej riktigt), och sen blir leken ganska halvhjärtad. Det resulterar i en trea på skotten.

Jag var först grymt besviken just på den där trean. Det går på något sätt en magisk gräns vid två. Men nu när jag (flera gånger) läst vad det verkligen står i den rutan: “Riktar intresse mot skytten, publiken eller annat, men återgår till lek/passivitet” så joo… det var nog så det var. Och så ovan som han fortfarande är, mina skotträningsförsök till trots, så är det väl ungefär vad man kan förvänta sig.

Nu är jag mest besviken på det som bedömts som kvarstående rädsla på skramlet, för det upplever jag som fel. Men allra mest besviken är jag på kamerabatteriet, att det inte blev film av riktigt alltihop.

Och sammantaget tycker jag att han var duktig min Lille Skrutt. Och det visade sig att jag faktiskt kände min hund rätt väl ändå.

Jag såg att Tobbe delat upp sin blogg i två. Jag har i några dagar faktiskt funderat på att göra detsamma. Jag gjorde ju faktiskt ett försök att ha två bloggar när vi fick Carrey, och ha en separat hundblogg. Men det funkade dåligt. Hundlivet är för mycket inblandat i hela livet liksom.

Delningen jag tänkt på nu känns mer naturlig. Jag är mycket väl medveten om att den övervägande delen av mina läsare är mest intresserade av livet med hundarna, och kanske lite av mitt liv i övrigt, och förmodligen inte alls av mina alltmer frekventa nördskriverier. Och att plocka ut det sistnämnda i en särskild blogg kanske vore en god idé. Så slipper ni läsa tjatet om det, kära hundvänner. Vem som ska läsa det istället har jag ingen aning om, men jag hittar allt oftare saker jag vill skriva om, som handlar om programmering, webbtekniker, IT i största allmänhet.

Ska fundera på saken.

Provfilmningen igår gick oväntat bra. I åtminstone två bemärkelser. För det första var A duktigare än jag väntat mig på att sköta kameran. Han lyckades både med att ha motivet någorlunda mitt i bild och att zooma åt rätt håll. Samtidigt. (Förlåt älskling, jag trodde inte att det skulle gå så bra…) Rent teknisk är filmen fullt acceptabel.

För det andra så kunde Monster vara uppbunden, och tyst(!) nästan hela tiden, medan jag körde några moment med Carrey. Det hade jag absolut inte förväntat mig!

Innehållsmässigt är väl filmen sådär… Största problemet är att jag går som en gravid anka eller nåt. Men jag är ju bara birollsinnehavare, så filmen kan nog efter viss redigering visas upp för omvärlden. Bara den kommer in i datorn. Och huvudsyftet med hela provfilmningen var ju att hussen skulle vara lite bekant med kameran tills på lördag. Det är han nu.